Professor Spongberg - klassicismens riddarvakt

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 9-1998

Ett av de mest säregna originalen i studentromantikens Uppsala var tvivels utan Johan Spongberg, professor i grekiska. Högdragen och storvulen hade han dubbat sig själv till klassicismens och skönhetens riddare och bedrev ett ensamt korståg i arrogans och sarkasm riktat mot allt som var tarvligt, fult och simpelt – ett korståg som snart kom att rikta sig mot snart sagt alla professorskollegor.

Johan Spongberg föddes 1800 i Stockholm i ett köpmannahem och började studera i Uppsala vid 16 års ålder. Studierna drog ut på grund av bristande finanser och först vid 33 år ålder kunde han avsluta dem. Tidvis fick han försörja sig som huslärare åt överståthållare Sprengtporten, och det sägs att det var i denna aristokratiska miljö han först tillägnade sig sitt förnäma och högdragna skick. Han stora intresse ända från ungdom till sin död 1888 var den klassiska grekiskan och i mer än 60 år arbetade han på den aldrig utgivna, ständigt reviderade och förbättrade översättningen av Pindaros. Något vetenskapligt arbete lämnade han annars inte efter sig, mer än några få kortare publikationer, men som föreläsare var han uppskattad och hade ständigt fulltecknade seminarier, trots sin mycket vassa tunga.

För Spongberg var det sköna, det klassiska, det Hellenska viktigare än någonting annat och det enda ideal som styrde hans liv. Det berättas att han vid en resa till Aten uppe på Akropolis korkade igen en tombutelj och omsorgsfullt lackade korken helt tät. Denna flaska tog han med sig hem till Uppsala, för att vid särskilt modstulna tillfällen kunna rena sina sinnen med lite klassisk Hellensk luft. Allt som låg utanför den klassiska antika kulturen såg han ned på och bekämpade ihärdigt med sin giftiga tunga.

Som docent hade han det mycket knapert. Tidvis levde han enbart på Thuns stipendium, och att han inte helt svalt ihjäl kunde han nog tacka en fru Österberg vid Vedtorget – dagens Fyristorg – hos vilken han brukade äta middagar. Långt senare som professor, och stadd vid god kassa, visade dock Spongberg inte direkt någon tacksamhet, utan kommenterade middagarna hos Österberg med orden: "Aldrig ska jag glömma hennes söndagsbuljong. Ur en sprucken terrin serverades diskvatten på vilket möjligen skuggan av en höna fallit… men vare det mig fjärran att säga ett ont ord om den snälla fru Österberg… Dock vill jag gärna erkänna, att om jag kunde fått se den rävkonan hängd, så skulle jag gärna bestått guldtofsar i repet".

Som företrädare för den klassiska kulturen hyste Spongberg ett särskilt utpräglat förakt för den framåtskridande naturvetenskapen och dess företrädare vid akademin. Mot darwinismen och arternas förmåga att anpassa sig till en viss miljö brukade Spongberg invända att "om man kastar en katt i Fyrisån – månne hon då bli en fisk?" Om anatomiprofessor Sundevall lär han ha sagt: "Jag kan naturligtvis ej uttala mig med odisputabel visshet, men jag har ett bestämt intryck av att Sundevall har funnit de enfaldiges sten." Om zoologiprofessor Lilljeborg brukade Spongberg drämma till med att "till och med Sundevall tycker att Lilljeborg är en pappskalle", och lyckades på det viset ge båda naturvetarna en känga. Zoologin, som Spongberg brukade benämna "Läran om loppor och löss" missade han aldrig att håna och förlöjliga. En dag hade Spongbergs hushållerska bett om att få ledigt för att se en elefant som uppvisades på Vaksalatorg. Tiden gick och hon blev borta ganska länge, och till sist sände Spongberg ett statsbud till zoologiprofessorn med ett brev med frågan: "Kan bror Lilljeborg, som är lärd i naturvetenskaperna, säga mig hur lång tid det tar för en fyrtiofem års piga att bese en så kallad elefant?".

Om Spongbergs relation till flertalet kollegor blott präglades av arrogant förakt, så närmade sig hans syn på filosofen Ribbing snarare bottenlös avsky. När Ribbing vid ett konsistoriesammanträde kallades "hederlig karl" så invände Spongberg: "Va, vad säger du? Skulle det ansiktet tillhöra en hederlig karl? Då vore ju vår herre falskmyntare! Och titta på det djupa vecket mellan hans ögonbryn. Till och med detta är ett skurkstreck med sitt falska försök att antyda intellektuell verksamhet innanför".

Enär en andens man, var den lätt asketiske Ribbing även kroppslig såtillvida att han var nudist. Han brukade dagligen ta sig ett dopp och tvaga sig alldeles naken i Fyrisån vid Kap en bit söder om Uppsala. En gång när han stod försjunken i vassrugg, antagligen i djupa filosofiska funderingar kring boströmiansimen, överraskades han av ångbåten från Stockholm. För att skyla sin nakenhet dök han snabbt ned under vattenytan, men i svallvågorna efter båten drogs vattnet undan i den trånga ån. Där stod plötsligt filosofen kurande i vattenbrynet blottad från knäna och uppåt. Det hade väl kanske inte varit så farligt om det inte var för att hans store vedersakare professor Spongberg med sällskap stod på första parkett uppe på däck. Under lång tid framöver brukade Spongberg med illa dold skadeglädje berätta om episoden som han avslutade med dessa ord: "Vid anblicken av detta ohyggliga monstrum skyggade ångbåten så att den höll på att köra upp på motsatta stranden." Ribbing i sin tur brukade då urskulda sig med att parafrasera kollegan och filosofen Sahlin med orden "om det sköna ej var rent, så var det rena skönt".


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.