Gotländskan som erövrade akademin

Hur måste det ha känts att vara den allra första kvinnan i Sverige som såg sitt namn inskrivet i en universitetsmatrikel? Förmodligen som det gjorde för den förste som någonsin nått Mont Everest – ofattbart lyckligt och samtidigt mycket ensamt. Kring den svarta krinolinen ven vindar av misstro mot kunskapssugna kvinnor och klimatet i den mansdominerade universitetsvärlden måste ha känts kyligt för den kvinnliga pionjären.

1872 kom sadelmakardottern Betty Maria Karolina Pettersson från Visby till Uppsala som Sveriges allra första kvinnliga student någonsin. För att kunna bli student fick hon gå till kungs och be om dispens, eftersom det ännu inte var tillåtet för kvinnor att skriva in sig vid svenska universitet. Det har sagts att hon nästan obemärkt skrevs in vid Gotlands nation, men det kan gott hävdas att hennes betydelse för svenska kvinnors rätt till högskolestudier brukar underskattas. Betty Pettersson blev nämligen personligen upphovet till att de svenska universiteten officiellt och genom ett kungligt brev öppnades för kvinnor året därpå, det vill säga 1873. Då tilläts kvinnor att ta alla universitetsexamina förutom den teologiska och högre juridiska. Sitt första historiska rekord hade Pettersson emellertid redan slagit som den allra första kvinnan i landet som avlagt studentexamen. Att hon gjorde det vid den relativt höga åldern av 33 år berodde på att det var just då, år 1871, som svenska kvinnor fick rätt att ta studenten. Till en början kunde de endast göra det som privatister, det vill säga ta studenten som externer vid pojkläroverk, vare sig de hade förberett sig genom hemundervisning eller i flickskolor. De då existerande flickskolorna saknade nämligen ännu vid den tiden rätten att utfärda studentexamen. Betty antog utmaningen och tenterade som privatist vid Nya Elementarskolan i Stockholm i maj 1871. Hon klarade proven och fick sin vita mössa, trots att hon måste ha bemötts med en del fördomar. Resan från Gotland till Stockholm för att där gå upp i examen i en ny, främmande storstadsmiljö måste i sig ha varit en lika omvälvande upplevelse för Betty som själva tentamenstillfället.

Väl i Uppsala fick Betty Pettersson som den enda studerande kvinnan bland drygt tusen studenter uppleva en del restriktioner. Hon fick inte göra det sedvanliga besöket hos rektorn och skriva in sig på nationen utan att ha en manlig släkting i släptåg. Att delta i andra aktiviteter än föreläsningar och seminarier var otänkbart av sedlighetsskäl – en kvinnlig student mån om sitt goda rykte hade ingenting bland skaror av festande och promenerande manliga studiekamrater att göra. Situationen blev inte bättre längre fram trots att en och annan studentska börjat dyka upp i staden från och med hösten 1873 – till en början fanns det aldrig fler än två till tre inskrivna kvinnliga studenter per termin samtidigt, och dessa växlade dessutom ständigt, förmodligen p.g.a. att de inte klarade pressen och den tunga pionjärrollen.

Eftersom studier och bokläsning var det enda Betty Pettersson fick ägna sig åt, och kanske det enda hon ville göra som student, hann hon läsa nio olika ämnen under sin tid i Uppsala. Innan hon blev färdig fil kand januari 1875 fick hon bästa betyg i sitt huvudämne nyeuropeisk språkforskning, samtidigt som hon avlade prov i nordiska språk, latin, grekiska, historia och statistik. Även inom geologi, astronomi, kemi, matematik, botanik och zoologi fick hon godkänt. Denna bredd imponerar även idag, inte bara med tanke på att Pettersson klarade av allt detta på bara sex terminer, utan främst på grund av att hon som universitetets första kvinna måste ha visat en lysande begåvning för att övertyga den manliga lärarkåren om att hon dög på vetenskapens område. Till och med vid sluttentamina för kandidatexamen fick hon kämpa mot många professorers fördomar; latinisten Häggström hyste till en början ingen tilltro till en kvinnas inlärningsförmåga, men medgav senare att hon varit ovanligt duktig. Trots sina studieframgångar lyckades emellertid inte Betty Pettersson ändra flertalets syn på studerande kvinnor. Några av professorerna beundrade hennes studiebegåvning desto mer eftersom de såg den kvinnliga studenten som ett undantag inom det täcka könet.

Inte nog med att Betty Pettersson lyckades slå de två rekorden: att som den allra första kvinnan både ta studenten och bli fil.kand. Efter att ha klarat av studierna i Uppsala blev hon också den allra första kvinnan i Sverige som fick anställning vid ett statligt pojkläroverk. 1877 blev hon extralärare vid Östra real, då Ladugårdslandets läroverk, i Stockholm. Där fick hon kämpa för att övervinna de manliga kollegornas motstånd och fördomar. Hon visade sig vara en god pedagog och vann förtroende och sympati bland eleverna och deras föräldrar. Som många av de första kvinnliga akademikerna förblev hon ogift livet ut för att få frihet att förvärvsarbeta och levde en spartansk tillvaro utan större materiella tillgångar. Pedagogiken blev hennes gärning tills hon på grund av den tilltagande tuberkulosen fick lämna sin post som lärare. Om elevernas tacksamhet vittnar en insamling som gav Betty Pettersson en mindre pension att leva på under de sista levnadsåren. Bara 47 år gammal avled hon i februari 1885 och uppmärksammades av allmänheten för sitt liv som ”den märkliga pionjären i den svenska kvinnoemancipationen” och som den första svenska kvinnan som avlagt studentexamen, filosofie kanditatexamen och blivit läroverkslärarare. Studierna och arbetet som lärare hade inte gjort Betty Pettersson förmögen; vid slutet av sitt liv ägde hon ett fickur i silver à tio kronor, en uppsättning kläder à åttio samt en skuld på tvåhundrafemtio. Icke desto mindre nådde hon toppen. Universitetets Mont Everest hade erövrats av en äventyrare i korsett och krinolin.