Revolutionärt 1790-tal

Redan för samtidens studenter stod det fullkomligt klart att det under 1840-talet skedde ett genombrott för liberalismen, skandinavismen och studentkårspolitiken. Det är också det enda decennium, möjligen med det sena 1960-talet undantaget, som studenterna har haft någon form av reell politisk makt och inflytande över samhällsutvecklingen.

Studentromatikens anda hade emellertid sina rötter i den våg av liberalism och frihetsanda bland Uppsalas studenter som följde efter franska revolutionen på 1790-talet, och det är påfallande många av de inslag som annars anses höra studentromantiken till som har sina direkta motsvarigheter i 1790-talet 50 år tidigare. Inte minst Uppsala studentkår som officiellt grundades 1849 hade sin andlige förfader i 1793 års studentkonvent.

I äldre tider fram till frihetstidens slut hade Uppsalas studenter aldrig tyckt sig ha haft anledning att samarbeta i någon större nationsöverskridande korporation; snarare rådde en direkt fiendskap mellan flertalet nationer. Även studenternas samhällsengagemang och opinionsbildande roll tycks i äldre tider ha begränsat sig till misshandel av gesäller och krossande av fönsterrutor.

Vid 1790-talets början, i franska revolutionens efterdyningar, svepte emellertid en första våg av politisk yrvakenhet genom Uppsala. Den despotiska gustavianska regimen som abrupt hade beskurit riksdagens makt och ändat frihetstiden gjorde jordmånen för revolutionära idéer god, och som i alla tider var det framför allt den bildade ungdomen vid universiteten som gick i främsta ledet. Händelserna i Frankrike väckte ohöljd entusiasm bland Uppsalas studenter. Rusiga av revolutionär glöd drack man på nationerna den franska Lagstiftande församlingens skål, och många bar helt öppet den jakobinska frihetskokarden för att visa sina sympatier.

Hösten 1792 tog hertig Karl och Reuterholm, som styrde landet med järnhand efter mordet på Gustav III, i med hårdhandskarna mot tidens frihets- och jämlikhetsidéer. Man avskaffade bland annat tryckfriheten och fängslade Thomas Thorild - mannen bakom Uppsala universitets stolta devis. Åtgärderna väckte stor förtrytelse i hela samhället och i synnerhet i Uppsala. Här kom protesterna att ta sig ett tämligen märkligt uttryck, nämligen en begravningsceremoni, och den avlidne som jordfästes var ingen mindre än den svenska tryckfriheten. På nyårsafton 1793 samlades merparten av alla Uppsalas studenter och representanter från samtliga nationer vid Östmarks källare vid Fyrisån, ungefär där Saluhallen nu ligger. Alla bar svart sorgdräkt och stämningen var respektfull och värdig. Parentation med gravtal hölls över den avlidna, sörjda och begråtna tryckfriheten och därefter gick man med båren i ett sorgetåg genom Uppsalas gator under det att man sjöng några för tillfället komponerade jakobinska visor. Den högtidliga akten avrundades slutligen som sig bör med tillbörligt gravöl.

Händelsen var naturligtvis i mångt och mycket ett utslag för tidlös studentikos humor, men samtidigt fanns en allvarlig underton, och denna kväll nyårsafton 1793 skrevs studentpolitisk historia i Uppsala. Det var nämligen första gången någonsin som de olika nationerna enades i en gemensam politisk manifestation. Tydligen hade studenterna fått smak för politiken för redan dagen därpå samlades man återigen på Östmarks källare och konstituerade nationskonventet - den första organiserade sammanslutningen utanför nationernas ram, och den moderna studentkårens äldsta föregångare. Man valde en ordförande och beslöt att konventet varje fredag skulle högtidlighålla minnet av den sällsamma begravningsakten genom att upprepa processionen genom staden. Efter några veckor förefaller man emellertid ha tröttnat på gatudemonstrationerna som upphörde i februari och konventet gick in i en betydligt mer värdig och seriös fas. Flera gånger i veckan samlades man till konvent i en av traktör Kumblin förhyrd lokal och ordförandeposten roterade mellan nationerna för varje nytt möte. Högt på dagordningen stod att förbättra studenternas dåliga sedvanor. Slagsmålen med borgare och gesäller fördömdes och blott svagdricka bjöds under konventsammankomsterna. I övrigt förefaller man mest ha ägnat sig åt att uppläsa anonyma förbjudna skrifter och tal av vilka en handfull finns bevarade till eftervärlden. Ämnena som avhandlades var på ett högt och allmänmänskligt plan och anknöt ofta till franska revolutionens filosofer. Det är också intressant att konstatera att det alls inte var någon liten klick av politiska navelskådare som samlades. Tvärtom var konventen välbesökta och mer än hälften av alla Uppsalas studenter hade varit närvarande vid åtminstone ett konvent när vårterminen 1793 var slut.

Konventen väckte naturligtvis både oro och bestörtning i landets ledande kretsar och vid hovet fruktade man på kanske inte helt felaktiga grunder "jakobinska stämplingar" och revolution efter franskt mönster. Ryktet om konventet stannade inte vid landets gränser. I flera av Europas ledande tidningar som t.ex. Hamburger Correspondenten och franska Le Moniteur gjordes upprepade reportage under våren 1793 om de revolutionära studenterna vid Uppsala universitet. Spänningen var som mest laddad i mars 1793 då hertig Karl skulle närvara i Uppsala med anledning av 200-års minnet av Uppsala möte. I stor bävan och efter mycket tvekan anlände Karl till Uppsala med militäreskort utrustad med lätt artilleri för gatustrider om revolutionen skull bryta ut under hertigens besök. Det är rätt festligt att han som vid denna tid faktiskt var universitetskansler måste rusta sig på detta vis för att möta studenterna. Konventet som vid sidan av sina revolutionära idéer hade en uttalat pacifistisk hållning anbeföll emellertid stillhet och värdighet under hertigens besök. Detta till trots var situationen för konventet i längden ohållbar och i slutet av april 1793 utfärdades ett kungligt brev med "förbud emot de så kallade Conventer eller i författningarne okände större sammankomster av den studerande ungdomen".

Även om förbudet väckte bedrövelse och harm bland Uppsalas studenter gjordes aldrig något försök till trots. Därmed hade ett kort men mycket intressant kapitel i Uppsala universitets historia gått i graven. Intressant är att Uppsalas gesäller - studenternas arvsfiender genom flera sekler - klagade över förbudet i en skrift till Landshövdingen. De skrev att det fridsamma lugn som rått mellan dem och studenterna våren 1793 var slut, och nu när inte studenterna längre kunde ägna sig åt sina konvent drabbades gesällerna ånyo av "förföljelser, hemfridsbrott och wåld som gör wåre boningsrum och werkstäder osäkre uti det Swenska Athen".