Gabriel Marklin

Gabriel Marklin var tvivels utan ett av de största originalen i romantikens Uppsala. Han var för fattig för att någonsin avsluta sina studier, men kom som naturaliesamlare ändå att bli en betydelsefull om än ganska udda person vid universitetet.

Gabriel Marklin föddes 1777 i en fattig bondfamilj utanför Piteå och kom att växa upp under mycket små förhållanden. Efter studentexamen vid gymnasiet i Härnösand kom han till Uppsala. Denna examen skulle emellertid komma att bli hans sista – längre än så klarade han icke av att gå helt utan pengar. Att leva och bo i Uppsala var dyrt och läroböckerna var än dyrare. På svältgränsen hankade han sig fram och brukade bland annat gå runt bland stadens matinrättningar och samla ihop brödsmulor i en glasburk med skruvlock.

Studiet av naturen, i Linnés fotspår, var det som Marklin i första hand hade drömt om att ägna sig åt i Uppsala. Naturvetenskapen under 1700-talet hade till stor del handlat om att resa runt i världen och samla naturalier. Samlandet hade blivit något av ett folknöje och utanför akademin hade det skapats många privata samlingar. För att överleva började Marklin arbeta med att katalogisera och komplettera olika privata naturaliesamlingar och då dessa ofta låg på gods och slott fjärran från Uppsala blev det omöjligt för honom att hinna med studierna. Med tiden kom han att bli en av landets främste kännare av naturalier.

Ganska snabbt började han under sina många resor själv bygga upp en stor privat samling med allt från insekter, uppstoppade djur och sällsynta mineral till konstföremål som gudabilder från Egyptiska pyramider. En gång kröp han omkring på alla fyra i en åker med rovor på jakt efter en ovanlig spindel. Bonden som fick syn på honom trodde att det var en tjuv som försökte palla rovor. Han sprang fram med en käpp och började piska upp Marklin, vars bak lägligt nog stack upp där han kröp omkring. Helt absorberad av sina entomologiska studier lät sig inte Marklin avbrytas utan fortsatte jakten på spindeln och kved blott: "Aj! Vänta bara tills jag får tag på den lille vackre spindeln… Aj! Aj!… Nu har jag den!" Därpå reste han sig och visade förtjust sitt fynd för bonden innan han presenterade sig.

Att Marklin aldrig hade tid och råd att studera på "riktigt" i Uppsala var hans stora livstragedi. Han kände en bitterhet över att professorerna inte ville erkänna honom som en riktig vetenskapsman och såg ned på honom. Geijer råkade en gång kalla Marklin för "den där samlaren" och sedan blev "samlaren" Marklins ständiga öknamn till hans sorg. Allra värst tyckte Marklin om professorn "lille Schröder" som av många samtida har beskrivits som en synnerligen uppblåst och fåfäng figur. Visst fanns det professorer som uppskattade Marklin som t.ex. Fries och på 1820-talet ordnade Kungliga vetenskapsakademin så att Marklin fick en adjunkttjänst vid deras samlingar i Uppsala.

Vid sidan om rena naturalier samlade även Marklin akademiska tryck och avhandlingar med en vurm och passion som gränsade till det besatta. Med tiden kom han inom flera områden att skaffa sig mer kompletta samlingar än Carolina Rediviva. Det gjorde naturligtvis att många vetenskapsmän hörde av sig till honom för att få låna och läsa hans samlingar, men Marklin ruvade som en drake på sin skatt och lånade högst ogärna ut något. En gång fick professor Fries låna en avhandling han tvunget behövde ha tillgång till. Han hade faktiskt själv skrivit den, men nu hade den förkommit i alla bibliotek och han hade t.o.m. hunnit tappa bort sitt eget exemplar. Olyckligtvis lyckades Fries även förlägga Marklins lånade exemplar någonstans på sitt röriga skrivbord. Marklin började förfölja Fries, och överallt där de träffades sade han samma sak: "Den där disch-putta-sjonen, min bror, den skulle jag allt gärna vilja ha igen! Du får laga att du får rätt på den!" Marklin satte efter ett tag i system att alltid gå till Fries strax före middagstid på söndagarna för att höra efter om Fries hade återfunnit "disch-putta-sjonen", eftersom den snälle Fries då av dåligt samvete brukade bjuda honom att stanna kvar på middagen. Efter några månaders tjat om "disch-putta-sjonen" var emellertid Fries tålamod slut och han rusade i vredesmod in på sitt arbetsrum och rafsade snabbt ihop en helt korg full med böcker och avhandlingar. Denna räkte han fram till Marklin och sade: "Här, min bror, föreslår jag dig ett byte. Du får allt som finns där med villkor att jag får anse den bortkomna disputationen för min!" Marklin gick full av tacksamhet snabbt med på förslaget. Blott en stund senare återkom han emellertid. Han stack in huvudet i dörren hos Fries och ropade "Men hör nu bror – i fall du skulle få rätt på den där disch-putta-sjonen, så är du väl så god och lagar att jag får den tillbaka?" För att klara sig på ålderns höst bestämde sig Marklin till slut för att sälja hela sin samling med akademiska skrifter. Den såldes till Helsingfors universitet för 4000 riksdaler.

På Marklins 77- årsdag bestämde sig universitetet att slutligen hedra den då världskände naturaliesamlaren genom att upphöja honom till filosofie doktor. Marklin hann slösa pengar på svart kläde till promotionsdräkten innan han fick veta att universitetet p.g.a. ren formalia hade ångrat sig och inte ansåg sig kunna promovera en som helt saknade examina. Marklin tog det mycket hårt och hans bitterhet gentemot det akademiska etablissemanget tilltog. Tre år senare, 1857, när Marklin var 80 år fyllda hade akademin hunnit övervinna sina dubier och promovera honom till filosofie doktor. Under hela promotionen grät han och gladde sig som ett barn åt lagerkransen. Blott några månader fick han njuta av sin titel och sin nyvunna respekt innan han dog i den stora koleraepidemi som svepte genom landet detta år. Sista dagen han levde kom den legendariske dr Glas på besök. Som brukligt är för den kolerasjuke tillbringade Marklin all sin tid på dasset. När dr Glas ropade genom dassdörren och frågade hur Marklin mådde svarade han: "Ah – som du ser sitter jag här och 'trycker' på andra upplagan av Schröders 'disch-putta-sjoner'.