Studentskan Karin Boye, 'Poeternas Hörna' och ERGOS födelse

1921 blev den då 21-åriga poeten Karin Boye student i Uppsala. Här skulle hon under de följande fem åren göra sina lärospån som kvinna i en mansdominerad värld, som poet och som en av studentkretsens ledande intellektuella.

Hon inträdde i en universitetsmiljö där mycket hade förändrats sedan de första kvinnliga studenternas tid på 1880- och 1890-talet, men där en stor portion kvinnofördomar fortfarande gjorde sig gällande i föreläsningssalarna och i det dagliga studentumgänget. "Alltjämt hade man nog en känsla av att inte vara fullt i sin goda rätt; alldeles självklart var det inte, att man sätt här och njöt undervisning vid det urgamla lärdomssätet, skapat av män för män", mindes Boye senare. Själv var hon i många år den enda kvinnan som läste kursen i grekiska på teologiska institutionen, och kallades för den skull Teo i vänkretsen. Till de nationer där kvinnornas ställning var starkast hörde Stockholms med sitt sedan länge relativt höga antal kvinnliga medlemmar, och Göteborgs, Karin Boyes hemnation. Kvinnornas närvaro vid nationsfester, gasquer och middagar ifrågasattes inte längre, men den välkomnades inte heller av vissa. Privat brukade manliga studenter fortfarande klaga på att kvinnorna med sin närvaro förstörde det genuint studentikosa (läs: exklusivt manliga) kamratlivet och den spontana festglädjen. Ett bra exempel på att ingen egentligen räknade med kvinnliga studenters närvaro på nationerna var att Göteborgs nation, och några till på den tiden, helt saknade en sådan självklar anrättning som en damtoalett. En och annan misogyn moralens väktare hade kanske kunnat förklara detta med att anständiga flickor inte behövde pudra näsan, i enighet med ett av den tidens utbredda moralkriterier. Trots att antalet kvinnliga studenter hade hunnit bli så pass hög att de inte längre behövde känna sig som 'ankor bland gäss', mättes deras uppförande och studieresultat fortfarande med andra kriterier än männens. Att promenera hem på tu man hand med en manlig studiekamrat eller att delta i glada supéer ute på stadens krogar kunde kosta en kvinnlig student hennes goda rykte. En av 1920-talets vandrande skrönor om kvinnliga studenters dåliga uppförande var den om 'några berusade studentskor' som 'häromåret' setts på stadens gator en Valborgsmässoafton. Skrönan aktualiserades varje Valborg och kom att gälla som en helt färsk händelse i drygt ett decennium. Karin Boyes egen idealistiska syn på jämställdhet mellan könen fick en kalldusch på hennes första Valbogsmässogasque. När hon stående på en stol skålade glatt med några manliga studenter hörde hon en professor muttra att "gud ske lov" att han inte hade en sådan skam till dotter. Djupt sårad flydde Boye fältet så brådstörtat att hon till och med glömde sin handväska med nycklarna kvar och fick söka nattlogi hos en annan studentska.

Liksom tidigare, var studentskorna själva villrådiga i fråga om hur de skulle uppföra sig, för att inte dra på sig beskyllningar för bristande kvinnlighet å ena sidan och bristande moral å den andra. "Förut hade det alltid klagats över att studentskan inte pudrade sig, inte hade höga klackar, inte var söt nog, inte dansade nog bra och inte konverserade nog luftigt. Nu, då hon tycktes bättra sig i dessa avseenden, klagade man över motsatsen", berättade Boye i sina studentminnen. Ett tredje studentsketyp föraktad av såväl de manliga och de kvinnliga studenterna var den så kallade "lyxstudentskan". Dit räknades unga damer vilka misstänktes använda universitetet som en äktenskapsmarknad och vilka skaffade sig lite allmänbildning, vanligtvis inom humaniora, i väntan på ett passande parti. Denna typ användes ofta som argument för att kvinnor egentligen inte hade vid universitetet att göra, eftersom de till syvende och sist endast var intresserade av hem och äktenskap. Detta resonemang bottnade i sin tur i övertygelse om att yrkesutbildning och privatliv var omöjliga att förena i kvinnans fall.

