När kemin blev vetenskap

Under 1600-talet och Uppsala universitets första guldålder hade kemin inte hunnit få en egen ställning vid universitetet. De ämnen som avhandlades var i huvudsak av filosofisk och teologisk natur, men inom medicinen som inneslöt en stor del av naturvetenskapen gavs även sporadiskt undervisning som tangerade kemin.

Den förste som vi med säkerhet vet undervisade i kemi i Uppsala var Johannes Frank, professor 1624.Under Franks tid hade kemin knappast ännu hunnit lösgöra sig från alkemins mystik och flera av Franks tidiga avhandlingar behandlade just transmutering mellan metaller och "De vises sten". Intresset för alkemi delade han med sin broder, guldmakaren Matthias Drakenstierna, som är en av de få riktiga alkemisterna i svensk historia.

Bevarat från 1640-talet finns en nedskriven föreläsningsserie "Chymiatrica Dictata" av Frank, som i huvudsak behandlar läkemedelskemi. Tyngdpunkten ligger på rena recept, men flera av föreläsningarna behandlar praktiskt laboratoriearbete, utrustning och de alkemiska astraltecknena. Receptsamlingen omfattar oljor och extrakt från olika växter, mineralsyror, alkalisalter från pottaska och metallföreningar såsom blynitrat och blyacetat. Även om recepten var kemiskt allmängods, och ingen direkt forskning gjordes vid Uppsala har Frank och hans adepter tvivels utan laborerat. Om naturens byggstenar visste man föga, men som kemist idag kan man ändå inte låta bli att imponeras över hur många olika substanser de lyckades renframställa. Alla kemikalier var de tvungna att själva tillverka från naturen. De tre mineralsyrorna t.ex. framställdes från malm innehållande vitrioler. När vitriol upphettades starkt i retort avgick svaveltrioxid, som gav vitriololja eller svavelsyra då den leddes ner i vatten. Från svavelsyran i sin tur erhöll de saltsyra och salpetersyra genom att omsätta den med koksalt respektive salpeter. Franks undervisning satte även spår i 1655 års konstitution i vilken kemi för första gången nämns som ett separat ämne.

Mot senare delen av 1600-talet tog kemin allt mer steget mot en riktig vetenskap. Man upphörde att disputera på teologiska hypoteser och filosofiska spetsfundigheter och avhandlingarna grundade sig istället på observationer och fakta. Bl.a. framlades en monografi över hjorthornssalt, en handfull över vanligt koksalt samt några över alun och vitrioler.

Efter några årtionden av tämligen sporadisk undervisning, bl.a. av Rudbeck som ville bygga ett särskilt laboratorium, övertog medicine professorn Lars Roberg 1697 kemiundervisningen och kom sedan leda den under hela 43 år. Han torde vara den förste som lät studenterna i medicin laborera själva, men något laboratorium fanns ännu ej. Laborationerna utfördes i stället på stadens apotek där Åhlens nu står, och de gick av stapeln i samband med de regelbundna inspektioner Roberg hade skyldighet att göra på apoteket.

Under frihetstiden var samhällsandan mycket inriktad på den praktiska ekonomiska nyttan och just i kemin såg man den vetenskap som mer än någon annan skulle kunna bli till praktiskt gagn för landet. Framförallt var det framgångarna med Bergskollegiums "Laboratorium chymicum" som gjort statsmakten uppmärksam på kemin. På detta laboratorium hade man under tidigt 1700-tal gjort en rad banbrytande upptäckter inom metallurgi och mineralogisk kemi av vilka en del fick direkta praktiska tillämpningar i gruvindustrin. I denna tidsanda hemställde uppfostringskommissionen 1749 att en professur i kemi och en i fysik skulle inrättas vid Uppsala universitet, och den förste på den kemiska lärostolen kom att bli Johan Gottschalk Wallerius. Han var amanuens i medicin och hade redan i drygt ett decennium undervisat i mineralogi och kemi.

Som nybliven professor tog han 1752 den nybyggda kemiinstitutionen på Västra Ågatan i bruk. Den bestod av två rum – ett större i vilka föreläsningarna hölls och ett mindre som var avsett för laborationer. Undervisningspassen var normalt på två timmar. De började med en laboration och sedan en föreläsning rörande laborationens resultat. Vad laborerade man då med på Wallerius kurser? Man "flussade" legeringar och malmer i deglar över öppen eld, man fällde svårlösliga salter i analys på "våta vägen" och man destillerade i retorter. Framförallt syftade laborationerna till att lära ut "probering" d.v.s. kvalitetsbedömning av mineralprover. En stor del av tiden ägnades även åt att framställa farmaceutiska preparat för försäljning. Pengarna använde Wallerius till just den laborativa verksamheten, eftersom han som professor själv ur egen ficka förväntades betala kemikalier och förbrukningsmateriel.

Vid sidan om metallurgin som var det stora ämnet inom kemin ägnade han sig bl.a. åt lantbrukskemi och vattenanalyser. Som vetenskapsman gjorde Wallerius emellertid aldrig några banbrytande upptäckter. Han betraktades snarare med förakt bl.a. av sin efterträdare den store kemisten Torbern Bergman för att han så konservativt alltid höll fast vid en gång fattade åsikter, även om de bevisades vara felaktiga.

Ett belysande exempel är den inflammerade debatten om huruvida vatten gick att omvandla till jord. Redan Boyle hade på 1600-talet noterat att det föll ut en liten indunstningsrest när han hade destillerat samma vatten 200 gånger efter varandra. Den tyska kemisten Eller påstod i samma anda att han kunde förmå vatten att transmutera till jord med mekanisk påverkan genom att riva vattnet i en glasmortel. En rad kemister lyckades upprepa liknande försök, även om många förhöll sig skeptiska. Wallerius var en av de allra sista som hårdnackat hävdade att Eller hade rätt. Han hade i egna försök framställt jord genom att upphetta destillerat vatten och även noterat att gröna trådar växte i vattnet om det förvarades i ett tillslutet kärl tillräckligt länge, vilket tydde på att vattnet var på väg att övergå till jord. En avhandling om detta författad av Wallerius accepterades endast med tvekan och flera reservationer av Vetenskapsakademien.

Wallerius hade dock andra, minst lika viktiga, kvalitéer. Han var en mycket uppskattad lärare och lyckades snabbt göra sina föreläsningar till de mest populära och välbesökta i Uppsala vid sidan om Linnés, vilket spred ett stor intresse för kemi. Han gav också ut vår första lärobok i kemi, och byggde till stor del för egna pengar upp kemikum. De kemiska triumfer som senare skördades i Sverige under slutet av 1700-talet vilade väl knappast vetenskapligt på Wallerius arbete. Däremot bör han ihågkommas som entusiasten och pedagogen som banade väg för kemin inom akademin och skolade en rad framstående kemister.