Marängvadet eller snålheten förlöjligad

Sedan urminnes tider har ekonomiska bekymmer präglat studenterans existens. I tider då studiemedel var ett okänt begrepp tvingades den studerande ungdomen att i stort sätt på egen hand klara livhanken. Inte sällan bekostades studentens allra nödvändigaste behov av familjen, som till priset av ekonomiska uppoffringar ville säkra sonens, mera sällan dotterns, framtida yrkeskarriär. Underhållet räckte emellertid sällan till mer än mat och husrum. Nöjen och de ljusa sidorna av studenttillvaron fick studenterna ofta själva finansiera med hjälp av lån och växlar.

1800-talets studenter rörde sig ofta mer hemtamt inom den komplicerade juridiska terminologin kring lån, växlar och skulder än inom den latinska grammatiken. Av de ekonomiska bekymren föddes också en solidaritetskänsla bland studenterna. Därför var det inte så konstigt att snålhet klassades som en av de värsta synderna i studentkretsar och bestraffades med elaka pikar och spratt och i värsta fall utfrysning. Föremålet för den här historien, en ganska förmögen och ytterst snål Uppsalastudent från 1830-talet, fick just erfara en sådan hämnd från kamraternas sida, ett "lämpligt puts som kokades ihop dels för deras eget nöjes skull, dels måhända äfven i den lofliga afsigten att kurera densamme för en så stygg åkomma".

Studenten gällde för att vara den värsta gnidaren i Uppsalas studentikosa kretsar, eftersom han aldrig någonsin bistått någon med lån eller borgen. Enligt elaka rykten undvek han den glada samvaron på stadens krogar och kaféer och aktade sig noga för all frikostighet. För att ytterligare minimera risken av bli ombedd om lån eller ekonomisk stöd brukade han helst gömma sig i den egna kulan, där han drog ur nyckeln på insidan och låtsades att inte vara hemma. Inte ens de mest enträgna knackningarna och de mest bevekande uppmaningarna kunde förmå honom att glänta på dörren. Själv skydde han däremot varken mat eller dryck, och om han råkade bli bjuden på ett glas eller en matbit passade han på att festa till ordentligt.

Efter ett tag tröttnade kamraterna på snåljåpen och bestämde sig för att ge honom en liten läxa. Denne brukade nämligen tillbringa kvällarna på Aron Fors konditori, det enda uteställe han besökte, Där brukade han sitta och läsa tidningar medan han smuttade på sitt te och mumsade i sig sötsaker av hjärtats lust.

En kväll när han var som bäst sysselsatt med att frossa i nygräddade maränger fick han sällskap av en studiekamrat, en av dem som länge planerat att spela den snåle ett spratt. Liksom i förbigående började kurskamraten diskutera huruvida det var nyttigt med sötsaker eller ej, varvid han uppehöll sig särskilt vid marängbakelser och deras kulinariska fördelar. Hur samtalet vändes och vreds framkastade plötsligt kamraten påståendet att det vore omöjligt att förtära två maränger på fastande mage. Han talade sig så varmt för detta att diskussionen slutligen stannade vid ett vad, där den snåles kamrat försäkrade sig vilja hålla vad hur högt som helst för att bevisa sitt påstående. Den snåle nappade genast på kroken, övertygad om en lätt vinst och antog vadet som gick ut på att förloraren skulle ensam ställa till med en ordentlig sexa för vinnaren och de övriga kurskamraterna. De båda herrarna enades om att tvisten skulle lösas på samma ställe följande morgon klockan åtta.

Återföljande morgon inställde sig alla på Fors konditori. Då kom självaste konditorn Fors "intrippande, klädd i sin originella, om ett orientaliskt harem erinrande, till hälften qvinliga kostym" och bar fram två nygräddade maränger som fick munnen att vattnas på den sparsamma herren. Sedan denne försäkrat sällskapet om att han verkligen befann sig på fastande mage grep han efter den ena godbiten och mumsade i sig med långsamt välbehag. Knappt var han färdig när han sträckte ut handen efter den andra marängen. Då frågade kamraterna emellertid om han numera ännu verkligen befann sig på fastande mage för att kunna förtära den andra delikatessen. Då förstod stackars marängfrossande snåljåpen att han blivit lurad. Hur han än slingrade sig och protesterade mot det orättvisa vadet blev han tvungen att medge sitt nederlag. Han bekostade sexan enligt avtal, varvid kamraterna såg till att inget knussel fick råda i fråga om mat och dryck.

För den snåles del stannade emellertid inte saken vid denna motgång. Kanske ansåg kamraterna att han inte straffats tillräckligt för sin osolidariska attityd. Tydligen var han även en smula enfaldig av sig, eftersom han kort efter det första vadet lät sig intet anande luras in i ett nytt. Den här gången skickade studenterna ut en annan ung herre som inte haft med det första vadet att göra och som därför befann sig helt utom alla eventuella misstankar. Denne lurade in sitt offer in en ny diskussion om maränger, varvid han plötsligt började hävda, att det var fullt möjligt att förtära två sådana på fastande mage. Återigen nappade den snåle på kroken, den här gången fullt övertygad om sitt övertag. Vadet fick samma lydelse som det förra, med förbehåll att alla som förut deltagit skulle även nu trakteras med en sexa av förloraren. Morgonen därpå infann sig alla återigen på konditoriet och marängerna bars fram till den unga student som erbjudit sig förtära dem båda på fastande mage. Knappt hade den snåla hunnit gnugga händerna av glädje över den stundande vinsten, då studenten tog de båda bakelserna, kramade ihop dem i handen till en boll som han sedan bevisligen förtärde på fastande mage. På så sätt blev den snåla studenten besegrad två gånger i rad och tvingades att för andra gången lätta på sin penningpung.

Anekdoten förevigades i privata studentminnen som ett av den tidens bästa spratt. Hur den lurade och föga omtyckte studenten själv upplevde det hela förtäljer inte historien. Men vi får veta att han efter de båda maränghistorierna "sågs mera enslig än förr framleva sina dagar i Uppsala, tills han snart derefter för alltid lemnade akademien". Hos oss som anno 1997 bläddrat i dessa gulnade dagböcker från förr väcker emellertid denna lakoniska slutkommentar en olustig tanke. Till vilken utsträckning handlar alla dessa studentikosa upptåg om ren och skär mobbning egentligen? Och vad hade alla dessa människooriginal som beskrivs med som aldrig själva fattat pennan att säga i frågan, om de hade fått tala?