Ändå ansåg Karin Boye och de andra studentskorna sig åtnjuta en mycket friare studenttillvaro än sina föregångare. Vissa ifrågasatte till och med huruvida Kvinnliga Studentföreningen fortfarande behövdes, i en tid då studentskorna inte längre var hänvisade till ett exklusivt kvinnligt umgänge och tankeutbyte. Karin Boyes närmaste umgängeskrets bestod av såväl kvinnliga som manliga studenter. Tillsammans med tre andra studentskor utgjorde hon det kvinnliga inslaget i det informella litterära sällskapet 'The Poet's Cornrer', fött 1924 och döpt efter den kända skaldehörnan i Westminster Abbey. De manliga medlemmarna var till övervägande del litteraturhistoriker, och de fyra kvinnorna rekryterades bland språkvetare. Själva betraktade de sig som mindre plikttrogna än senare generationers studenter, och föredrog ett informellt och kreativt umgänge med litteratur framför de "matnyttiga" kursböckerna. I medlemmarnas vindskupor, eller på de så kallade tejuntorna på stadens konditorier diskuterades egna dikter, karikatyrer och prosastycken. Tack vare kamraternas nyttiga kritik gick också ett och annat mindre lyckat författarprojekt i graven; däribland flera mördande Uppsalaskildringar av självbiografisk karaktär. Överhuvudtaget skämtades det friskt med de egna och kamraternas alster, inte minst med Boyes dikter, vilka kunde parodieras i all välmening. Ett känt exempel är hennes dikt "Källvattnet", med början : "Ett källvatten är rättvisan,/färglös och klar./En svårmärklig och egen/fin smak den har. etc" som av vännen Allan Sjöding gjordes om till "Pilsnerdrickat" (Ett pilsnerdricka är elakheten,/kromgul och klar,/en bäskt otäck och bitter/skarp smak den har. etc). Ännu i början av fyrtiotalet mindes Boye diktparodin som "dråplig", men också mycket rolig och stimulerande.

Icke desto mindre åtnjöt Boye med sin lyriska begåvning och med de två publicerade diktsamlingarna Moln och Gömda land stor respekt i studentkretsar. Tillsammans med några andra ur Poet's Corner var hon med när ERGO såg dagens ljus och publicerade den välkända dikten "Sköldmön" i det allra första numret 15 februari 1924 och "Källvattnet" i aprilnumret samma år. Senare bidrog hon vid flera tillfällen med färskt skrivna alster i tidningen, vilket befäste hennes ställning som poet i Uppsala.

Hennes ombytliga temperament och depressiva läggning var allmänt kända bland kamraterna och de mörka perioderna av ångest, ensamhet och intensivt skapande respekterades av alla. Emellanåt var hon en av de ledande och mest inspirerande gestalterna i studentlivet, medverkade vid flera studentspex på Kvinnliga studentföreningen, samt skrev våren 1924 det numera vida kända Talet till mannen, det första i vårbalens historia, och gav därmed början till en ny studenttradition. Så småningom anslöt hon sig också till den vänsterradikala föreningen Clarté, där det politiska arbetet värvades med det glada studentlivet.

Trots de motgångar och begränsningar som hennes liv som kvinnlig student medförde lär Karin Boye ha trivts mycket bra under sina år i Uppsala. Innan hon lämnade lärdomsstaden 1926 med en färdig magisterexamen i litteraturhistoria och poetik på fickan gav hon uttryck för dess specifika atmosfär i flera av sina dikter, där hon också vid flera tillfällen porträtterade byggnaderna och miljöerna. Själv bodde hon under sin studietid i Edlingska gården, en annexbyggnad till Geijersgården, med utsikt över Geijers gamla trädgård, Carolina, Engelska parken och Slottsbacken. Idag, 57 år efter hennes död, är utsikten från hennes fönster oförändrad.