Södermanland-Nerikes hus 100 år

Den 1: maj 1997 firar Södermanland-Nerikes nation 100-års jubileet av sitt nationshus.

Nationerna i Uppsala har som bekant funnit sedan mitten av 1600-talet, men dagens nationshus är av betydligt senare datum. Under tidigt 1800-tal nöjde sig ofta nationerna med att hyra ett enstaka rum eller en lägenhet. Går vi ännu längre tillbaka i tiden så var det oftast hemma hos nationens inspektor som en kista eller s.k. "fiscus" med nationens tillhörigheter förvarades mellan landskapen hölls ofta i förhyrd lokal hos någon av stadens traktörer.

Dagens ståtliga nationshus kom framförallt till under mitten och senare delen av 1800-talet. Den allra första nationen som skaffade sig ett eget hus var Östgöta som 1817 hyrde orangeriet i Linnéträdgården. Några år senare, 1823, blev Göteborgs nation först med att bygga att eget hus. Huset påminde snarast om en korsning av en friggebod och ett grekiskt tempel med fem doriska kolonner på framsidan.

Idén om egna nationshus hade kommit för att stanna och på 1820-talet började de flesta nationerna dra upp planer för framtida byggnationer och spara i byggnadsfonder.

Södermanland-Nerikes arbete för ett eget nationshus, de stolta planerna och det framsynta sparandet som sträckte sig över flera generationer, är således ganska typiskt för flertalet nationer i Uppsala. Låt oss därför se tillbaka på den odyssé genom Uppsalas fastighetsbestånd som Södermanland-Nerikes nation gjorde under 1800-talet och den tid av nästan sekellångt sparande som ledde fram till dagens nationshus för jämt 100 år sedan.

Det var kuratorn magister Herman Lang som i maj 1817 lade grunden till deras byggnadsfond; detta efter att avundsjukt ha sneglat på Östgöta får man förmoda. Vid denna tid hyrde nationen en lägenhet på några rum i Domtrapphuset, och att studentfängelset var inhyst i samma fastighet kan synas som en tanke. Här hade Nerikes nation och Södermanlands nation levt i samboskap sedan de två nationernas sammanslagning 1805, men byggnadsfonden som Lang lade grunden till i kombination med den höga hyran för lägenheten hotade att knäcka nationens ekonomi. Nationen var fast besluten om att försöka spara så mycket som möjligt, och det ledde till att man ett år efter byggnadsfondens grundande tvingades flytta en våning upp i Domtrapphuset till en mindre och billigare lägenhet. Vid denna flytt upprättades en inventarieförteckning som finns bevarad och den ger oss en intressant inblick i en medelstor nations anspråkslösa tillgångar under tidigt 1800-tal. Här omnämns en 6-pipig kristallkrona, fyra länstolar med trasiga överdrag, ett runt och något rankigt bord samt sex blåmålade bokskåp. Vid denna tid -efter ett års sparande - hade fonden vuxit till 167 riksdaler och 40 skilling banko. Detta var alls inte en föraktlig summa då varje aktiv landsman måste ha bidragit med cirka 2 daler, vilket motsvarade flera veckors kost och logi.

Att profitera på bostadsbristen är en modern företeelse men med gamla anor och efter blott ett decennium hade även den lilla lägenheten i Domtrapphuset blivit för dyr. Som nödlösning fick nationen temporärt inhysas i en schabbig liten byggnad som ägdes av traktörn Anders Regnell. Det bar sig emellertid inte bättre än att traktören krävde nationen på den hutlösa årshyran av 100 riksdaler vilket ledde till att man åter igen tvingades flytta till en billigare lägenhet - nu i bibliotekarie Bobergs hus vid Ågatan.

Det Bobergska huset övergavs efter jämnt 10 år, det vill säga i början av 1840-talet, till förmån för en större och bekvämare lägenhet i Hörlinska gården vid Kamphafstorget (idag korsningen Övre Slottsg./St:Olofsg.). Redan från början klagade man emellertid över det olämpliga i att nationens dyrbara bibliotek kom att hamna ovanför en brännbar snickeriverkstad. Under tiden vid Kamphafstorget firade den gryende studentromantiken sina första triumfer. Nationssången "Känner du landet" komponerades och nationstidningen Göken såg dagens ljus, eller för att citera historikern Knut Barr "snarare nattens dankar". På Hörlinska gården grundades 1843 den studentorkester som nu gör anspråk på att vara världens äldsta – Hornboskapen.

1846 flyttade man till fru Meschs hus vid Stora Torget, där nu Saffets ligger. Skandinavismens och studentromantikens extatiska höjdpunkt och tillika dödsstöt skedde 1848 med februarirevolutionen i Frankrike. Yra studenter rusade ut på gatorna och sjöng Marseljäsen, och i fru Meschs hus gick den första revolutionssexan av stapeln - en tradition som än i dag firas på Södermanland-Nerike.

Två år senare, 1850, flyttade man till glasmästare Ehrnlunds gård vid Vaksalagatan. Nog var längtan till landet stark även bland den tidens studenter, men Söderman-Nerikingarna fick utså mycket smälek från andra nationer för att de av sparsamhetsskäl hade tvingats flytta så lång ut bort på andra sidan stadsdiket.

1855 fick emellertid nationen en attraktiv lokal mitt i smeten i form av ett lusthus i Anders Celsius gamla observatorium på nuvarande gågatan. De tio år Södermanland-Nerike höll till i "Gamla Obs" kan med all rätt räknas till en av nationens glansperioder. Tidskriften Göken började utges allt mer periodiskt, och blev snabbt ett forum för nationens unga skalder. Vid denna tid börjar även nationerna i Uppsala ha mer regelbundna sammankomster vid sidan av landskapen. I reportage i Göken kan vi läsa om klubbaftnar och soaréer på Gamla Obs. Mellan raderna skymtar en gemytlig och hemtrevlig stämning fram, om än i skröpliga lokaler. Landsmänen satt bänkade kring sitt punschbål och röken från lerskallepiporna slingrade sig genom salen. Golvet i Gamla Obs var emellertid från Celsius dagar och en ständigt återkommande fråga som väcktes i samband med soaréerna var om man skulle våga dansa den älskade nationsfransäsen.

Till nationsfransäsens förmån flyttade man 1865 en sista gång till nya lokaler innan man fick eget bo - nu till handlare Pettersson gård i nuvarande LundeQ-huset. Där hyrde man för 1400 kronor hela den våning där kartor och kurslitteratur nu finns. I huset fanns ett flertal nationer inhysta, och där kassorna nu ligger drev Pettersson själv en ölstuga med egen punschtillverkning. Det höga fönstret som vetter ut mot politiska knuten och Thorn kallades för Lejongapet, och vid detta fönster lär de mer exakta planerna på det egna nationshuset ha tagit form för första gången.

Redan 1874 köpte man in tomten där huset i dag står, men det skulle fortfarande dröja många år innan de storslagna planerna kunde förverkligas. 1894 hade byggnadsfonden, som Herman Lang lagt grunden till ett tjugotal studentgenerationer tidigare hunnit förränta sig till 81.413 kronor och 45 öre. Året därpå påbörjades byggnationen som beräknades kosta blott 66.000 kronor och den 23:e oktober 1897 kunde nationen hålla sitt första landskap i det egna huset.