Den svenska överliggarens historia

Vem har inte någon gång hört talas om överliggare eller eviga studenter? Fenomenet är lika gammalt som universitetets historia och hör studentkulturen till. Det kan därför både vara till nytta och nöje inte minst för Uppsalas recentiorer att såhär vid terminens början bekanta sig med överliggaren och hans vanligaste underarter.

Alla har vi väl någon gång träffat personer som i flera år varit "nästan klara" med sina studier, så när som på en evigt liggande C- eller D-uppsats som "bara" ska finputsas och läggas fram när som helst och sannolikt redan under den kommande terminen.

Även bland doktorander förekommer sådana som "bara ska läsa in sig lite till" på allt från Wittgenstein till performativitet och så kan de börja skriva på sin avhandling inom sisådär tre-fyra år. För att inte tala om dem som i tider av alltmer världsfrånvända utbildningsreformer tvingats att lägga sin forskning på hyllan och söka försörjning på annat håll.

Den klassiske överliggaren har inspirerat många amatörforskare till att försöka beskriva hans natur och levnadssätt. På 1800-talet utkom några vetenskapliga arbeten som ofta delar in studenter i gemen i tre grupper: de som bara läser, de som bara super, respektive de som både läser och super. Enligt vissa källor rekryterades de bästa studenterna ur den sistnämnda gruppen, medan de sämsta förvånansvärt nog ansågs finnas bland de flitigast läsande. Överliggare sades komma från dem som hade förmågan att kombinera studierna med nöjen. "En liflig och begåfvad yngling ligger icke vid universitetet blott för att proppa i sig examenslexor utan också för att pröfva och öfva sin andes krafter. Under denna pröfvningstid får examensboken stundom ligga i damvrån, och han glömmer sig qvar ett eller annat år eller blir hvad man kallar öfverliggare", hette det på 1860-talet.

Generellt sett delades överliggare i halv- och helöverliggare. Halvöverliggarna brukade ta god tid på sig för att insupa atmosfären av "det friska, känsliga studentlifvet i Geijers, Atterboms och Israel Hwassers Uppsala", innan de senare tog någon "strunt till examen" och gav sig ut i vuxenlivet. Några av dessa halvöverliggare kom även att omvandla sina studentikosa erfarenheter till konstnärlig gärning. Hit räknades bl.a. poeterna Esaias Tegnér och Carl von Snoilsky samt "Gluntarnes" upphovsman, Gunnar Wennerberg. Inte utan anledning ansågs därför halvöverliggaren ha en stor betydelse för den svenska litteraturens utveckling. Helöverliggarna åtnjöt inte en lika stor respekt vid akademin. Snarare betraktades de som kuriösa och pitoreska inslag i studentlivet. De kunde driva runt i universitetsstaden livet ut, och ibland som uppsaliensaren Johan Nybom leva på sin studentidentitet. Beroende på graden och arten av sin avvikelse kunde även dessa delas in i flera undergrupper. I verket "Våra öfverliggare" från 1885 urskiljer Oscar Swahn inte mindre än sex överliggartyper. Således fanns det stoiska överliggare och toddymartyrer som hamnat i de starka dryckens välde. Dessa rekryterades av någon anledning främst bland medlemmarna av Upplands nation. Toddymartyrerna, av vilka en viss Djurberg var den mest legendariske, brukade åka på hälsokurer till Carlsbad, där de ofta hörde att "de inte behövde dricka något brunnsvatten alls, om de blott ville låta bli att dricka punsch". Djurberg lär ha varit "föga blid att skåda", men alltid lika mån om sin värdighet och nedlåtande mot alla han ansåg vara brackor. Som medicinare lyckades han ta alla erforderliga examina på bara 20 år och med långa mellantider, "under vilka han vistades än här, än där i landet, ofta i mycket brydsamma lägen", utan att han för den skull hunnit "blifva förfallen i ordets strängaste mening".

Glada rumlare var de som medvetet föredrog studentikosa nöjen framför läroböckerna. Till cyniska överliggare hörde däremot de gossar, vilka p.g.a. av svag kroppskonstitution i kombination med ett tungt lynne och överspänd sexuell läggning inte vågade närma sig det motsatta könet, och följaktligen korade ut den s.k. "Qvinnan" till sitt livs fiende. Gruppen "kollegiigifvare, studentfabrikanter och samlare" rekryterades bland dem som gjort sin studietid till olika slags geschäft och lärt sig leva på att sälja gamla tentamensfrågor, låna ut pengar, skriva ut växlar och samla in gammalt skräp som de senare kunde avyttra. Legendarisk i 1800-talets Uppsala var överliggaren Pott-Askman som levde på att tigga till sig möbler, kläder och husgeråd från dem som lämnade staden. Öknamnet syftade på att han även samlade på nattkärl och kunde vid behov använda dem som huvudbonad.

Feghets- och högfärdsöverliggare var offer för antingen ren tentamensskräck eller för en gradvis växande förakt för vetenskapen. Bland de grå s.k. "småbestyrsöverliggarna" hörde uteliggare, kaffekokare, pigtjusare, hälsopedanter och hundöverliggare till de mer pittoreska, medan typen "planlösa läsare" kanske var den grupp som mången dagens student lättast känner igen sig i (om inte annars så p.g.a. brist på pigor som en uttråkad student kan tjusa). Till de mer kända hundöverliggarna i Uppsala räknades Hund-Strömberg, vars passion för att föda upp valpar fick honom att med åren ge upp sin utbildning. Själv var han alltid noga med att påpeka, att han "kommit till universitetet såsom en mycket lofvande yngling och skulle utan tvifvel kunnat intaga en länstol i Consistorium Academicum, om icke en hund mellankommit".

Att överliggare av traditionen varit män berodde på att inga kvinnliga studenter fanns vid svenska universitet före 1873. När de väl fick in ena foten i den akademiska världen var det minsann inte för att driva runt, spela roulette och dricka punsch i svarta kläder och glacéhandskar, utan för att skaffa sig en efterlängtat examen alla rådande kvinnofördomar till trots. I en värld där studentnöjen var reserverade för män var dessutom frestelserna och alternativen färre för den kvinnliga student som händelsevis tröttnat på ren tentamensläsning. Och skulle en och annan kvinnlig överliggare ha funnits i sekelskiftets Uppsala så tiger källorna därom.