Wallerius frierier

Johan Gottschalk Wallerius blev med tiden vår förste professor i kemi. Som ung magister, trasslade han emellertid in sig i en rad både märkliga och komiska kärleksaffärer.

Wallerius avslutade sina studier i Uppsala med att promoveras till filosofie magister den 15:e juli1731, blott 22 år gammal. Sedan tillbringade han ett välförtjänt sommarlov hemma hos föräldrarna i Stora Mällösa, där fadern var pastor. Fram mot hösten styrde han dock åter kosan mot Uppsala. Färden gick över Stockholm, och därifrån tog han postjakten över Mälaren och upp i Fyrisån. Med på båten fanns även den vackra jungfru Brita Holmberg, som arbetade i handelsman Smedbergs hushåll i Uppsala. Man får anta att det var vackert sensommarväder och att de två unga passagerarna kunde stå vid relingen bedriva kurtis. Hursomhelst drabbades de båda av en lika plötslig som överväldigande förälskelse, för innan postjakten hade hunnit lägga till vid Östra Ågatan, hade Wallerius friat och fått ja.

Väl i land, med fast mark under fötterna, tycks dock vår kärlekskranke magister ha sansat sig något. Hur skulle en oavlönad magister i så unga år kunna gifta sig och bilda familj? Och var en tjänsteflicka verkligen ett lämpligt parti, även om hon var vacker? Det förefaller som Wallerius gjorde vad han kunde för att hålla sig undan Brita Holmberg, och den 18:e oktober skickade han henne ett mångtydigt brev. Först bedyrar han sin "aldra käraste söta vän" sin kärlek och konfirmerar att förlovningen gäller "som vore det väl trettio vittnen tillstädes". När detta är sagt ber han sin söta vän att hålla hela förlovningen hemlig "ty eljest är hela min lycka förstörd". Övertygad om Wallerius ärliga uppsåt går Holmberg med på denna märkliga begäran, och hela vintern träffas de i smyg. Framåt sommaren året därpå sipprade emellertid ett rykte ut, som gjorde gällande att Wallerius hade börjat uppvakta rådman Upströms blott 14 år gamla dotter Greta Stina. Brita Holmberg blev gissningsvis sur, och då hon förefaller ha varit en ganska handlingskraftig jungfru, engagerade hon en student vid namn Fick. Tillsammans stämde de den trolöse Wallerius inför domkapitlet, och som viktigaste bevis på förlovningen inlämnade Fick en vidimerad avskrift av Wallerius brev. Wallerius erkände förvisso att brevet var skrivet av honom, men menade att han mest hade raljerat och skämtat, och någon verklig trolovning på båten hade alls inte ingåtts. Han kände sig således "ej obligerad att ställa henne till freds". Hans försvar tycks ha varit synnerligen torftigt, och det slutade med att domkapitlet utan krus anmodade honom att stå vid sitt ord och äkta Holmberg.

Wallerius förefaller först ha fallit till föga, men förhalade äktenskapet under hela hösten, och sedan trodde han antagligen att han skulle kunna slippa ifrån hela den obehagliga affären genom att fly fältet. Han hade nämligen till vårterminen fått en tjänst vid Lunds universitet som medicine adjunkt, och dit begav han sig brådstörtat, samtidigt som han deklarerade att han alls inte tänkte gifta sig. Domkapitlet drev då saken till sin spets, och med stöd av kyrkolagen remitterade de ärendet att slitas i världslig rätt. Eftersom Wallerius just hade hunnit bli lärare i Lund, kom därför saken att hamna på akademiska konsistoriets bord i Lund, och Wallerius dömdes att betala ett större skadestånd.

Vad hände då med den 14-åriga Greta Stina? Jo, Wallerius hade verkligen börjat uppvakta henne redan under våren, och det skulle med tiden visa sig betydligt svårare att slinka ur hennes klor. Greta Stina var på väg att bli Wallerius svägerska, då hans äldre bror en tid hade varit förlovad med Upströms äldsta dotter. I ett brev till Upström april 1732 ber Johan Wallerius mellan raderna om yngsta dotterns hand. Upström tvekade något på grund av dotterns ålder, men efter ett brev från pastorn i Stora Mällösa, som framhöll det förnämliga i att deras söner och döttrar inte bara skulle bliva bröder och systrar utan även svågrar och svägerskor, tycks Upström ha veknat. Förlovningen skedde i Upströms hus den 21:a december 1732, och intressant nog hade då ännu inte tvisten om den uppslagna förlovningen mellan Wallerius och Brita Holmberg fått någon lösning.

Direkt efter förlovningen var Wallerius tvungen att bege sig till Lund. Under januari 1733 skickade han ett antal mycket ömma brev till sin fästmö. Han "sitter som en ensam duva på taket" och han går "aldrig till sängs och aldrig vaknar med mindre än att min käraste syster ligger i mina tankar". Duvan tycks emellertid inte ha varit ensam särskilt länge på taket. Ganska snabbt sinade floden av kärleksbreven från Lund, och övergick till en mer snustorr och affärsmässig korrespondens med Greta Stinas föräldrar. Helt klart är att Wallerius under våren tycktes göra sitt yttersta för att glömma fästmön och slippa återvända till Uppsala. När Upströms erbjöd sig att till och med betala hans resa, trasslade han sig ur med en rad haltande ursäkter.

Den stackars Wallerius hade återigen gått och förälskat sig – denna gång i en flicka i Lund, som han ämnade äkta. Oturligt nog satt Upström sedan länge i rådstugerätten, och visste exakt hur slipsten skulle dras i dylika fall; stämningen kom som ett brev på posten. Wallerius gjorde vad han kunde för att förhala rättvisan genom att gång efter gång utebli från förhandlingarna. Han försvarade sig dock skriftligt. Hans tyngsta argument var att han vid tidpunkten för den "påstådda" förlovningen fortfarande hade varit förlovad med Holmberg, med vilken han då ännu processade. Han försökte alltså med juridiska krumbukter undslippa fästmö nummer 2 med hjälp av den ratade fästmö nummer 1 för att kunna gifta sig med fästmö nummer 3. Vidare vidhöll han att han aldrig hade fått något ja från Greta Stina och att de aldrig hade utbytt ringar. Här var han tydligen ute på svag is, för den i lagfrågor drivne Upström kunde uppvisa ett intyg från guldsmeden Brunnsbeck om att Wallerius hade köpt ringar av honom med sitt och namnet "Greta Stina" ingraverade. Dessutom hade ju Greta Stina ringen. På detta svarade Wallerius att han förvisso hade låtit göra ringarna, men att Greta Stina inte hade velat ta emot sin ring. Sedan hade Wallerius kort innan sin avresa olyckligtvis tappat ringen någonstans i Uppsala, och om nu jungfru Upström hade råkat hitta ringen, var den snarare att betrakta som hittegods. Naturligtvis fick Upström rätt efter ett så fattigt och oridderligt försvar. Wallerius lyckades dock sedan, från det fjärran Lund, år efter år under ett helt decennium förhala själva bröllopet. Till sist fick han dock den tjänst i Uppsala, som med tiden skulle bli vår första professur i kemi. Denna kunde han helt enkelt inte tacka nej till utan återvände från Lund, och väl på platsen i Uppsala blev det en smal sak för Upström, en av stadens mäktigaste män, att tvinga Wallerius till altaret. Man kan ju förstås undra hur kul det var för Greta Stina att behöva vänta tio år på en man som t.o.m. processat i domstol, för att slippa gifta sig med henne.