Toddymartyrer och piprensare - några överliggarprofiler

I förra numret berättade vi om överliggare som en särskild grupp inom universitetsvärlden. Nu har läsarna förhoppningsvis lärt sig att skilja mellan en toddymartyr, en hälsopedant och en pigtjusare - en kunskap som kan komma väl till pass i nationssvängen. Som en hjälp på vägen vill vi nu presentera några exempel från det sena 1800-talets Uppsala.

En av 1870-talets kända Uppsalaprofiler var onekligen gubben Ekholm, även kallad ’Blåsis’, en vänlig enstöring med fyrtioårig studieerfarenhet. Även om gubben aldrig hann ta några examina, skaffade han sig med tiden djupa kunskaper i bibliotekarieyrket. Detta gjorde att han redan 1855 befordrades till andre amanuens och fick universitetsbiblioteket till arbetsplats. På så vis kunde han fortsätta att leva sin anspråkslösa överliggartillvaro. Så småningom kom han att sköta den föga uppvärmda utländska litteraturavdelningen, där han gick klädd i flera yllehalsdukar och en tjock yllerock. Öknamnet ’Blåsis’ fick han på grund av sin vana att jämt och ständigt blåsa i de frusna händerna.

För drygt hundra år sedan lär Carolinas utlåningssystem ha varit mindre komplicerat än idag vilket berodde på att såväl antalet volymer som besökare var betydligt mindre. Ofta var man tillåten att själv botanisera i samlingarna och att fritt plocka fram det som behövdes. Nackdelen för den oerfarne var att man lätt gick vilse bland böckerna. Där kunde gubben Ekholms vara till en lika bra hjälp som det datoriserade söksystemet är i dag. Detta förutsatt att han just den dagen var på bra humör, vilket sällan var fallet, och att vederböranden hade lärt sig att tyda hans sluddriga tal. ’Blåsis’ brukade gång på gång muttra och upprepa favoritordet tjopp, tjopp, medan han kliade sig med en cigarrstump bakom örat. Knappt någon student på 1870-talet kunde undgå att lära känna Blåsis, om inte i böckernas tempel så på restaurangerna Taddis och Rullan. Som den sanne toddymartyr han var, hade han nämligen dessa två till stamlokus på kvällar och helger. Där kunde han ses i sällskap med tillfälliga bekanta, smakande på den speciella sorts mörk toddy som tillreddes enligt hans eget önskemål. Bland de så kallade småbestyrsöverliggarna, av vilka det fanns minst tretton olika sorter, var det främst hallänningen Österman som utmärkte sig i det sena 1800-talets Uppsala såsom en klassisk kaffekokare och piprensare. Till utseendet var han ett original. Kring hans oförderfvade panna hvälvde sig likt en gloria ett rikt svall av små blonda lockar som aldrig klipptes och som därför inför varje hans rörelse vaggade upp och ner. Detta såg ut som om han burit på hufvet någon stor, tam fågel, som vid varje steg han tog, fridsällt viftade med sina ljusa vingar. Mycket passande var Österman också zoolog och lyckades ta högsta betyg i detta ämne, samt smaka på lite botanik, innan han lämnade Uppsala och fick anställning vid telegrafverket.

Hans liv som student kretsade kring fyra långa pipor med porslinshuvud. Rengöringen av dessa brukade ta hela morgonen i anspråk, så att han knappt hann med den dagliga föreläsningen mellan tolv och ett. Efter detta klockslag var det dags för en middag, varpå han var tvungen att koka sig en kopp kaffe, en sysselsättning som upptog resten av eftermiddagen. Framåt kvällen brukade en skara trogna anhängare infinna sig på hans studentrum och röka hans väl rengjorda pipor sura. Dessa kamrater tog snart namnet Hallandsbataljonen och hjälpte Österman att föra den angenäma överliggartillvaron. Tyvärr hade han ett fel: med sin legendariska generositet var han oförmögen att neka lån eller penninggåvor åt Hallandsbataljonens mindre bemedlade medlemmar. Så småningom visade det sig att han för detta ändamål, liksom för tobak och kaffeinköp, hade förskingrat pengar ur en offentlig kassa han fått i uppdrag att sköta. Så hade kamraterna rökt hans lefvnadspipa så sur att den aldrig mer kunde rengöras. Men, som en klok 1880-talsstudent påpekade en gång: En man tillbringar icke ostraffat de bästa åren av sin ungdom med att koka kaffe och rengöra fyra gamla pipor

Till mindre dramatiska öden hör några bland den filosofiska fakultetens halvöverliggare. En av dem var den storväxte värmlänningen Brattström, alias Bralle, som trots sina ringa kunskaper lyckades erövra en högre grad i zoologi. Efter några och tio års studier försvarade han en anspråkslös avhandling med titeln Älgens ben, där han klarade sig genom att hävda att opponenternas anmärkningar var för beniga. Med tanke på att hans studiegång fördröjdes av hans passion för studentikos körsång utgör han även ett typexempel på s.k. konstöverliggare. En annan värmlänning, Jonas Bjurzon, kom att stanna i Uppsala under hela sin levnad, men blev inte olycklig för det. Utan att någonsin ha tagit examen försörjde han sig i drygt femtio år på att ge privatlektioner i botanik, ett ämne han ansågs vara särskilt skicklig i. Genom flit och sparsamhet lyckades han samla en ansenlig förmögenhet. Såsom överliggare räknades han bland de s.k. kolegiigivarna, det vill säga dem som mot betalning hamrade in rätta svar i tomma studenthuvuden inför viktigare tentamina. Eftersom Bjurzons exakta födelseår inte hade gått att fastställa vid inskrivningen, blev han enligt nationens beslut född 1810 och ansågs därför vara runt sjuttio år vid sitt frånfälle. Bland studenterna och lärarna var Bjurzon ett populärt skämtföremål, särskilt som han själv ägde en stor portion dråplig humor och gärna förgyllde föreläsningar och sammankomster. Slagkraftig kunde han också vara. När två unga fröknar vid namn Fock, som var hans elever i botanik, ställde frågan »säg nu magistern vad som egentligen menas med pistillen», lär Bjurzon ha svarat Nej nu tror jag att damerna börjar bli svinaktiga. I västgöten Olof Fredrik Andersson hade Bjurzon en värdig medtävlare om rangen som den äldsta överliggaren genom tiderna. Sedan Andersson tagit dimmen, dvs. teoretisk-teologisk examen 1832, ansågs han i drygt fyrtio år läsa grundkurserna i matematik. Ihärdigt brukade han förfölja matematikprofessorer med sina egna vetenskapliga svar och lösningar så att ingen orkade resonera med honom på allvar.

Som synes var spridningen på överliggarna någorlunda jämn de olika nationerna emellan. Det är dock värt att notera, att den nation som haft det lägsta antalet överliggare genom tiderna är Norrlands. I fall någon norrlänning nu skulle inbilla sig att förklaringen ligger i medlemmarnas ovanliga begåvning och ambition, är det emellertid på sin plats att påpeka, att studieframgångar inte bara beror på förståndets gåvor. Redan historieprofessorn och poeten Erik Gustaf Geijer ansåg att norrländingarne ha ej bättre hufvud än andra menniskor, men de har ett säte af järn. En klar kroppslig fördel för den som inte tänker leva hela sitt liv bland kurslistor , tomma kaffekoppar och ofärdiga C-uppsatser.