Ett vådaskott och dess efterräkningar

I en samling vackert inbundna folianter på Carolina Rediviva finns akademiska konsistoriets protokoll från några årtionden i mitten av 1600-talet. De ger oss en intressant inblick i den vardag studenten levde i under stormaktstidens, även om bilden möjligtvis blir något snedvriden, då det i huvudsak rör sig om rättegångsprotokoll och slitande av tvister. Ett av de märkligare aktstyckena rör vådaskottet som tog Johan Liljenhöök av daga, och de efterföljande affärer som kom att engagera konsistoriet i mer än ett år.

Den 9:e februari 1648 anlände Johan till Uppsala för att börja studera, och han var då blott sju år gammal. Det var inte ovanligt på den tiden att så unga studenter skrevs in vid akademin, speciellt när de kom från finare familjer, och det gjorde Johan; hans fader var den legendariske fältherren som stupade vid Leipzig 1642. Med Johan följde magister Nicolaus Domnerus, som fungerade som preceptor, d.v.s. ett slags kombination av informator och barnvakt. Som nyanländ student hade den unge Liljenhöök att se fram mot depositionen, vilket var den tidens motsvarighet till dagens nollningar. Det var en ganska ruskig tillställning för en sjuåring. Den blivande studenten både hånades och pryglades och var under akten försedd med åsneöron på huvudet och galtbetar i mungiporna. Naturligtvis kunde magister Domnerus inte acceptera att hans välborne skyddsling utsattes för dylika trakaserier, och framför allt inte tillsammans med andra lågättade studenter. Han tubbade därför depositionsmästaren att själv komma hem till Linljenhööks studentrum för att i lugn och ro och så milt och hänsynsfullt som möjligt förrätta ceremonin under inmundigande av konfekt. Depositionen skulle gå av stapeln klockan 1 e.m. redan dagen efter Johans ankomst, och inbjuden som vittne var bl.a. en annan känd fältherres son – Gustav Banér. De flesta hade samlats redan klockan 12, en timme i förväg. För att få tiden att gå i väntan på depositionsmästaren gick Johan tillsammans med den äldre brodern Jacob, Peder Sparre och ytterligare några studenter till rummet intill för att hälsa på korridorskamraten Kristian Strömfeld. Kristian, som också var adlig, hade en mindre vapenarsenal hängande på väggen. Där fanns både bössor, pistoler och värjor, och pojkarna gjorde snart som pojkar har gjort i alla tider. Vapnen krokades ner och leken började. Liljenhöök själv fattade en pistol och siktade på skoj mot Strömfelt och Strömfelt svarade med att greppa ett gevär och sikta tillbaka. Så brann plötsligt ett skott av. När röken efter några ögonblick hade skingrats stod det klart att Strömfelts gevär hade varit laddat, och nu låg den unge Liljenhöök genomborrad och död.

Här borde antagligen den sorgliga historien ha fått sitt slut, för det stod fullkomligt klart för alla och en var, konsistoriet inbegripet, att det blott rörde sig om ett olyckligt vådaskott. Nu hade dock Johan Liljenhöök sina anförvanter i rikets mäktigaste kretsar där det mullrades om skuld och utkrävande av hämnd. Ett dilemma för konsistoriet var att även gärningsmannen Strömfelt var adlig och därför inte hur som helst kunde arresteras och slängas i studentfängelse Proban. Kompromissen blev att Strömfelt sattes i husarrest på sitt studentrum och att man istället arresterade Strömfelts helt oskyldige dräng Folker. Efter någon vecka rymde emellertid Folker. Den 20:e februari på kvällen hade han fått besök av Peder Sparres dräng som hade roat sig med att skrämma upp Folker rejält, och tutat i honom att båda han och hans husbonde antagligen skulle få "gå från huvudet" för det inträffade.

Att rymma var en tämligen smal sak, visade de efterföljande förhören i konsistoriet som blottlade stora brister i den akademiska kriminalvården. Vaktmästaren, alltså fångvaktaren och tillika den som var ansvarig för universitets ordningsvakt, var till naturen lat och bodde därtill ganska långt från fängelset. Eftersom det var vanligt att folk kom för att besöka fångarna i tid och otid lämnade oftast vaktmästaren nyckeln i ett boktryckeri som låg i samma hus, för att han skulle slippa gå och låsa upp. Boktryckargesällerna tyckte väl antagligen synd om fångarna, för de släppte ofta ut dem för att ha någon att spela boll och kägla med på gården, och inte allt för sällan togs sig fångarna även några kannor öl i tryckeriet på kvällarna. I konsistoriet berättade gesällerna på tryckeriet att de hade haft en ganska glad afton med Folker som hade stått för alla kostnader för ölen. Framåt natten när festen var tilländalupen, föredrog fången att stanna kvar och sova i tryckeriet eftersom det var bekvämare där, men när morgon kom visade det sig att han hade rymt.

Gesällerna försvarade sig tappert med att de hade lovat vaktmästaren att noga vakta nyckel till fängelset, men icke fången. Nyckel fanns ju oskadad kvar, varför de inte kunde förstå att de hade gjort något fel. Rektor gillade dock ej denna förklaring utan lät bura in både den lata vaktmästaren och boktryckargesällerna i fängelset. För att undvika fler rymningar beordrade han dessutom att resten av universitetsvakten dag som natt skulle vakta över Strömfelt, som satt i husarrest. Detta fick en rad olyckliga konsekvenser. Hela våren 1648 var Uppsala i princip helt utan ordningsvakt, eftersom denna satt och spelade kort med Strömfelt. Först i maj samlades professorerna en söndag efter predikan för att överlägga om "vakten som står och bevakar Strömfelten" och den oordning som hade drabbat staden till följd av detta. En annan konsekvens var att verksamheten på boktryckeriet hade kollapsat sedan alla gesäller hade arresterats, och detta var naturligtvis besvärande i lärdomens stad. Först i juli efter en brevväxling med universitetskanslern släppte man Strömfelt mot borgen, och frigjorde vakten. Ett och ett halvt år efter vådaskottet, hösten 1649, föll domen. Strömfelt dömdes till 8 års relegation från universitetet, vilket dock efter konsistoriets hemställan, gick att omvandla till 4 års landsflykt.