De första studentspexen

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 9-1997

Dagens studentspex har delvis sina rötter i Gustav III hov. "Societetsspektaklen" d.v.s. små intima, ibland improviserade, föreställningar i samband med middagar och soaréer blev under teaterkonungen populära i de finare kretsarna. Den mycket teaterintresserade landshövdingen Kræmer fortsatte med dylika spektakel på Uppsala slott långt in på 1800-talet. Hans döttrar spelade de kvinnliga rollerna och de manliga rollerna fick studenter spela. De första pjäserna på nationerna kom också att skrivas och uppföras i samma tradition, ofta för ett speciellt tillfälle.

Under 1850-talet hade Juvenalorden stort inflytande på Stockholms nations kulturliv och under denna tid kom de pjäser som skrevs och uppfördes på nationen mer och mer att få karaktären av studentspex. Vilket spex som är det första och äldsta i Uppsala är naturligtvis mycket vanskligt att uttala sig om, men en god kandidat är "Jenny eller Näktergalen eller Nu tog fan bokfinken" som antagligen skrevs på Stockholms nation omkring 1850. Ordet "spex" var ännu inte myntat och kreationen kallades "pantomimbalett", men icke desto mindre innehöll pjäsen alla klassiska ingredienser för ett spex. Spexet, som handlade om Jenny Lind, är ej i sin helhet bevarat, men vi vet att det innehöll parodiska operaarior, kupletter, kärleksscener och t.o.m. indiandans. Upphovsmannen var antagligen juvenalen och Gluntarnas ackompanjatör Eugéne von Stedingk. Runt 1860 skrev Stockholmaren Lorentz Hedin spexet "Rudolf eller Blodbadet på Sicilien" som kom att bli ett av de mest spelade spexen i nationens historia. Ett annat legendariskt spex från Stockholms är Ernst Meyers "Erik XIV" från 1875. Han hade skrivit spexet som en ambitiös pjäs redan som ung innan han kom till Uppsala, men genom att justera dialogen och framförallt krydda den med en lång rad anakronismer blev det ett utmärkt spex om Erik XIV:s liv. Huvudrollen, kungen själv, spelades av den hopplöse överliggaren Lekberg. Det sägs att Lekberg valdes till rollen p.g.a. sin totala brist på skådespelartalang, som i sig gav en oväntat komisk effekt.

Förutom Stockholms nation har framförallt Södermanland-Nerike betytt mycket för studentspexet, speciellt för opera-buffan, den komiska burleska operan. "Kärlek och död eller Mohrens sista suck", uruppförd 1865, är det äldsta komplett bevarade studentspexet och också det som har uppförts mest. Nästan alla nationer i Uppsala har uppfört spexet en eller flera gånger och även många teatrar och föreningar utanför studentlivet har uppfört det. Handlingen tilldrar sig i Granada vid tiden för Mohrernas utdrivande från Iberiska halvön. Den sköna Donna Rotunda försmår den spanske riddaren Don Lopez y Infamo efter att ha förälskat sig i den mohriske prinsen Mustapha ben Abel Guzan. Triangeldramat utmynnar i att alla pjäsens personer dör för varandras eller egen hand inom loppet av blott 26 takter. Mer betydande i Södermanland-Nerikes kulturliv, om än något mindre känd utanför nationen, är opera-buffan "På Madagaskar" som tillkom fem år senare. Operan är författad av Hugo Montgomery-Cederhielm, och tonsatt av Anton Kull och C.A. Forssman. Huvudpersoner är Uppsalastudenten Rapp och den franske botanisten A la Bonneheure som efter ett skeppsbrott flyter i land på Madagaskar. Ön styrs av den grymma kannibaldrottningen Uschiameja och hennes "stormoritask" Radamuffo som gärna sover på en bädd av mänskotarmar. Stormoritasken har blivit lovad prinsessan Guttaperchas hand, men hon och fransmannen förälskar sig i varandra. Det sägs att libretton till "På Madagaskar" skrevs på en enda natt. Den senare framstående målaren Axel Borg, som gjorde scendekorationerna har i ett brev berättat att de satt en kväll på krogen Taddis och diskuterade önskvärdheten av ett nytt spex. På förslag nämndes Madagaskar som en lagom exotisk miljö och på rak arm utkastade Montgomery ett förslag till handling. De skildes sent åt men klockan 7 morgonen efter väckte Montgomery Borg med en färdig libretto till spexet. Förutom dessa bevarade och ännu spelade opera-buffor, hade Södermanland-Nerike en lång teatertradition att stödja sig på. En inblick i nationslivet ges i pjäsen "Nationens flytt" från 1850 och vid en större turné i hembygden 1864 stod inte mindre än 8 pjäser på repertoaren!

Vid sidan av Stockholms och Södermanland-Nerikes nation började spex skrivas på snart sagt alla nationer under 1800-talets slut. Mest känt och spelat är tvivels utan Upplands nations spex "Aeneas och Dido" författat av Tom von Post 1880. Succén följdes av spexen "Oom Pool eller kärlek i Transvaal" och "Sammansvärjningen" som handlade om Gustav Wasa. Den gryende spextraditionen på Upplands fick emellertid ett snöpligt slut då nationens förvaltningsutskott sålde scenen, kulisserna och kostymerna till Folkets hus i Upsala för 75 kr.

På Smålands nation sattes det tämligen originella opera-buffan "En natt i finkan" upp av anonym författare 1876. Handlingen tilldrar sig i Uppsalas finka, där ett gäng berusade smålänningar spelar kort med en upprymd borgare och bedriver skörlevnad med en rustik piga. Spexet slutar lyckligt med att landsmännen överlistar plitarna och fritar sina kamrater.

Östgöta nation satte redan från 1850-talet upp pjäser, men skrev sitt första egentliga spex "Oskuld och arsenik eller Den olyckliga Virginia" 1883. Spexet utspelade sig i romarriket, och enligt programmet uppträdde romarna i "toga sordida" d.v.s. f.d. stampade frackar med punschfläckar och hål på armbågarna. Spexet betraktades som "ytterst oanständigt även för en härdad herrpublik".

Ja, inte bara publiken bestod av endast herrar, utan traditionellt skulle även alla roller i ett spex spelas av män. Anledningen ligger naturligtvis i att det inte fanns några kvinnliga studenter när spexen började spelas. När väl kvinnor fick tillträde till universiteten, hölls de dessutom ofta utanför den normala nationsgemenskapen. Som en motvikt till nationernas spex satte Upsala kvinnliga studentförening upp ett antal spex i början av 1900-talet med enbart studentskor i rollerna; bl.a. spelades "Mohrens sista suck" 1907.

En bit in på 1900-talet gjorde sig mer seriösa strömmar gällande i de studentikosa teaterkretsarna. Många ivrade för att höja den litterära nivån, och man diskuterade även att starta en teater i Uppsala Studentkårs regi. Mest drivande i denna fråga var den nystartade kårtidningen Ergo. I Ergos första nummer 1925 fanns en längre debattartikel av Thorsten Eklann som förordade grundandet av en studentteaterförening och redan till nästföljande nummer av Ergo hade en självkonstituerad styrelse bestående av bland annat Karin Boye och Viktor Svanberg grundat Uppsala Studenters Teaterförening, sedermera Uppsala Studentteater. Ett första offentligt framträdande ägde rum på Östgöta nation den 12:e maj 1925. Man spelade då andra akten i Strindbergs Påsk med Karin Boye i rollen som Eleonora.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.