Geijer, salongerna och kärleken

Vi har tidigare berättade vi om Johan Gottschalk Wallerius invecklade kärleksaffärer. Den kärlekskranke professorn var emellertid ingalunda den ende bland Uppsala universitets stora män som var svag för det som brukar gå under den alltför generaliserande beteckningen 'det täcka könet'. Till dem som skulle gå i Wallerius spår hörde bland annat historieprofessorn och poeten Erik Gustaf Geijer (1783-1847), en av den svenska romantikens och göticismens största namn. Historien om Geijer är också en historia om alla hans kvinnor och deras inbördes intellektuella tävlan om skaldens gunst.

Redan som student visade Geijer prov på stor personlig charm. Hans första för historikerna kända erövring var sysslingen och den blivande hustrun Anna Lisa Liljebjörn. Den sextonåriga Anna Lisa, vars dagliga tillvaro kryddades på äkta Jane Austen-manér med musicerande, läsning och promenader, föll pladask för den sju år äldre Erik Gustaf vid hans allra första besök i hennes hem på Odensta i Värmland sommaren 1806. Detta trots att hon fann honom "till utseende trefvlig, men till sättet något otillgänglig". Därpå följde några års brevväxling och sällskapligt umgänge, under vilket den blivande skalden förvisso uppvaktade Anna Lisa, men utan att någonsin antyda att han hyste några varmare känslor gentemot henne.

Turerna i kärlekshistorien var många, men när den nittonåriga Anna Lisa äntligen givit upp hoppet om Erik Gustaf, samt nästan gått med på att gifta sig med en annan, kom den blivande skalden plötsligt på att fria. Historien förtäljer att den unga damen nästan hade hunnit dö av svårt gulsot och grämelse, när Geijer plötsligt infann sig och friade, vilket han för övrigt gjorde kvällen innan han gav sig ut på sin i litteraturhistorien beryktade treåriga bildningsresa till England. Inklusive den treåriga separationen kom parets förlovning att vara i nio år, det vill säga tills Geijer lyckades få sin första inkomst i form av en prästtjänst i Uppsala och därmed kunde försörja sin blivande familj. Några dagar före det efterlängtade bröllopet råkade emellertid Anna Lisa avslöja den kärleksfulla brevväxlingen mellan Geijer och den tyskfödda författarinnan Amalia von Hellvig. Korrespondensen hade pågått en tid och i tidens anda balanserade den på gränsen mellan intellektuell vänskap och rena kärleksförklaringar. Det förefaller troligt att den intellektuella inspirationen mellan Erik Gustaf och Amalia var ömsesidig. Säkerligen imponerades Amalia von Hellvig av att vara Geijers vän och förtrogna, samtidigt som hon använde sina kontakter med flera av Europas ledande intellektuella som ett kapital i kampen om Erik Gustafs uppskattning och vänskap. Som många av den tidens intellektuella kvinnor ur överklassen var Amalia nämligen en duktig 'kändisjägare' med mäktiga vänner som bl.a. den tyske poeten Goethe i sin närmaste vänkrets. Denna för romantiken typiska 'kärleksvänskap" skulle trots Anna Lisas vetskap och Geijers ständiga undanflykter pågå i ytterligare tjugo år, till Amalias plötsliga död i blindtarmsinflammation. Senare skulle den gå till historien under kodnamnet "den Röda Plånboken", efter den lilla skinnplånbok i vilken Geijer förvarade Amalias brev före sitt giftermål med Anna Lisa. Detta var också hemligheten bakom Anna Lisas tungsinta och grubblande läggning. Under sitt trettioåriga äktenskap med Geijer skulle hon ständigt sörja över att hon inte var bildad och begåvad nog för att få vara hans musa och inspiration. Professor Geijer själv var däremot förnöjd med familjelivet och ansåg sig i Anna Lisas person ha funnit den tidens kvinnoideal, en undergiven, inte alltför bildad men desto mer kärleksfull och uppoffrande hustru och mor. Hans hustruideal framstår som tämligen klart när man läser den underbara dikten Min hustrus visa:

Värld tumla dig
Jag har min sång för mig,
I det stilla vill jag bo,
Jag vill ha ro.

