En adelsstudent i snickarboden

Bernhard von Beskow, en av förra seklets mest inflytelserika kulturpersonligheter, var bl.a. författare, ständig sekreterare i Svenska Akademien och chef för Kungliga teatern. På ålderns höst började han skriva på sin självbiografi "Levnadsminnen", men hann tyvärr aldrig fullborda den innan sin död. Manuset till kapitlet om hans tid som student i Uppsala 1806-1814 hann han emellertid slutföra och det utgör en både jordnära och sympatiskt vardaglig skildring av en ung adelsmans studentliv under klassicismen.

Bernhard von Beskows fader hade egentligen helst velat att han skulle få sina lärospån vid ett tyskt universitet; sådan hade traditionen varit bland många finare familjer under gustaviansk tid. Napoleon satte dock krokben för Bernhards tyska studier. Det pommerska kriget rasade som bäst, och sedan Gustav IV i diplomatisk dumdryghet hade brutit med Preussen svävade svenska studenter vid tyska universitet i omedelbar fara och risken fanns att de till och med skulle kunna gripas som krigsfångar.

Så fick då Bernhard istället bege sig till Uppsala 1806, blott 13 år gammal. Det kan tyckas vara en låg ålder för att börja läsa på universitet, men var alls inte ovanligt på den tiden. Ofta tyckte adelsmän och bättre familjer att deras söner var allt för nobla för att gå i vanliga stifts- och katedralskolor, och därför skickade de dem direkt till Uppsala tillsammans med en informator. Bernhards informator var matematikern och astronomen Brändström. Han undervisade inte själv Bernhard då "han hade en avsky för läxläsning" utan anlitade i sin tur en kader andra lärare och "förde endast studierna an". En minst lika viktig funktion som informatorn hade var att välja det sällskap som Bernhard skulle umgås i. "Vem vet på hur många villospår jag eljest skulle ha råkat!" skriver Bernhard om saken 60 år senare. Många glada sällskap blev sålunda för han slutna och när han frågade varför han inte fick vara med och rumla med de andra studenterna brukade Brändström buttert alltid ge samma svar: "Det är inte precis något ont i det med det är slarv – och det duger inte." Bernhard kommenterar att i Brändströms ordbok hade "slarv den vidsträcktaste bemärkelse och betecknade allt som ej var ädelt, sant och gott." I stället för att rumla träffades Bernhard och en handfull andra adliga gelikar varje onsdagskväll på soiré för att dricka te, spela schack och lyssna på musik. I sällskapet fanns flera namnkunniga personer såsom Hæffner, Geijer och Höijer. Dessa tebjudningar ledde till att de adliga ynglingarna av övriga studenter i Uppsala lite hånfullt kom att benämnas "Tevattenskarlar". Övriga nöjen och förlustelser tycks inte ha varit särskilt många: "Levnadssättet var i allmänhet ganska tarvligt – middagsbjudningarna voro lika få som lejon i Lappland." Enda undantaget utgjordes av ärkebiskop Lindbloms bjudningar. Han gav varje söndag middag för professorer, magistrar och en handfull studenter som fick alternera från söndag till söndag, så att alla studenter vid terminens slut hade blivit bjudna. Lyxen var inte stor: "Vi serverades inget vin, endast ett glas öl, men för värden sattes en porslinsmugg som sades innehålla mjölk, men som malicen påstod innesluta franskt vin". Till landshövding Wetterstedt middagar bjöds aldrig studenterna, men däremot kunde man gå till slottet på visit, och om man hade tur kunde man då bli kvarhållen "på en smörgås och ett glas ölost".

Som ung adelsman var det naturligt att von Beskow vid sidan om teologi och filosofi även studerade för exercitiemästarna. Jätten Porath gav undervisning i fäktning och den största hedern bland äldre studenter var att få fäkta "kontra", d.v.s. mot mästaren Porath själv "vilken dock hade ett sätt att slå floretten ur hand på motståndaren som nästan aldrig felade". Vid ett tillfälle var faktiskt Gustav IV närvarande för att bevittna Mörners – av allas - kontrafäktning! I ridning var det Malmerfelt som undervisade, och i akademistallet var den största hedersbetygelsen att få bära sporrar. Det kunde ta flera år av hård träning innan Malmerfelt en dag kom och dunkade en student i ryggen och sade att "nästa gång kan ni ta sporrar". "Detta firades gemenligen med ett sporrkalas", skriver von Beskow, "till vilket stallmästaren och alla sporrbeklädda kamrater inbjödos."

Ännu under von Beskows tid präglades studentlivet i Uppsala av tidigare seklers råhet och slagsmålen mellan studenter och gesäller hörde till vanligheten. Mycket vrede väcktes i studentkretsar då Hassum (senare svensk guvernör på S:t Barthélemy) i ett slagsmål med gesällerna fick munnen uppskuren med en kniv genom kinderna ända upp till öronen. En budkavle gick mellan alla nationer som manade till "korståg mot gesällerna". Ett hundratal studenter samlades på Riddartorget precis utanför Bernhards fönster och anförda av "medicine studiosus" Grill drog de ut för att hämnas. Borgarna anade emellertid fara å färde och alla gesäller hade flytt staden eller gömts sig undan. Endast en enda stackars gesäll fick mobben tag på och honom misshandlade man grundligt till dess hans ben var avslagna. "Dylika råhetens utbrott räknades då ännu till studentfriheten" konstaterar von Beskow lakoniskt. Speciellt på valborgsmässoafton hörde det till traditionen med nästan reguljära fältslag mellan studenter och gesäller fram på natten efter det att studenterna hade varit upp på Kasåsen för att "se eldarna och dricka märg i benen". Det är också under von Beskows år i Uppsala som allmänna sången bildas och valborgstraditionen får en fastare utformning. I ett försök att stävja våldet på valborgsmässoafton utsände rektor Boëthius ett par stadstjänstemän "för att observera dylika strövtåg och därom inlämna rapport, men dessa rättvisans tjänsteandar, grepos som spioner, genompryglades och sändes därpå hem till rektor".

Bernhard von Beskow hade emellertid själv ett något kluvet förhållande till borgerskapet. Fader som var en mycket praktisk människa ansåg nämligen att sonen vid sidan av sin akademiska förkovran även borde lära sig ett rejält handverk under sina studieår. "Det kan ingen veta hur världen har sin gång" sade fadern "och var och en kan bli satt i nödvändighet att förtjäna sitt leverbröd i sitt anletes svett." Därför ordnade fader så att hans son fick undervisning i svarvning några dagar i veckan hos en svarvare på Drottninggatan. När Bernhard äntligen lämnade Uppsala efter 14 terminer kunde han sålunda ta med hem egenhändigt svarvade presenter. Fadern fick ett pipskaft och modern några nystpinnar.