Fysisk fostran vid akademin under 1800-talet

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 5-1998

En sund själ tarvar en sund kropp! Under influens av Rousseaus idéer om naturnära uppfostran, i kölvattnet av den franska revolutionen, uppstod det under slutet av 1700-talet en vurm för kroppsövningen, som snabbt spred sig över Europa. Vid Uppsala universitet slog läran om fysisk fostran tidigt rot och en bit in på 1800-talet ägnade sig flertalet studenter åt någon form av kroppsliga övningar vid sidan om de andliga.

Vid universitetet hade studenterna förvisso fått en viss form av fysisk fostran ända sedan 1660-talet vid exercitiegården i nuvarande universitetsparken. Där fanns bl.a. exercitiemästare i fäktning, ridning och dans, men undervisningen var i första hand tänkt att skola eleverna till ett liv vid hovet, än att fungera som regelrätta kroppsövningar, och var således i huvudsak förbehållna adelsstudenter.

Den första idrott som utövades av studenter i Uppsala som en renodlad sport enbart för lekens och tävlingens skull var simningen. Uppsala simsällskap, som grundades redan 1796, anses av många vara världens äldsta ännu fungerande idrottsförening. Initiativtagare var den något säregne matematikprofessorn Jöns Svanberg. På den här tiden var simkunnigheten bland svenskar snart sagt obefintligt, men professor Svanberg hade med förtrytelse noterat att några ryska krigsfångar behärskade simkonsten, ehuru de blott plaskade sig fram med hjälp av ett slags hundsim. Varför skulle då icke svensk ungdom kunna lära sig simma än bättre? Även om Uppsala simsällskap formellt sett inte var en del av universitet, så var medlemmarna uteslutande akademiker och simskolan hade en lång rad akademiska förtecken. I takt med att medlemmarna lärde sig simma avlade de olika examina och tog sålunda först simkandidaten och sedan simmagistern. De mest framstående simmarna promoverades mot slutet av badsäsongen under mycket högtidliga former med kransar av näckrosor i ett slags parodi på den akademiska doktorspromotionen. Redan de allra första året 1796 tillkom denna tradition, då Svanberg näckroskransade sig själv, och därefter 16 plaskande promovendi. Svanberg kom sedan att fungera som sällskapets promotor ända fram till 1843, då han på sin ålders höst brukade åka med sin gigg in från bostaden i Alunda en gång i slutet av varje sommar för att uppfylla sina förpliktelser.

Det är väl inte helt uteslutet att Per Henrik Ling – den svenska gymnastikens fader – deltog i och inspirerades av Svanbergs simskola, för vid tiden för dess grundande var han student i Uppsala och avlade teologie examen 1797. Som fäktmästare vid Lunds universitet lade han sedan under 1800-taletes första år grunden till det vi idag kallar gymnastik. 1812 föreslog han ärkebiskopen att det två något otidsenliga exercitiemästartjänsterna för fäktning och dans vid Uppsala universitet skulle slås ihop till en ny gymnastiklärartjänst, som han själv i samma brev erbjöds sig tillträda. Med detta blev det intet, men däremot utsågs en av Lings lärjungar och medförfattare, löjtnant Gustav Daniel von Heidenstam till fäktmästare. Även om fäktning med sabel och värja ytterligare något årtionde förblev en viktig disciplin vid akademin, kom von Heidenstam snabbt att reformera undervisningen till att istället inbegripa Lings gymnastik.

Någon gymnastiksal fanns ännu ej, men von Heidenstam utverkade akademiska konsistoriets tillstånd att bygga om kupolen på Gustavianum till en lämplig träningslokal. Den anatomiska teatern, som ditintills bl.a. fungerat som bibliotek utrymdes och golvet lades om. Redskap såsom balansbrädor, linor, bockar och hävstänger sattes upp. Ett år senare lät han även sätta upp en s.k. "gymnastikinrättning" i nuvarande universitetsparken för träning utomhus. Inrättningen hade mycket gemensamt med en modern lekpark. Där fanns en klätterställning med stegar och rep, två gungbrädor och bommar att balansera på.

Någon gång per sommar brukade von Heidenstam med adepter ha gymnastikuppvisning i parken utanför Gustavianum inför publik. Detta var så välbesökta folknöjen och man nödgades använda inbjudningar och särskilda biljetter. Stockholmstidningens utsände under gymnastikfesten den 7:e juli 1815 har i en artikel – ett av svensk journalistiks första sportreferat – livfullt beskrivit tilldragelsen. Under uppvisningen uppträdde man i frack med vita handskar på balansbom, slingerstege, vippmast och lina. Man hoppade över bock och voltigehäst och framförde även ett slags romantikens aerobics i högtidsdräkt. Huvudnumret bestod i att några kraftfulla ynglingar klättrade "under åskådarnas deltagande af fruktan, förwåning, glädje och bifall" på en 60 famnar lång i lutning spänd lina. Den gick från marken, över åskådarnas huvuden och upp till anatomiska teatern. "Wid deras lyckliga uppkomst dit blevo de med lifliga handklappningar helsade". Inspirerad av promotionerna vid Uppsala simsällskap avslutades gymnastikfesten med promotion med äkta lagerkransar och rektor magnificus som promotor.

En bit in på 1800-talet började den nya akademiska kroppskulturen även genomsyra det ditintills inte alltid helt sunda nationslivet. Östgöta och Göteborgs grundade 1820 de två första gymnastiksällskapen i Sverige, och ett flertal andra nationer följde snabbt efter. Detta var en tid då de första nationshusen tillkom och ofta var gymnastiksalen ett av de större och viktigare rummen, när man skissade på nya ritningar; Göteborgs första nationshus var i princip bara en gymnastiksal i ett slags friggebod med doriska kolonner på utsidan, och Östgöta begagnade större delen av Linnéorangeriet för gymnastiska övningar. Vurmen för kroppskultur förefaller emellertid ha mattats avsevärt under 1840- och 1850-talet under framväxten av det som brukar kallas studentromantiken – då hade man fått upp ögonen för helt andra saker på sin fritid.

Under senare hälften av 1800-talet framhölls det livaktiga idrottandet vid de engelska universiteten ofta som en förebild. Flera försök gjordes att lansera cricket som en typiskt akademisk sport i Uppsala och kapprodden blev en modesport inte bara i Uppsala utan i hela Sverige. Bl.a. Viktor Rydberg talade sig mycket varm för kapprodd som den ultimata idrotten. Hösten 1877 grundades Stockholms nations båtklubb, som beställde en äkta kapproddningsbåt från England - en 38 fot lång utriggare med fyra enkelåror. Som roddinstruktör anställdes den engelske marinlöjtnanten Smith. Sönerna från sjöfartsstaden Göteborg kunde naturligtvis inte vara sämre och kort därefter fick även Göteborgs nation sin egen båtklubb. Dessa båda roddklubbar kom sedan i flera årtionden att mäta sina krafter med varandra "med starka armar, friska bröst och levande kamplust". Vid ett fåtal tillfällen ordnades kapprodd i Fyrisån mellan de konkurrerande klubbarna - antagligen med Oxford och Cambridge i tankarna. Banan mätte 7.000 fot och gick uppströms från Ultuna herrgård in till staden, och eftersom det var damer med i publiken bar roddarna vita handskar. Sakta men säkert växte akademikernas sunda livsstil fram.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.