Ett professorspar före sin tid

Bland professorsfamiljerna i 1800-talets Uppsala hörde paret Ann Margret och Fritiof Holmgren till de mer progressiva och liberala. Den tidens akademiska elit präglades i själva verket inte sällan av borgerliga vanor, intellektuell stagnation och konservativ samhällssyn. Mot bakgrunden av de i den tidens Uppsala rådande värderingarna avtecknar sig paret Holmgrens bidrag till vetenskapen, folkhälsan och kvinnosaken desto tydligare. Såväl deras privatliv som offentliga gärning förtjänar att lyftas fram på nytt efter närmare ett sekel.

Historien om det holmgrenska hemmet med de öppna dörrarna, som det kallades av sina samtida, tar sin början 1869 i äktenskapet mellan den 18 åriga Ann Margret Tersmeden och den nitton år äldre docenten Fritiof Holmgren. Av adlig härkomst, född 1850 på godset Hessle som dotter till kammarherre Nils Tersmeden, kom Ann Margret tidigt i kontakt med flera av den akademiska världens intressanta profiler: professorerna Svedelius, Ribing, Hwasser, och Annerstedt tillhörde familjens nära umgänge. Genom den kontroversiella kvinnosakskvinnan och författarinnan Lotten von Kraemer tog den tonåriga Ann Margret del av debatten rörande kvinnors rätt till universitetsutbildning.

1870 bosatte sig paret Holmgren i Uppsala då den 39-år gamle Fritiof Holmgren blev Uppsala universitetets yngste professor. På många sätt var parets liv konventionellt borgerligt. Nio barn på elva år, fadern som familjens självklara överhuvud och modern som den husliga härdens beskyddare. Snart skulle emellertid paret Holmgren visa sig bära på många okonventionella åsikter om vetenskapen, kvinnosaken, barnuppfostran och samhällsmoralen..

Som landets första professor i fysiologi forskade Fritiof Holmgren bl.a. om färgblindhet, och hans internationellt mest kända arbete var Om färgblindheten i dess förhållande till järnvägstrafiken och sjöväsendet. Holmgren undersökte personligen hela personalen vid Uppsala-Gävle järnväg och fann 13 färgblinda bland de 266 undersökta, varav 2 konduktörer.

Han närde han även ett stort intresse för gymnastiska övningar och propagerade för fysisk träning för studenterna i Uppsala. I sin kamp för studentidrotten fick han slåss mot såväl sin egen fakultet som hela konsistorium. Den rådande åsikten var att studenter voro i Uppsala, inte för att hoppa och sparka boll och gymnastisera, utan för att studera. Holmgrens stora seger i frågan blev grundandet av Uppsala Studenters Gymnastiska Förening. De bland vår tids studenter som frekventerar Svettis motionslokaler bör därför kanske hålla professor Holmgren i tacksamt minne.

Trots den snabba tillökningen i familjen följde Ann Margret med maken på hans forskningsresor runt om i Europa. Den borgerliga moralen till trots vägrade hon att stänga in sig i hemmet under graviditeterna, eftersom hon enligt egen utsago aldrig var behäftad med falsk blygsel över att vara märkbart gravid. Jag har svårt att förstå, hur en ärbar kvinna kan vara det, men det är ju särdeles vanligt. De nio barnen, varav två var flickor, uppfostrades med den tidens mått mätt ovanligt modernt, sunt och ledigt. Tack vare faderns intresse för kroppsövningar lades vikten vid sportig klädsel, kalla bad, frisk luft och gymnastik, på bekostnad av ett stillasittande liv och den konventionella salongsuppfostran. Alla nio gick under namnet pojkarna Holmgren eftersom flickornas klädsel och sätt var lika lediga som brödernas.

I det holmgrenska hemmet umgicks bl.a. Skansens grundare Artur Hazelius och konstnären Bruno Liljefors. På 1880-talet lade Ann Margret grunden till en livslång vänskap med Elisabeth von Bahr, upphovskvinnan till Elisabethsjukhuset i Uppsala, samt med kvinnosakskvinnan och debattören Ellen Key. Paret Holmgren hyste dessutom ett aldrig sinande intresse för studentfrågor och deltog aktivt i det nordiska studentmötet 1875. Av betydelse var särskilt professorsparets vänskap med den unge docenten och blivande professorn Knut Wicksell, en kontroversiell debattör. På Nordiska festen 1878 höll Wicksell som studentkårens ordförande ett provocerande tal för kvinnan, där han angrep den gängse moralen, äktenskapets påstådda helgd och kvinnans underordnade ställning gentemot mannen. Detta inspirerade Ann Margret Holmren till en ny syn på kvinnors rättigheter. Vid det nordiska akademiska mötet i Kristiania 1883 vågade hon hålla ett tal om kvinnors rätt till högre studier. Hennes ord väckte jubel bland stadens kvinnosakskvinnor och omtalades i de nordiska tidningarna.

I april 1887 rasade de legendariska Verdandistriden som bl.a. blev upphovet till devisen Tänka fritt är stortsom idag pryder ingången till universitetsaulan. I denna strid skulle paret Holmgren spela en viktig roll. Knut Wicksells och kommunisten Hinke Berggrens plädering för barnbegränsning, för bekämpande av prostitutionen samt för en öppen sexualdebatt gick som en cyklon över den lilla universitetsstaden. Den enda i konsistoriet som försvarade de unga och som reserverade sig mot straffbesluten mot verdandisterna var Fritiof Holmgren. Han såg Verdandi som ett öppet debattforum av det slag som behövdes i ett modernt samhälle. Jag håller på tankens frihet såsom en av människans dyrbaraste privilegier /.../ att tänka fritt är i alla händelser bättre än att inte tänka alls, och om också den ungdomliga tanken någon gång förirrar sig och löper över skaklarna, så har erfarenheten lärt, att teoretiska försyndelser med tiden korrigerar sig själva., yttrade han vid konsistoriemötet.

Till saken hör också, att den enda bland stadens damer som vågade åhöra föreläsningen var Ann Margret Holmgren. Priset som familjen Holmgren fick betala för sitt engagemang i Verdandistriden blev högt. De smutskastades anonymt i Upsala Nya Tidning, där stadens familjer varnades för att låta sina barn umgås i deras salong. Professorskan stämplades som en farlig och osedlig varelse, vilket bl.a. ledde till att de av henne uppfunna familjeaftnarna för studenter på Gillet gick i stöpet.

Motgångarna gjorde blott Ann Margret Holmgren till en hängiven kvinnosakskvinna. Efter makens död 1897 flyttade hon till Stockholm och engagerade sig i det borgerliga arbetet för kvinnlig rösträtt. Sin första rösträttsturné gjorde hon hösten 1902. Den gick genom hela Sverige, även bland bönderna och nybyggarna i Norrland. Senare arbetade hon aktivt med fredsfrågor inom Skandinavien, främst på turnéer i Norge. Under världskriget var hon engagerad i fredsrörelsen, eftersom som hon själv uttryckte det :ingen fråga borde kunna ligga kvinnorna närmare om hjärtat än fredsfrågan. Ty vartill tjänar det att föda barn till världen och arbeta på att få dem till nyttiga och goda människor, om allt detta arbete skall kunna rivas ned av ett krig. Inom några år hann hon skapa sig ett namn inom den borgerliga kvinnorörelsen och på sin 60-årsdag hyllades hon av landets alla rösträttsföreningar på en fest i Stockholm.