När studenten började dansa

Dansen på vårbaler och gåsmiddagar spelar i dag en viktig roll i nationslivet, men hur länge har det dansats i Uppsala och var kommer alla traditioner ifrån?

Dansen som umgängesform och del av den aristokratiska finkulturen fick sitt genombrott i Ludvig XIV:s hov på sent 1600-tal. Som mycket annat under barocken spred sig dansen som ringar på vattnet från Paris utöver Europa, och i Uppsala var vi faktiskt inte sena att hänga på. Redan 1663 fick Uppsala universitet en s.k. exercitiemästare i dans. Undervisningen gavs företrädesvis till adelsynglingar som siktade på en karriär vid hovet. Vid sidan om dansen förmedlades även undervisning i sång, ridning, fäktning och moderna språk.

Studenterna i allmänhet dansade emellertid inte som regel på sina nationssammankomster under stormaktstiden, och de få gånger man skuttade runt på någon krog eller något svalg var det antagligen inte i den form av dans som tarvade några djupare kunskaper inhämtade på exercitiegården.

Under 1700-talet förekom de första studenttillställningarna med dans som huvudtema - det var de s.k. "muffbalerna" som ofta gick av stapeln i lokal förhyrd av någon av stadens krögare. Menuetten var den i särklass viktigaste dansen vid hovet och i den högre aristokratin, och imiterades således även på studenternas muffbaler. Långt ifrån alla hade emellertid någon dansutbildning och den menuett som framfördes var ofta av en konstlös gemen form, ibland med blott manliga studenter i turerna.

När menuetten en bit in på 1800-talet hade mist sin särställning ersattes den i studentkretsar runt 1830 först av polka och polka-mazurka och sedan av den populära Fransäsen som introducerades 1842 av premiärdansören Bergström. Runt 1850 dansades för första gången wienervals i Uppsala.

Var dansade då studenterna vals och med vilka? Några studentskor fanns ju ännu inte. Landshövdingen och kulturmecenaten von Kraemer ordnade regelbundet baler på Slottet, men dit var i första hand studenter från förnäma familjer välkomna. För det stora flertalet blev Gillet det ställe där man kunde träffa stadens borgardöttrar för att dansa och under 1850-talet hölls där subskriberade små baler var 14:e dag.

Endast en större bal per år arrangerades under studentromantiken och det var i samband med promotionen i maj. Någon riktigt lämplig lokal fanns ej i Uppsala, så därför ägde promotionsbalerna rum i Carolinas huvudsal, som helt tömdes på böcker och bokhyllor inför balen. Detta skedde oftast efter en het batalj med överbibliotekarien, som år efter år kraftigt avstyrkte promovendis anhållan om att få arrangera bal på Carolina. Man får förstå att han inte var så sugen på att kånka alla böcker fram och tillbaka, och vanligtvis brukade han åberopa den stora brandfaran en bal skulle innebära. Universitetskanslern, som antagligen själv uppskattade balen, brukade emellertid slå dövörat till och gå på promovendis linje. Upptakten till högtidligheten brukade ske på Västgöta nation där kransarna till promotionen enligt gammal tradition bands. Inbjudna att binda kransar var de fästmör, mödrar och systrar som senare på kvällen skulle med på promotionsbalen. Enligt gammal sed som gick tillbaka ända till 1700-talet brukade kransbinderskorna, för att trollbinda de unga doktorerna, i smyg fläta in ett och annat myrtenblad i lagarbladskransarna.

I studentromantikens kölvatten en bit in på 1850-talet började nationsbaler arrangeras på enskilda nationer. Exakt när och var den första nationsbalen gick av stapeln torde vara svårt att fastställa men på 1860-talet hade tillställningarna blivit allmänt förekommande och börjat utgöra större poster i nationernas bokföring. Inbjudna gäster var professorsdöttrar med väninnor, systrar till studenter och en och annan fästmö. Med var naturligtvis också alltid föräldrar och förkläden, varför dessa baler mest bar karaktären av stora familjetillställningar. Musiken bestod som regel av en ensam fiol och en klarinett, som några årtionden senare även ackompanjerades med piano. Dansprogrammet var strikt hållet och bestod av tio danser som räckte minst en kvart vardera. Alla danser bokades nogsamt in i förväg med små anteckningsböcker; de vackraste flickorna hade ofta sina dansprogram fulltecknade redan innan de kom till balen. Undantaget var kottiljongen då damerna fritt fick välja kavaljer. Man dansade vanligen tre valser, polka, schottisch, polka-mazurka, två fransäser och en kottiljong på slutet. Viktigaste dansen av alla var den andra valsen för då förmodades kavaljeren ge sin dam en vag aning om huruvida han hyste varma känslor gentemot henne eller ej.

Som förfriskning på nationsbalerna drack herrarna ofta punsch medan damerna drack "bischoff" som var en blandning av rödvin, vatten och citron. Damerna trakterades även med vad en småländsk klubbmästare i sin redovisning kallade "slisk".

Det som började som ganska anspråkslösa familjebjudningar med klarinett och fiol blev framåt 1890-talet allt mer påkostade arrangemang med orkester. Studenten förväntades naturligtvis bjuda sin dam. Hans egen biljett kunde kosta 12 kr och damens 5 kr, men förutom detta tillkom kostnader för blommor, ekipage, "frukostmiddag" och mycket annat. Vid seklets slut blev det allt vanligare att studenter skuldsatte sig eller pantsatte sina läroböcker för att finansiera en ståndsmässig nationsbal. Som en reaktion mot detta introducerade Smålands nation ett slags omåttligt populära billighetsbaler som blott kostade 3,50 kr per par.

I början 1900-talet hade kvinnliga studenter funnits vid akademin i ett kvarts sekel. De betraktades inte längre av sina manliga studiekamrater som en sällsynt djurart, utan blev ständigt fler och fler. De tog också i allt högre utsträckning del i umgängeslivet, varför nationerna - antagligen till professorsdöttrarnas sorg - blev allt mer självförsörjande med damer till balerna. Under den här tiden ägde tre mycket påkostade och glansfulla s.k. kårbaler rum 1901, 1906 och 1911. Meningen var att hålla en kårbal vart 5:e år, men 1916 kom första världskriget i vägen. Kårbalerna hölls i den nybyggda universitetsaulan. Man började med en lång sittning med många rätter, underhållning med körmusik, orkester och ett stort antal tal, där talet till kvinnan var det viktigaste. Efter middagen flanerade man i vestibulen medan middagsborden dukades undan i aulan och därefter följde dans natten lång. Man inledde men en noga inövad fransäs med sedan var dansen, som mest bestod av vals, betydligt friare.

Dessa tre kårbaler har senare under 1900-talet tjänat som ett slags arkaisk prototyp till hur en riktig studentbal ska gå till, och många av de traditioner, turer, skålar och tal som än i dag förekommer på gåsmiddagar och vårbaler, har sina äldsta rötter i dessa kårbaler då seklet var ungt.