Hypokrates kjolar

Text: Marta & Erik Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 11-1997

Höstterminen 1873, samma år som kvinnor fick tillträde till universitetet, skrevs Sveriges två första medicine studerande in vid Uppsala universitet. Den ena var Charlotte von Yhlén, född i Göteborg 1839, och den andra var värmlänningen Hildegard Björck, född 1947. Ingen av dem skulle emellertid bli praktiserade läkare här i Sverige.

Charlotte Yhléns öden är knutna till Uppsala men utgör även ett stycke internationell kvinnohistoria med länkar till de kvinnliga läkarpionjärerna i USA. Från hemstaden Helsingborg utvandrade hon 29 år gammal till USA för att utbilda sig till läkare. Mycket riktigt tog hon sin läkarexamen vid den medicinska läkarhögskolan för kvinnor i Philadelphia fem år senare. Samma år, 1873, återvände hon till Sverige och ansökte om att få praktisera, men fick avslag. Med avsikten att avlägga svensk läkarexamen skrev hon då in sig i Uppsala, men efter två terminer ändrade hon sig och reste i stället tillbaka till Philadelphia där hon utan problem etablerade sig som praktiserande läkare.

Charlottes studiekamrat Hildegard Björck hade å sin sida andra planer med sin medicine kandidatexamen som hon tog i Uppsala våren 1879. Läkarutbildningen behövde hon för att kunna ägna sig åt det som för henne var det mest brinnande bland hälso- och kvinnofrågorna, nämligen avskaffande av prostitutionen. Redan som student hävdade hon att kvinnorörelsen inte var av någon nytta så länge den inte kunde motverka den rådande dubbelmoralen i sexualfrågor.

Efter examen 1879 fullbordade Björck sin propedeutiska tjänstgöring vid Karolinska institutet och fortsatte att arbeta där ända till 1881. 1879-81 innehade hon nämligen Fröknarna Hiertas stipendium som instiftats kort innan speciellt för kvinnliga medicine studerande vid Karolinska institutet. Av Björcks planer för socialt arbete blev inte mycket av till slut. Något år senare insjuknade hon i tuberkulos och reste till Schweiz från behandling. Det är det sista vi vet om henne.

Som den första praktiserande kvinnliga läkaren i Sverige räknas därför Karolina Widerström. Hon föddes 1856 i Stockholm, vilket kan ses som ett symboliskt år i kvinnornas medicinska historia. Det året lyckades nämligen Elisabeth Blackwell (1821-1910), den allra första kvinnliga läkaren i modern tid, att efter många motgångar öppna ett litet sjukhus för kvinnor och barn i New York. Efter att ha avlagt studentexamen på Wallinska gymnasiet i Stockholm våren 1879 skrev Karolina Widerström direkt in sig i Uppsala med en orubblig föresats att bli läkare.

Som student bodde hon först inackorderad vid Kyrkogårdsgatan 5 och flyttade sedan till Svartbäcksgatan 20. Från och med våren 1881 fortsatte hon sina medicinstudier vid Karolinska institutet i Stockholm, där hon delade det ovannämnda Hiertastipendiet med Hildegard Björck. Hon var emellertid den första, och på sin tid den enda, kvinnliga studenten i Karolinska institutets historia som fick delta i dissektionerna i anatomisalen. Redan 1884 klarade Karolina medicine kandidat examen med toppbetyg. Hon återvände då till Akademiska sjukhuset i Uppsala för propedeutisk tjänstgöring. Under hela studietiden umgicks hon bl.a. med Sveriges blivande första docent i juridik, Elsa Eschelsson. I maj 1888 blev Karolina medicine licentiat och därmed helt formellt Sveriges första kvinnliga läkare. Redan i januari samma år hade hon utnämnts till amanuens vid Karolinska institutets kvinnoklinik vid Sabbatsbergs sjukhus. Intressant nog blev hon alltså den första kvinnliga amanuensen femton år innan det blev formellt tillåtet för kvinnor att specialisera sig som läkare.

