Roligheter på 1840-talet berättade av Johan Sundblad

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 7-1998

Studentromantiken var kanske inte alltid så romantisk som man lätt föreställer sig. Johan Sundblad har i sina nedtecknade minnen från studentlivet på 1840-talet skrivit mycket om det grå vardagen i kalla studentkammare, om fattigdom, alkoholism och undernäring. Men han har också livfullt beskrivit hur man understundom "skakade bokdammet av sig" och kryddade den trista vardagen med allehanda små "roligheter".

En av studentromantikens mer uppskattade s.k. "roligheter" var ett slags följa-John-lek som kallades Gåsmarschen, med vilken man tråkade borgare och kanske en och annan mindre omtyckt docent. En student som på stan stötte på någon han ville trakassera ropade högt "Gåsmarsch!" och började sedan följa vederbörande hack i häl och noga härma minsta lilla rörelse. Strax anslöt sig andra studenter och ledet växte snabbt till en ringlande orm genom stadens gator, som kunde bli både 40 och 50 studenter lång. Var och en upprepade exakt vad personen framför gjorde och sade, och offret längst fram hade ingen möjlighet att skaka av sig sin svans. Sundblad själv var åskådare en gång när gubben Säfström råkade ut för detta. Han var en liten, klotrund och ganska småaktigt farbror, som inte var särskilt omtyckt i studentkretsar, då han brukade låna ut pengar mot hög ränta. Utanför Lundequistska bokhandeln traskade Säfström fram i all sköns ro när någon plötsligt ropade "Gåsmarsch!". Detta lystrade många förbipasserande studenter till och Säfström hade inte ens hunnit fram till bron över ån innan ett långt led hade hunnit formeras bakom honom. Istället för att hålla huvudet kallt tog Säfström in på Ågatan och försökte fly studenterna i någon av de många portarna. I varje port hindrades han handfast av personen som följde honom och ett litet slagsmål bröt ut. Var och en i ledet stannade sedan vid porten och slagsmålet upprepades. Vid Oeconomicum vände sig Säfström om och skakade sin knutna näve under ansiktet på sin förföljare och även detta upprepades från person till person i ett led som nu sträckte sig flera kvarter. Ännu en bit bort vände sig Säfström om och skrek "Dra åt Helvete!", varpå alla i ledet en efter en vände sig om och skrek "Dra åt Helvete!". Slutligen började den stackars gubben springa och när han äntligen nådde sin port vid Dragarbrunnsgatan hade svansens växt till långt över hundra studenter. Vid en liknande gåsmarsch, berättar Sundblad, gav inte förföljarna upp vid porten hemma hos den förföljde utan följde honom genom porten, upp för en trappa och in i ett rum där maten stod färdig. Den förföljde, som antagligen hade hunnit bli hungrig av jakten, lyfte upp en plätt och slängde in i munnen. Det skulle han inte ha gjort för ledet efter honom tog en efter en var sin plätt till dess plättfatet var helt tomt.

Ytterligare ett "nöje" för studenterna som var vida spritt på 1840-talet, men egentligen hade sina anor ända sedan 1600-talet var "brudvisningen". Studenterna slog sig helt enkelt brutalt med knytnävarna in på bröllopsfester som snyltgäster och bruden fick sedan genomgå en ordentlig schavottering. Studenterna stod i ring runt henne och kommenterade högt och arrogant hennes utseende och gjorde grova anspelningar på den kommande bröllopsnatten. Hos finare borgarfamiljer vågade man sig sällan tränga in i själva festlokalen och nöjde sig med att stå ute på gatan och gasta otidigheter. Vid ett bröllop med hela den högsta societeten i Uppsala samlade i Degerska gården tog sig efter ett tag råheterna bland studenterna utanför rent groteska former, berättar Sundblad. Anledningen lär ha varit att en av studenterna ansåg sig ha blivit undanträngd av brudgummen. Professor Gejier, som var gäst på festen, tröttnade till slut på de skränande studenterna och gick upprörd ut på trappan. Där stod han helt tyst en hel minut och tycktes spana ut över studenterna huvuden. Sedan ropade han med hög röst: "Finns det inga studenter här som kan köra bort packet?" Ett annan, om vintern, uppskattad rolighet, skriver Sundblad, var kälkåkning. När det ensamma tragglandet i dragiga vindskupor blev allt för enformigt samlades studenterna uppe vid slottet och åkte kälke ned för den branta slottbacken mot Trädgårdsgatan. En bit ned i backen låg Feldins gästgivargård och då farten var hög hände det lätt att kälkekipagen välte i höjd med gästgivargården eller t.o.m. törnade in i huset. Detta lär enligt Sundblad ofta ha varit mer eller mindre avsiktligt, för traditionen bjöd att varje gång man välte utanför gästgivargården ägde man rätt att gå in och som kompensation dricka en "vältkanna". Försöken att torpedera krogen kunde emellertid stundom gå illa. Vid ett tillfälle skadade sig en kälkåkare i foten så att hans kamrater fick dra honom hem på hans kälke och sedan bära honom upp på hans rum. När de väl hade lyckats få av honom stöveln fick en tillstädesvarande medicinstudent undersöka kälkskadan. Efter lite grubblande ordinerade medikofilaren blodtappning medelst blodiglar som bot på frakturen. Det hade vid det laget hunnit bli ganska sent, och var fann man blodiglar vintertid och mitt i natten? En av de närvarande sade sig kunna ordna detta. Han hade nämligen en tjock granne som hade en glasburk med sex iglar i sitt sovrum, och han trodde sig kunna bryta sig in där och stjäla burken medan grannen sov. Sagt och gjort! Med ett ljus i handen smög han sig på tå in i grannens sovrum och fram till fönstret där glasburken med iglar stod. På väg tillbaka såg han hur den mycket fete grannen låg under täcket och snarkade, och hur en del av täcket hade kanat upp så att en bit av grannens nakna späck syntes. Då tändes en lika brutal som studentikos idé i den unge inbrottstjuvens huvud. Varför inte hjälpa sin granne med lite välgörande blodavtappning i sömnen? Bortblåst var tanken på den nödställde kälkåkaren och istället placerades iglarna en efter en på den sovandes rygg. Hur det sedan gick för kälkåkaren som inte fick sina ordinerade blodiglar har Sundblad intet att berätta om, men man kan ju hoppas att han klarade sig ändå.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.