Studenter som välgörenhetens apostlar

Fester, gasquer och sexor hör till de äldsta inslagen i studentkulturen. Som så mycket annat har emellertid även de studentikosa festritualerna utvecklats och förändrats genom århundraden.

Renässansens vilda bärsärkagång där flera tunnor öl sällan räckte som förfriskningar åt en handfull studenter ersattes så småningom av mer kultiverade umgängesformer som baler och middagar med snaps, tal och sång. Sexor och nattmackor på stadens krogar blev med tiden vanliga inslag i studenttillvaron och bra anledningar att festa saknades aldrig bland studenterna. I början av 1800-talet var det till exempel vanligt med studentikos namnsdagsuppvaktning i form av egenhändigt författade verser. Dessa framfördes under namnsdagsbarnets fönster till toner av gitarr, klarinett och flöjt . De uppvaktande kamraterna brukade avtackas med en generös sexa, efter vilken de i sin tur bjöd ut värden som tack. På så sätt kunde man festa oavbrutet i flera dagar, tills man tröttnade och tog ledigt över en eller annan lärobok. Så skedde det också när en ung Uppsalastudent i början av 1800-talet uppvaktades av kamratgänget med anledning av sin namnsdag. Efter en generös undfägnad på Eklundshof blev han i sin tur inbjuden till en sexa på Sundbergs källare, en krog bestående av två mindre rum vid Östra Ågatan. Liksom alltid i dylika fall var samkvämet glatt, och skålen, skämten och sångerna duggade allt tätare ju mer vin som flöt. Under tiden dukades det upp till en sexa, som visade sig vara ovanligt riklig på gränsen till överdåd. En av deltagarna, som också förevigat sexan i sin dagbok, mindes att "det vankades både ståtliga kotletter och vild fogel". Kort och gott var maten så god och i sådana mängder att inte ens den mest intensiva studentaptit kunde ta slut på alla håvorna. Man åt därför och drack och skålade för krögaren Sundberg och husets vin både två och tre gånger, utan att låta sig störas av tanken på vad detta gästabud möjligtvis skulle komma att kosta. Fram emot midnatt kom äntligen de studenter som agerat värdar för festen att tänka på en möjlig refräng, och skickade efter notan. Denna visade sig överstiga alla förväntningar, och detta till den grad att "något uppskof med afmarschen och afskedet visade sig vara outgängligt". Beloppet översteg kostnaderna för en vanlig sexa ungefär tredubbelt och var så stort att frågan uppstod huruvida samtliga deltagarnas hopslagna tillgångar skulle kunna räcka till likvid. De mer munviga i sällskapet påpekade därför summans orimlighet och försökte att pruta. Källarmästaren Sundberg, av de närvarande beskriven som "rödbrusig,och tjockbukig", gav studenterna det lakoniska svaret: "Om herrarna inte vill betala sexan efter räkningen, så skänker jag herrarna den." Svaret mottogs av studenterna som en förskräcklig förnärmelse mot hela det akademiska ståndet, något som inte fick passera ostraffat. Med mycket besvär och "under ömsesidig vigilans" lyckades studenterna efter en stund skrapa ihop det fordrade beloppet, betalade för sexan samt krävde ett kvitto med krögarens egenhändiga namnteckning. I och med detta var timmen slagen för en i studenternas ögon lika välbehövlig som fruktansvärd hämnd. Som på ett kommando tog de tolv studenterna fram sina näsdukar och fyllde dem huller och buller med allt som återstod av sexan, såsom kött, sill, bröd, smör, och ost. Allt överblivet öl och vin hälldes ut på tallrikar, karotter, bord och på golvet, men som om det inte var nog därmed, knäcktes även några återstående talgljus i småbitar.

Efter denna lysande bedrift begav sig studenterna med var sitt matknyte i handen ut på gatan. Nu blev goda råd dyra på vilket sätt man bäst skulle använda den i näsdukarna medtagna maten. Efter en stund var planen klar: den skulle ges till de fattiga, men att få tag i sådana mitt på natten visade sig vara en omöjlighet. Tydligen var fattiga uteliggare inte något vanligt fenomen i 1830-talets Uppsala. I gåsmarsch begav sig hela skaran i riktning mot Svartbäcksgatan som räknades till stadens fattigkvarter. Väl där började de knacka dörr och fråga efter fattigt folk, vilket här och där väckte en ström av okvädinsord från yrvakna pigor, madamer, studenter och brackor. Studenterna upprepade gång på gång att "de bara ville få tag i någon fattig, åt vilken de önskade att ge kalasmat", varpå de uppmanades att veta hut och "draga till något sämre beryktade ställe i underjorden".

Till slut hittade de emellertid i en liten gränd till Svartbäcksgatan en gumma, som efter åtskilliga knackningar kom ut i trappan barfota och i bara särken och förklarade sig vara urfattig. När truppen upplyste henne om sitt ärende sprang hon in efter tallrikar, skålar och pannor, vilka fick ta emot innehållet av de tolv studentnäsdukarna. Till och med en sil behövdes för att rymma den sista näsdukens innehåll. Som en av studenterna sammanfattat det, "gummans tusende tacksägelser och välsignelser föllo som balsam på välgörarnes hjertan, så att de nu tillika förtjusta vid hågkomsten af sin ädla hämnd ändtligen skiljdes åt och gingo hvar och en till sitt omkring klockan tu på morgonqvisten".

Liksom många studentikosa äventyr fick även detta ett roligt efterspel. De tolv glada studenterna tillhörde matlaget "Svarta Taflan" hos en gammal mamsell i Svartbäcken. Nästföljande morgon hade de knappt hunnit sätta sig till bords då uppasserskan bar in ett stort men något oformligt paket. Den i grått papper inslagna och med segelgarn ombundna försändelsen var adresserad till den av studenterna som varit värd på kalaset hos Sundberg. Vid närmare granskning visade sig paketet innehålla alla de knäckta ljusstumparna samt en skriftlig uppmaning att även dela ut dessa till stadens fattighjon. "Så menade sig visserligen källarmästar Sundberg på lämpligt vis hafva besvarat den lysande hämd, som mot honom ansågs vara öfvad" avslutar ögonvittnet sin berättelse, och tonen tyder på att studenterna tog saken med jämnmod och nöjde sig med ett gott skratt.