Det fick professorn också, särskilt som den i sig mycket timida Anna Lisa inte tog så värst mycket plats i den ståtliga Geijersgården. Som sitt eget privata utrymme hade hon endast ett litet grönt sybord i tamburen. Om man nu inte räknar in ena halvan av den äktenskapliga sängen, över vilken det förmodligen ofta svävade en och annan av Geijers inspirerande 'tankar'. Förutom hos brevvännen Amalia von Hellvig firade nämligen skalden Geijer triumfer bland många av Uppsalas professorskor och salongskulturens prästinnor, som den legendariska Malla Silfverstolpe samt Theckla Knös. Under första halvan av 1800-talet blomstrade de för tiden så typiska 'salongerna', en intellektuell umgängesform inom överklassen. I salonger, och under så kallade 'aftnar' samlades man för att musicera, läsa egenhändigt komponerade verser och konversera om konst, kultur och litteratur. Salongerna var också en mer avspänd umgängesform mellan professorer och studenter, och på så sätt en viktig del av universitetets pedagogiska verksamhet. Så ock i Uppsala, där professorsfamiljerna Geijer och Atterbom, Malla Silfverstolpe och änkan Alida Knös med dottern Theckla höll sina respektive aftnar. På dessa var Erik Gustaf Geijer ofta den självklara medelpunkten. Överklassens damer anpassade sina mottagningstider till hans överfyllda undervisningsschema samt förberedde sig extra noga för hans besök. De litterära damerna komponerade verser och sjöng till skaldens ära. På sina födelsedagar kröntes han högtidligen med lagerkransar och hyllades med specialskrivna amatörspel och scharader med mytologiska eller litterära teman, där endast fantasin satte gränserna för vad som sjöngs, lästes och uppfördes. Det må vara Anna Lisa förlåtet, att hon inte alltid kunde smälta all denna kvinnliga beundran som drabbade Geijer, särskilt som skalden själv lär ha sett all uppståndelse kring sin egen person som självklar.

Den mest frapperande episoden i historien om Geijer och kvinnorna har ändå med Malla Silfverstolpe att göra. Idag ihågkommen för sin Uppsalasalong, men desto mer glömd som författare, personifierar Malla ett av romantikens intellektuella kvinnoideal. När hon anlände till Uppsala som 31-årig välbeställd och barnlös änka var hon fast bestämd om att lyckas inom stadens intellektuella överklassumgänge. Med tiden kom hon också att ge ut sina memoarer i flera band, där hon med ett sällsynt psykologiskt djup avbildar personer ur sin umgängeskrets och ur de olika miljöerna. Där finns även en berättelse om Erik Gustaf Geijers direkta sexuella närmande under vänskapens täckmantel. Vid ett tillfälle lär Geijer ha uttryckt sitt medlidande med den barnlösa och tillika ensamstående Malla, och föreslagit en lösning som med modern medicinsk terminologi gott kan kallas för en insemination. Resten kunde Malla lösa på samma diskreta sätt som många andra överklassdamer och föda sitt barn utomlands, menade han.

Med dagens mer pragmatiska syn på det intima skulle kanske en och annan kvinna ha tackat ja, resonerande som så, att inte gör man sig vän med en stor man som Geijer och tillber honom med sång och lagerkransar för intet. Dock inte Malla, och för att göra historieskrivningen rättvisa måste det tilläggas, att för en kvinna av hennes samhällsklass var ett utomäktenskapligt barn förvisso ingen praktisk omöjlighet, men inte heller någon merit. Malla valde därför att avböja skaldens generösa förslag och därmed var frågan om hennes och Geijers mer intima umgänge ur världen, åtminstone enligt vad memoarerna har att förtälja. I stället nöjde hon sig med en rad andra platoniska kärleksförbindelser med poeter och intellektuella och behöll på så sätt sitt anseende. Mycket av vad vi idag vet om Geijers kärleksspel bakom kulisserna har vi just Mallas skarpa observationsförmåga i kombination med hennes lika vassa penna att tacka för.

Med hänsyn till epokens krav borde ändå den kärlekskranka läggningen inte läggas Geijer till last. När man frågade poeten och litteraturhistorikern Per Amadeus Atterbom varifrån han tog inspiration till sin kärleksdiktning med en sådan hustru som hans tystlåtna och intetsägande Ebba, lär han ha svarat, att för en begåvad skald räcker det gott och väl att vara gift med en vanlig Ebba, eftersom den erotiska inspirationen ändå finns i övermått på andra håll. Så mycket för de oskuldsfulla vestalerna och slokande liljorna. Men låt oss nöja oss med en av berättelsens möjliga sensmoraler, nämligen den att kärlekslivets positiva inverkan på intellektet inte får underskattas.