1889 medverkade hon som författare i en lärobok för sjuksköterskor, där hon skrev ett kapitel om "De qvinnliga könsorganen, deras funktioner samt deras vanligaste sjukdomar". 1899 gav hon ut den i dag legendariska handboken Kvinnohygien, som uppenbarligen fyllde ett tomrum i kunskapen om kvinnokroppens fysiologi. Den fick nämligen hela sju upplagor och gällde som den mest vederhäftiga handboken i ämnet så sent som 1932.

Eftersom kvinnor inte hade rätt till stadstjänst kunde Widerström endast slå sig in på privatpraktik och hon öppnade en sådan hösten 1889 i Klara församling i Stockholm. 1901 började hon även undervisa i fysiologi och hälsolära i skolor runt om i landet. I sin undervisning om de mänskliga könsorganen använde hon dissektion av typdjur i strävan att ge en helhetsbild av hur reproduktionen och biologin fungerade. Som läkare blev hon mest känd för att ha utvidgat hygien- och sexualundervisningen i Sverige och för sitt arbete för förebyggande hälsovård. Hon blev också allra först med att idén om moderskapsförsäkring i Sverige. Som kvinnosakskvinna och specialist i kvinnohälsa och samlevnadsfrågor engagerade hon sig i kampen mot prostitutionen och dess reglementering. I sina föreläsningar propagerade hon för socialt skydd för ogifta mödrar och för en bred social hjälpverksamhet för sexuellt utnyttjade och misshandlade kvinnor.

Med sin erfarenhet av att vara den första kvinnan på ett mansdominerade område slogs Widerström också för de kvinnliga läkarnas rättigheter. I samband med den läkarbrist som uppkommit i början av 1910-talet slogs hon redan 1916 för den behörighetslag som gav kvinnor rätt till statstjänst. Lagen skulle träda i livet först 1925, men under Karolina Widerströms ledning lyckades kvinnliga läkare tillkämpa sig lika lön och samma pensionsålder som de statsanställda manliga läkarna redan i början av 1920-talet.

Under hela sitt yrkesliv gjorde Widerström flera studieresor till Berlin, München, Dresden, Nancy och Paris, där hon bl.a. studerade de lokala metoderna inom obstetrik, men även kom i kontakt med socialistiska idéer och läste in sig på politisk litteratur. Men hon sysslade också med mycket annat. Intresserad av hembygdskultur blev hon en av eldsjälarna bakom nationaldräkten. Som hängiven resenär gav hon sig 1911 till Egypten och Palestina, varifrån hon lämnade utförliga skriftliga redogörelser.

Att hon som en av de första kvinnliga akademikerna skulle kämpa för den kvinnliga rösträtten var en självklarhet. 1918-1921 var hon ordförande för LKPR, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt. I stället för forskarbanan hade hon valt det dagliga arbetet på fältet, och det fortsatte hon också med ända till sin död 1949, men 1933 hann hon också bli promoverad till medicine hedersdoktor vid Karolinska institutet.

Med tanke på Karolina Widerströms insatser är det inte så konstigt att hennes samtida Maria Folkesson hamnar helt i hennes skugga. Folkesson blev emellertid medicine kandidat i Uppsala redan 1889 och licentiat i Stockholm 1896 och öppnade nästan samtidigt med Widerström en praktik i Stockholm. Idag kan hon beskådas på ett gammalt fotografi taget vid Akademiska sjukhuset vårterminen 1890, där hon avporträtterats som ensam kvinna bland tjugofem tjänstgörande medicinekandidater. Hon räknas som Sveriges fjärde kvinnliga läkare, ibland till och med som den tredje, enligt de historiker som inte vill se Charlotte Yhléns amerikanska läkarexamen som hemmahörande i kvinnornas svenska medicinehistoria.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.