Slaget mellan Östgöta och Ångermanlands nation

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 4-1997

I ett handskrivet självbiografiskt manus av Olof Hellström, född i Härnösand och student i Uppsala på 1720-talet, får vi en livfull inblick i det dåtida studentlivet. Några sidor i biografin behandlar det veritabla fältslaget mellan Östgöta och Ångermanlands nation 1724.

Den 22:a november 1724 hade Ångermanlands nation landskap. När dagordningen hade avhandlats erinrade en äldre landsman om att det nu hade gått flera år sedan nationen senast roat sig tillsammans, samt "hemställde till de övriges välbehag om icke detta nu kunde ske". Landskapet biföll glatt förslaget och en kurir skickades till rådman Mårten Jonssons gård på Vaksalagatan för att låna salen till "nationskonvent". För att ytterligare förhöja feststämningen beslöt man att bjuda den 18-åriga herr baron Carl Gustaf Palmqvist "att med sin närvarelse nationen behedra" eftersom hans pappa var landshövding i Västernorrland. Han var något ovillig att komma men man lyckades dock övertala honom efter det att Hellström - memoarförfattaren själv - hade lovat följa med honom hem så tidigt han ville och sova med honom över natten. För att inte senare försöka dra sig ur fick Hellström lämna sin värja som pant i Palmqvists rum.

Vid femtiden på eftermiddagen började konventet och någon timme senare dök Palmqvist upp i sällskap med sin dräng. Herr baronen valdes genast till Ångermanlands nations hederskurator. Denna generositet tackade Palmqvist med att "pryda musiken med sin välövade sångkonst" samt utföra några solodanser. Festen förefaller ha blivit allt vildare och framåt kvällen dök det även upp en handfull studenter från andra nationer, bl.a. en viss Fridberger från Östgöta.

Samma kväll som detta utspelade sig hade även Östgöta nation fest eller "kollation" hos rådman Ubström vid Stora torget. När ölet hade runnit till fram på kvällen beslutade sig Östgötarna att begå "grassation" - ett slags dåtida studentnöje som gick ut på att dra runt i staden som en gräshoppssvärm, slå in portar och fönster och misshandla alla som man mötte. På Stora torget ställde 40 östgötar upp sig i två kolonner med dragna värjor och under ledning av "kapten" Hertzman, även kallad Östöga Lejon, drog de iväg. Den akademiska ordningsvakten tog det säkra före det osäkra. De barrikaderade sig i studentfängelset Proban för att undgå trubbel, och några novitier från Ångermanlands konvent som hade skickats till Bengt Ers källare för att hämta mer öl tvingade gå en lång omväg i mörka gränder för att undgå Östgötarna.

Mitt under sitt grasserande ramlade de över sin landsman, den ovannämnda Fridberger. Han hade först gått hem, men sedan ångrat sig och var nu iförd nattrock på väg tillbaka till konventet. Östgötarna fann sin berusade landsman i ett sådant sinnestillstånd att de såg som sin plikt att ledsaga honom. Detta visade sig emellertid vara något olyckligt för Ångermanlänningarna. Det förefaller nämligen som att de grasserande Östgötarna hade bespetsat sig på att delta i Ångermanlands konvent och dricka av deras öl. När nu inte värdarna var av samma uppfattning började Östgöta Lejon med fler att bulta på fönsterluckorna, sparka på den tillbommande porten och gasta okvädinsord som "Kanaljer!" och "Hundsvottar!". Efter en stund upphörde bankandet på porten och utanför hade det blivit alldeles tyst. Hertzman och hans följe hade dragit sig tillbaka till Stora torget. Bud om mobilisering skickades till de som var kvar i Ubströms hus och till alla andra nattvandrande Östgötar. Hertzman formerade ånyo sina styrkor för ett mer samlat angrepp och med dragna värjor marscherade man till Stenbocksmarschen nedför Vaksalagatan.

Ångermanlänningarna som anade lugnet före stormen försökte begagna sig av det korta vapenstilleståndet för att tyst smyga sig hem. De hann dock inte innan Östgötarna kom stormande nerför gatan. De tvingades retirera in igen men innan bommen hade hunnit läggas på hade Hertzman själv "som var stark i springandet" trängt sig in med de flyende med den följden att han ensam befann sig bakom den stängda porten med fienden. I den förtvivlade situationen drog Herztman sin pamp "och jagade hela hopar av våra landsmän ut på stallgården" skriver Hellström. När landsmännen hunnit samla sig kastade sig alla över Hertzman och fick ner honom på marken, men det visade sig stört omöjligt att bryta pampen ur hans hand, trots att både bygeln och klingan bröts av när de slet. Misshandeln fortsatte en bra stund med sparkar till dess Hertzman föreföll så pass satt ur stridbart skick att man lugnt gick in i salen igen för att fortsätta musicerandet och menuettdansandet. En god stund senare meddelande en novitius som höll utkik vid dörren att Östgöta Lejon hade kvicknat till och åter igen jagade landsmännen runt på gården med sin avbrutna värja. Ånyo lyckades man med förenade krafter nedlägga Hertzman, men precis när man var som bäst sysselsatt med att misshandla honom ändrades den strategiska situationen radikalt till deras nackdel. Några Östgötar hade nämligen lyckats klättra över ett tak ner på gården och stormade nu fram till porten för att släppa in de övriga vapenbröderna. Drabbningen bröt först ut på gården men drog sig sedan in mot salen. Överallt hördes ett "klick klack av värjor som korsades" och det "roptes ock många gånger om pardon". Efter några lyckade utfall lyckade Hellström och Palmqvist driva ut fienden ur salen och barrikadera sig i dörren. Hertzman grupperade om slagordningen på två led. Längst fram stod "undersätsiga plitar hållande sina värjor vid höger sida intill midjan med obetäckta bröst". Den första som steg över tröskeln mötte Hellström med två snabba stötar i bröstet, varpå Östgöten baklänges tumlade in i den öppna spisen. Trots de två stötarna reste han sig utan några spår av blod på bröstet. Hellström förstod då att Östgöten begagnade sig av någon slags brynja under dräkten och övergick från att stöta till att hugga. Salen var nu full av stridande och en ursinnig batalj rasade, men trots ett stort antal stick och mycket blodspillan tycks Palmqvist ha råkat ut för den värsta blessyren som fick ett finger kapat.

Det rättsliga efterspelet i konsistoriet ledde till att Hertzman blev relegerad och att nio Östgötar dömdes till böter. Baron Palmqvist tilldömdes drygt 3000 daler och i den summan ingick ersättning för hans kläder som "efter specifikation kostat 358 daler; men som han dem själv någon gång brukat och strumpor á 17 daler bortgivit" nedsattes till 300 daler plus 36 daler för en avbruten plym. Gärningsmännen hade dock rätt att få kläderna och den trasiga plymen när böterna var betalda.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.