En stat i staden

Uppsala universitet var under 1600- och 1700-talet något av en stat i staten, eller snarare en stat i staden. De två "sociteterna" - akademiker och borgare - levde nära inpå varandra men samtidigt i två olika världar med olika lagar, privilegier och status. Det är naturligt att uppdelningen mer än en gång ledde till tvister.

De flesta europeiska universiteten hade under renässansen egen juridiktion. Även Uppsala universitet hade detta, och med ett privilegiebrev utfärdade 1625 blev den egna juridiktionen mer reglerad. Studenter och lärare vid Uppsala universitet fick ett slags juridisk immunitet, så att de inte kunde bli gripna av de vanliga statsvakterna och rannsakade i rådstugan utan bara av universitetets ordningsvakt och med konsistoriet som domstol. Det fastställdes att den egna juridiktionen skulle gälla medlemmar av akademistaten på upp till en dagsfärds avstånd från universitet. Vidare ansågs universitetets juridiktion överordnad den civila. Om två personer var i en juridisk tvist med varandra och den ena tillhörde akademistaten och den andra var borgare så skulle tvisten avgöras av konsistoriet. Man får anta att det fanns en viss risk för jäv. Från universitetet i Rostock som hade en liknande juridiktion berättas det att några studenter fick åtalseftergift efter att ha slagit ihjäl en bonde på en markand. Det ansågs ha skett i studentikost syfte.

Status och rang hade naturligtvis en mycket stor betydelse i ståndssamhället, och en betydande del av de många tvisterna mellan de båda societeterna gällde just rangfrågor. Var en student mer värd än en borgare och var en professor mer värd än borgmästaren? I dagens samhälle är rang något ganska abstrakt men 1626 lagstiftade faktiskt Gustav II Adolf om den exakta rangordningen i Uppsala. I grova drag bestämdes ordningen till: professor, borgmästare, rådsmedlem, student och borgare. Att bli placerade efter studenterna retade naturligtvis gallfeber på borgare med eget burskap och de kom ofta till rena handgripligheter som t.ex. när man skulle bänka sig i rangordning i Domkyrkan.

Den mest infekterade och segslitna tvisten mellan de båda societeterna gällde rätten att bruka åkermark. I och omkring Uppsala fanns runt 1000 tl åker som sedan medeltiden hade brukats av stadens borgare. Bara borgarna hade rätt att förvärva jorden, och när en ny borgare fick sitt burskap ingick ofta både åker och betesmark. Professorerna hade tidigare fått sin lön in natura men f.m. 1620-talet började lönen istället betalas ut i kontanter och detta ledde märkligt nog till att de var tvungna att se sig om efter åkerjord; markandsekonomin låg ännu i sin linda. 1633 lyckades professorerna få rättighet att köpa statsåker, men stadens magistrat var ganska framgångsrikt med att sätter käppar i hjulet, eftersom alla affärer skulle godkännas av dem. I början av 1660-talet bedrev universitetet en veritabel lobbyverksamhet i hovet och lyckades tillslut få högre ort att göra utfästelser om att något eller några tunnland rimligen borde kunna tas från statsåkern för att försörja professorsänkor. Så kom då dråpslaget 1667 - 200 tl statsåker exproprierades av K. Maj:t och uppläts åt akademistaten. Mycket av den osämja som har rått mellan akademiker och borgare ända in i modern tid har nog sina rötter i 1600-talets åkertvister som enligt borgarna själva ledde till ren hungersnöd i vissa gårdar. Tvisten förstärktes genom att donationsbrevet var tämligen vagt formulerat, och blott gav universitetet rätt att successivt ta över åkermarken allteftersom de som brukade den dog eller avyttrade sina burskap. Mer än ett sekel senare på 1780-talet pågick ännu trätan och universitetet hade inte lyckats få ut alla 200 tl.

En till åkerjorden näraliggande fråga var privilegiet att få mala. Ända sedan 1200-talet hade borgerskapet i Uppsala tillsammans drivit kvarnen i nuvarande upplandsmuseet, med ensamrätt att mala i staden. Det var en av de största inkomstkällorna för staden, och när nu akademistaten själva hade börjat med åkerbruk fick staden en god möjlighet att ta tillbaka lite av det den hade förlorat genom att ta hutlöst betalt för att mala universitetets säd. Vid ett besök drottning Kristina gjorde 1647 lyckades emellertid universitetet förmå henne att donera såväl kvarnen som privilegiet att få mala i Uppsala till universitetet. Det var ett mycket kännbart avbräck för staden som inte bara gick miste om inkomsten men nu alltså även måste börja betala till universitetet för att få sin säd mald. Förtvivlat kämpade magistratet i ett och ett halt sekel innan man först 1788 fick rätt att bygga en egen väderkvarn. Då hade universitetet verkligen gjort sitt yttersta för att förhindra varje kvarnbygge. Man hade t.o.m. åberopat risken för sämre fiske i Fyrisån om en ny vattenkvarn byggdes.

Privilegierna att tillverka varor och ägna sig åt handel höll dock magistratet styvnackat på, och lyckades behålla dessa, sånär som på en rad mindre undantag. Universitetet fick rätt att hålla sig med en egen timmerman, skräddare, skomakare, smed och byggmästare. När skräddaren skaffade sig en hantlangare 1644 ingrep emellertid magistratet resolut, och lät häkta gesällen för olaga burskap. Annars var olaga burskap ett reellt problem speciellt under 1700-talet. Åtskilliga studenter konkurrerade med borgarna som "bönhasar" eller svartjobbare i olika yrken. Den juridiska immuniteten gav dem skydd, då universitetet ofta såg mellan fingrarna. Bl.a. klagade magistratet upprepade gånger på att "nationskarlar bönhasade som perukmakare", och just en samling perukmakare tycks ha skrivit in sig som studenter enbart för att kunna arbeta i lugn och ro i Uppsala.

När det gällde staden handelsrättigheter klagade magistratet mycket över oskicket bland studenterna att ta med sig "terminsmatsäck" till Uppsala. Om hösten när studenterna kom till Uppsala hade de ofta med sig hela vagnslass med smör, sill rotgrönsaker och saltat kött, och hade sedan en långt driven naturahushållning. Bortsett från att handlarna i staden inte fick sälja lika mycket livsmedel till studenterna, ägnade sig många studenter åt att finansiera sina studier genom att olagligen sälja överskottet av sina terminsmatsäckar.

Även universitetet slog grinigt vakt om sina privilegier. Endast universitetet hade rätt att bedriva undervisning i staden, och det kan ju förefalla rimligt. Mot slutet av 1600-talet drev man emellertid detta till sin spets och insisterade på att även de allra yngsta barnen i Uppsala skulle betraktas som studenter så fort de mottog någon som helst undervisning. Det var antagligen inte enbart av omtanke om undervisningens kvalité utan det var nog även inskrivningsavgiften man var mån om att få. 1697 var det en borgare som privat lät sina fyra söner få den allra mest grundläggande undervisningen i rättskrivning och räkning, och vägrade att erlägga inskrivningsavgiften till universitetet eftersom han själv stod för både informator och lokal. Universitet skickade då sin ordningsvakt för att hämta de fyra pojkarna och förde dem till rektors ämbetsrum för inskrivning. Där fick de plita sina namn i matrikel trots att de yngsta knappt ännu kunde skriva. För att garantera att inskrivningsavgiften verkligen betalades passade vakterna på att ta med två bolster samt några tennfat och tallrikar som pant.