Glunten och Magistern

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 1-1998

Alla känner vi Glunten och Magistern som de två huvudpersonerna i Gunnar Wennerbergs Gluntarne, men vad var de egentligen för figurer och vad har de 30 duetterna oss att berätta om studentromantikens Uppsala? Glunten ska spängas

Gluntens och Magisterns vägar korsas för första gången en kulen novemberkväll 1837. Den lätt misantropiske, något försupne överliggaren Magistern har begivit sig till Stora Torget för att sjunga i Allmänna sången på Karl XII:s dag. Bredvid honom står en ungdomligt oförstörd, med ganska försigkommen recentior. Då sången har klingat ut tar han nämligen mod till sig att fråga sin buttre granne "Behagar herrn ett glas?" Det behagar herrn, och det leder till "ett tioårigt dundrande kalas". Ja, i tio år skulle Glunten och Magistern rumla om tillsammans i Uppsala. För Magistern blir bekantskapen något av en mental islossning. Den unge vännens ständiga optimism och praktiskt snusförnuftiga inställning till vardagen livar upp den annars levnadströtte Magistern som snabbt iklädde sig rollen som Gluntens backanale biktfader.

Gluntens mål är tämligen prosaiskt. Han vill så snabbt som möjligt ta en enkel examen, komma ut i livet och sätta bo. Under Magisterns sedefördärvande mentorsskap får dock "bålar och lustiga skålar" allt som oftast skjuta studierna i bakgrunden. Examen låter vänta på sig. Glunten gör sporadiska försök att gå upp i en och annan tentamen, men oftast utan framgång. Till sist drabbas den annars så gladlynte Glunten av misströstan över sina studier, och Magistern finner honom en senvinterdag i ett miserabelt tillstånd av svårmod och melankoli på krogen Äpplet. Glunten kvider: "Bror, jag är ledsen vid livet, just jag, ledsen vid bråket och flärden! Ingenting finnes som är mig i lag, jag tar farväl utav världen. Ja, jag vill dö, bäddas i snö". Nu blir det Magisterns tur att trösta. Han talar i uppmuntrande ordalag om vårens snara ankomst: "Det blir grönt i varendaste dal. Lärkan drillar och göken han gal!" Glunten skiner efter en stund upp, och snart faller de två kumpanerna tillbaka i gamla trygga vanor: "Säg ska vi ta, supen va, sa?… Nå, så låt gå. Brännvin för två!" Det är efter mötet på krogen Äpplet som Magistern råder Glunten att gå med i Juvenalorden; ett bullersamt och sällan nyktert sällskap, med historiska rötter i "Turkiska musiken". Glunten är dock tveksam: "Bleknad ros blir mer ej röd, och för mig är glädjen död." Till slut ger Glunten dock med sig.

Väl vorden juvenal, djupnar hans vänskap med Magistern, och de börjar på ett mer seriöst, målinriktat sätt supa bort Gluntens studier och "sorg och nöd läggs ned i glömskans sarkofag". Deras förhållande till spriten skiljer sig emellertid något. Magistern ser i supen en bot på livets obarmhärtiga intighet och tillvarons meningslöshet. Glunten emellertid är alls inte lika djup, och egentligen är han för ung för att ha hunnit odla någon äkta livsleda. För honom blir snarare supen räddningen från vardagens triviala motgångar, såsom misslyckade tentamina och ekonomiska trångmål. Arm i arm ragglar de genom hela studentromantiken, och visst hjälper supen; få är de duetter i vilka svårmodet till slut inte ger vika för rusig upprymdhet, som när de en månskensnatt marscherar genom St: Eriks gränd, mer skrålande än sjungande: "Kors så vingligt stråt! Jag var dum som åt… borde supit på't!"

Kärleken är ett ständigt återkommande tema i duetterna. Magistern ser ofta i ruset med vemod tillbaka på sin kärlek till en av stadens skönheter. Henne är det hans öde att aldrig få, men bakom all misströstan finns dock hela tiden en skymt av hopp. Tillsammans med Glunten håller han från och till serenader under hennes balkong, men utan något gensvar, då de oftast är allt för druckna för att tas på allvar. Glunten är mer praktiskt än romantiskt lagd, och tror nog att han kommer få sig en rik och dygdig maka vad tiden lider på hemorten. Men visst har även han varit "mycket mycket kär" berättar han vid ett tillfälle i stort förtroende för Magistern. Det hände sig en regnig höstkväll 37: "Jag gick och vinglade på klacken i Carolinabacken. Plötsligt törnar jag och - ack, en ängel far pladask på nacken". Först ett år senare stöter han åter på "sin ängel", men då grusas snart hans friarplaner, då han inser att ängeln är gift med hans professor.

Studenter har aldrig varit ett rikt släkte, och det gäller väl kanske speciellt den grupp som alltid går till krogen med de futtiga små besparingar de har. Glunten får sina studier betalade av moster Hoppenrath på Dragabrunn; en riktig "furia" som ständigt förföljer Glunten och ger honom dåligt samvete: "Var var du igår? Ska du ej tentera än? Snart 30 år!". En viss förståelse har man dock för moster Hoppenrath, eftersom det är hon som får lösa Gluntens alla växlar när han har satt sig i skuld. Och visst finns det alltid mat att få när Glunten hälsar på även om hon tar på sig "den moraliska minen. Sätt dig i vrån, förlorade son, du borde äta med svinen!".

Efter tio år tillsammans tar dock slutligen Glunten kameralen 1848. Magistern är översvallande glad för sin skyddslings räkning, men samtidigt sorgligt medveten om att deras bekantskap är på väg att ändas. På examenssexan i gräset utanför Eklundshof får orden "Glöm ej din Magister" en sorgsen klang, i den annars pastorala idyllen. Efter att ha beställt en sexa på böckling, rättika , renstek och madera, sjunker de utmattade ner i gräset och utbrister i "Här är gudagott att vara, o, vad livet dock är skönt!"

Duettsamlingen har ett ganska mörkt slut. Magistern följer Glunten en bit på väg, när han lämnar Uppsala, och vinkar slutligen av honom i Alsike. Ensam kvar i Alsike står Magistern övergiven av sin ende sanne vän. Han vet att väl hemma i Uppsala, har han inte längre någon suparbroder och det romantiska skimret har falnat. Han inser att han blott är en misslyckad överliggare och kväder: "Värst utav allt är att vistas år efter år här vid akademin; ty varenda termin, ska man hålla god min, och se glad ut fast vännerna mistas." Den melankoliska tonen kanske speglar Gunnar Wennerbergs egen sinnesstämning eftersom han redan hade hunnit lämna Uppsala då han skrev den trettionde och sista duetten i Gluntarne.


Mer information om gluntarna, med bland annat ett flertal av sångtexterna kan du hitta Anders Jackson och Nils Sjölander gluntsida.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.