När Geijers tanke fick plåthatt

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 14-1998

Vid Svartbäcksgatan fanns det på 1880-talet en hattmakare, som utanför sin port hade en väldig stormhatt i ren plåt hängande på en lång stång. Den märkliga hatten hade ofta varit föremål för studentikosa upptåg och författaren Albert Engström har berättat i sina memoarer hur han själv som ny student i Uppsala i ett nattligt upptåg var med om att stjäla hatten. Målet var att sätta den på huvudet på statyn av Geijers tanke i universitetsparken.

Det var inte första gången Albert Engström hade varit ute på rackartyg. Genom användandet av mer än vanlig förslagenhet hade det redan lyckats mig att flera nätter i rad flytta en skylt med den tillsynes oskyldiga inskriptionen ’Mjölk till avhämtning’ från dess blygsamma plats över ett mjölkmagasin till den mer framskjutna över ingången till högre flickskolan Magdeburg. Detta framgångsrika skämt hade uppskattats så till den grad i Albert Engströms kretsar att han i sin unga själ alstrat ett visst övermod. Att tillskansa sig plåthatten från Svartbäcksgatan och göra något kul med den var en dröm han länge närt. Styrkt efter triumfen med mjölkskylten bestämde sig han och hans kumpaner efter en synnerligen blöt kväll på krogen Gästis att slå till.

Kvällen bjöd på perfekt väderlek för tilltaget Uppsala var nämligen svept i en tät dimma som skulle göra det lätt att osedda utföra operationen med plåthatten och undgå de nattetid ständigt patrullerande konstaplarna. Under sång promenerade kumpanerna från Gästis upp längs Svartbäcksgatan och framme vid hattmakaren ställdes vakter ut med order om att vissla om konstaplarna kom. Albert fick hjälp av en kamrat att klättra upp till stången som hatten hängde på och hade precis börjat gå armgång ut mot hatten, när han plötsligt hörde busvisslingen. Han hopade snabbt ned och gömde sig i dunklet och strax därefter kom två konstaplar springande. Dimman hade räddat studenterna och konstaplarna ropade ut i mörkret: Det var naturligtvis hatten som dom jäklarna ville åt som vanligt - Till slut kniper vi er allt era jäklar!

Att försöka sig på att stjäla hatten direkt igen, vore nog inte särskilt klokt och kumpanerna retirerade därför ut till Luthagen i väntan på att allt skulle lugna ned sig igen. Där hade de i en gränd ned mot Fyrisån några nätter tidigare byggt ett helt litet hus av ett parti stulen plank. Huset varvisserligen inte dragfritt men fullkomligt användbart som förlustelselokal. Det hade ordentligt golv och tak och två ingångar den ena som reservdito vid eventuella överrumplingar. Där tog festen fart igen. Ett medhavt stearinljus tändes och flaskor med punsch korkades upp. Först efter två timmars skrålande och groggande dök en konstapel upp vid svartbygget. Efter en hel del argumenterande och efter att ha lurat i konstapeln den kvarvarande punschhalvan lyckades de övertyga honom om att det nog var förståndigast om var och en gick hem till sitt.

Inte gick de hem till sitt som de hade lovat. I stället fortsatte de att driva runt på stan, nu tämligen påstrukna. Albert berättar: Vid passerandet av en sömnig lykta blev dådlösheten mig för äcklig. Vi kunde ju medan viktigare beslut mognade i våra hjärnor släcka lyktan Albert klättrade upp för lyktstolpen i järn, och i samma ögonblick som han släkte lyktan hörde han den välbekanta varningsvisslingen. Jag överantvardade mig åt tyngdlagen, gled till marken och greps av två par händer ’Nå, nu är åtminstone en fast!’ Tjugo grova fingrar med påsittande naglar trängde in i mina armmuskler och jag kände att allt motstånd var fruktlöst.

Kamraterna ville inte lämna Albert i sticket, utan kom fram ur sina gömmor och följde enligt tidens studentikosa sed med för att vittna om eventuella övergrepp. Det var vid den här tiden inte helt okomplicerat för den stackars polismakten att ge sig på studenter. De fick varken arresteras eller visiteras hur som helst, och i de fall polisen under tvång skulle eskortera en överförfriskad student till hans hem, skulle det helst ske klädda i civila kläder som anständigt folk. Nu var emellertid de två konstaplarna uppretade på nattens alla hyss, och hade satt sig i sinnet att ta med Albert till vaktkontoret och bura in honom. Alberts kamrater följde med som en svans och insisterade på att även de skulle bli arresterade. Snart började man sjunga medan man marscherade, och sången lockade fler nattragglande studenter. Framme vi Stora torget var kören lika stor som Allmänna sången och tillställningen började allt mer likna ett upplopp.

Inne på vaktkontoret blev Albert Engström mot reglerna visiterad, men då kommissarien var på väg att bura in honom krävde han att han i enlighet med rådande vaktinstruktioner i stället skulle följas hem av civilklädda konstaplar. De hade ju redan brutit mot en regel, och med denna hållhake på dem lyckades Albert till slut förmå kommissarien att beordra två underlydande konstaplar att byta till civila kläder och sedan följa Albert till hans hem på Övre Slottsgatan. Så drog då åter horden med sjungande skränande studenter genom Uppsala med Albert Engström i spetsen, eskorterade av två civilklädda konstaplar skummande av raseri över omklädningstvånget. Väl framme, uppe på den vind som Albert bodde på, ålåg det konstaplarna att verkligen kontrollera att det var där som Albert bodde innan de kunde släppa honom. Det var emellertid så mörkt på vinden att man inte alls kunde se vad det stod på dörren, och ingen hade tändstickor på sig. En av konstaplarna fick till slut hemskt brummandegå ned för alla trappor igen för att försöka låna tändstickor någon stans. Tillbaka med tändstickorna kunde de snabbt konstaterat att Albert Engströms visitkort satt uppsatt på dörren, och släppte honom därför.

Den dimmiga natten drog mot morgon, och konstaplarna trodde väl antagligen att Albert Engström skulle stupa i säng, sova gott på fyllan, och att natten i övrigt skulle vara lugn. Men morgonen därpå kunde de studenter som promenerade genom universitetsparken till sin oförställda glädje se två konstaplar som med mycket besvär avlägsnade en större stormhatt av järnplåt från huvudet på Geijers tanke.

Följande dag kunde även Albert Engström och hans vänner med stor munterhet, men på behörigt avstånd, betrakta tre konstaplar i deras hårda arbete då de rev och forslade bort huset som studenterna byggt på Luthagen.

Ytterligare några dagar senare kunde man läsa i Upsala Nya Tidning: För det att han av okynne släckt en lykta pliktfälldes studeranden av Östgöta nation A. L. J. Engström till 15 kronor.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.