Otto Beronius - verklighetens glunt?

I förra numret berättade vi om Gluntarne, en samling duetter som kanske mer än något annat skönlitterärt verk har påverkat bilden av studentromantikens Uppsala. Det kan vara intressant att på litteratursociologers vis skärskåda den verklighet som låg bakom dikten. Vad var det i Uppsalas studentikosa liv som inspirerade Wennerberg till dessa trettio melankoliska sånger? Och vem var prototypen till den stark romantiserade bilden av Uppsalastudenten Glunten som under Magisterns vakande öga gjorde sina lärospån som överliggare?

1830- och 40-talet var omvälvningarnas tid, inte minst vad studentlivet beträffar. Verklighetens Glunten och Magistern, liksom deras studiekamrater, rörde sig i en miljö stadd i snabb förändring. År 1840 uppgick stadens befolkning till ca 5000. Byggandet av hyreskaserner och offentliga lokaler tog fart, och en förbättrad båttrafik förde Uppsala betydligt närmare huvudstaden och dess kultur.

Även det intellektuella klimatet i 1840-talets Uppsala var inne på sitt andra decennium av blomstring och expansion. Två av romantikens stora poeter, professorerna Geijer och Atterbom, hade hunnit etablera sig inom akademin. Geijer skulle inom kort skaka den Uppsaliensiska miljö i dess grundvalar med sitt berömda "avfall" från konservatismen och övergång till det liberala lägret. Atterbom var sysselsatt med arbetet på sitt verk Siare och skalder, en av Sveriges första mer utförliga litteraturhistoriska handböcker. Professorerna Hwasser, Fries och Boström samlade kring sig stora skaror av lärjungar. Snart skulle även poeten Almqvist ge ut sin skandalösa novell "Det går an".

All denna febrila tankeverksamhet satte fart på studentlivet och studentrörelsen. Om impulserna från de stora forskarna kan sägas ha gått från man till yngling, kan den nya studentrörelsen ses som sprungen ur de unga männens egen krets. Skandinavismen var här, och såväl den vita studentmössan som idén om den nordiska ungdomens gemensamma intressen över gränserna lanserades. Vissa studenter umgicks också med ett slags unionstankar inom akademin: Avskaffa nationerna och låt studenterna fritt komma samman och förbrödras, lät parollerna i Uppsala, samtidigt som universitetsledningen argumenterade för "de gamle nationsinrättningarnes helsosamma inverkan på de studerandes seder och kassa".

Såväl vid universitetet som i stadens borgerliga salonger odlades filosofiskt tankeutbyte och intresse för konst och musik. Så bildade också åtta musikälskande studenter ett sällskap, sedermera kallat "Turkiska musiken", för ett gemensamt musicerande under "fröjd i hjertan och pokaler". Deras verksamhet delades i två 'avdelningar', varav den ena ägnade sig åt sammankomster under tak, där musiken fastställdes till att omfatta "en flöjt, en fiol, en gitarr, en fagott, ett valdhorn samt en prim- och en basröst". Den avdelning som höll till utomhus var emellertid något mindre sofistikerad, till den lokala befolkningens stora förtrytelse. Den förde ett herrans oväsen med hjälp av mindre konventionella instrument såsom visselpipa, grytlock, lergök och harskramla, "Alla föga välkomna, hvarhelst de förnummos". Självaste rektor magnificus förbjöd tillsist utövande av den här "turkiska musiken" ute i det fria, vilket i sig tyvärr ledde till sällskapets snara död. Enligt en av medlemmarna "var denna musik nemligen i rum icke blott olidlig, utan hardt när livsfarlig för musikanterna själva, men utan den kunde de icke leva såsom sällskap". Några år senare bildade en handfull av medlemmarna ett nytt sällskap, Juvenalerna kallat, som "lade vida mera vigt vid att roa sig sjelfva, än att oroa andra". Odlandet av vokalmusiken blev det viktigaste för Juvenalerna som inriktade sig på den tidens populära manskvartetter och fria potpourrier, men som av de elaka rubricerades som sliskiga "tuttifrutti-anrättningar".

Juvenalernas sällskap var som mest aktivt under första hälften av 1840-talet, en tid då det upplevde sin blomstring full av ungdomlig glädje, livsoptimism och sång. Centralt i orden var den eviga vänskapen, och att i vänners lag njuta av livet ute i det fria, och av bordets och kärlekens håvor. Redan på ett tidigt stadium kom Wennerberg att bli en ledargestalt inom orden och dessutom författare till flertalet av de sånger som framfördes.

Från att ha varit ett ganska stort sällskap smälte såväl orden som tillhörande kör på några få år snabbt ner till dess knappt någonting alls återstod. Vid decenniets mitt var blott tre sångare kvar, varför man övergick till att sjunga trio a capella. När så även tenoren Hwasser bröt upp från sällskapet 1847 återstod blott Wennerberg och Beronius, och sålunda tvingades man övergå till duett ackompanjerat på piano av Eugène von Stedingk. Här föddes idén till Gluntarna. Otto Beronius som enligt Wennerberg ägde "en röst, för hvilken naturen tycktes hafva glömt att sätta någon gräns nedåt " fick personifiera Glunten. Namnet Glunten bar han även i verkligheten, efter ett uttryck för en liten pojke i en av hans gamla Upplandsvisor. Bland kamraterna gick han också under namnet Bero. Att Wennerberg fick sjunga Magisterns stämma föll sig naturligt då han redan hade hunnit avlägga magisterexamen. I vad mån Beronius och Wennerberg var de verkliga förebilderna för Glunten och Magistern, är svårt att säga, men detta var något av en utbredd uppfattning. T.o.m. Beronius själv misstänkte tidvis att Wennerberg porträtterat honom i Glunten.

Bara de tre första sångerna blev klassiska Juvernalsånger, medan redan den fjärde ej längre följer ordens intentioner. Wennerberg tappade allt mer tron på det sorglösa rumlande och den eviga vänskap, som var ordens grundfundament och lät sin egen betydligt mörkare bild skymta fram i Gluntarne, samtidigt som scenerna och persongalleriet vidgades utanför Juvalenas snäva krets. Saken drevs till sin spets när orden refuserade Glunten "En kväll på kyrkogården", som helt stred mot vänskapsidealet, och högtidligt svor på att aldrig mer sjunga den. Magistern och Glunten utträdde inofficiellt ur orden och fortsatte sitt något sorgligare rumlande som vanliga studenter.

Beronius stannade inte kvar i Uppsala efter att ha tagit examen. Han kom att leva ett lugnt och obemärkt ämbetsmannaliv i Stockholms skärgård. På sin sextioårsdag 1880 firades han av de gamla studentkamraterna. Wennerberg själv närvarade och herrarna samlades till en gemensam, nostalgisk sångstund. Wennerberg och de andra "bräckliga gubbarna" från Uppsalatiden fortsatte att från och till hälsa på för att låta höra en och annan gammal Glunt. I och med Beronius och Wennerbergs död 1895 respektive 1901 gick några av de sista förkunnarna av studentromantiken i graven. Då hade universitetsmiljön och den studentikosa tillvaron redan börjat framställas i mycket mörkare nyanser av flera författare från 1880-talets studentgeneration.

Mer information om gluntarna, med bland annat ett flertal av sångtexterna kan du hitta Anders Jackson och Nils Sjölander gluntsida.