Oanständigt eller okvinnligt?

Text: Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 8-1996

I mitten av 1890-talets fanns ungefär 15 kvinnliga studenter i Uppsala bland totalt 1,5 tusen inskrivna vid universitetet. Då hade de svenska universiteten varit öppna för kvinnor i drygt tjugo år. Att den kvinnliga minoriteten kände sig ensam och utestängd från det glada studentlivet var inte så konstigt. Men att de gjorde det berodde inte uteslutande på att de var så få, utan även på att den kvinnliga studenten fortfarande betraktades av samhället som ett ovanligt fenomen. På den tiden var det fortfarande ytterst få flickor ur borgerliga familjer som fick studera eller skaffa någon yrkesutbildning överhuvudtaget. Äktenskapet var den självklara, för att inte säga den enda, kariärmöjligheten för kvinnan. De unga kvinnor som var djärva nog att skriva in sig vid universitetet och börja ett eget liv fjärran från familjehemmet betraktades därför av många som utmanande och utan moral.

Nu när Valborgsyran nästan lagt sig och champagnefläckarna torkat på studentmössorna kan det vara på sin plats med en studentikos resa hundra år tillbaka i tiden. Hur skilde sig de dåtida kvinnliga studenternas liv från den som vi tjejer lever idag? Hade de det minsta kul under en tid då korsett och turnyr var lika självklara begrepp som tajta kläder och platåskor är idag, och då möjlighten att ragga med sig en snygg manlig kurskamrat på rummet var lika liten som att flyga till Mars? Ni som festat på Valborg, haft picknick i Triangeln och varit med på mösspåtagningen för att sedan dansa vilt utanför Norrlands, följ med och möt de unga kvinnor som aldrig fick göra något detta.

I kvinnliga studenters dagböcker och memoarer från denna tid hittar vi många kuriosa berättelser från deras studentliv. Det skilde sig i det mesta från de manliga studenternas vilda tillvaro. I mitten av 1890-talet behövde studentskorna inte längre något kvinnligt "förkläde" för att överhuvudtaget få vistas på gatan eller delta i en föreläsning. Däremot fick de inte skriva in sig vid universitetet eller vid nationen utan att en manlig släkting eller förmyndare var närvarande. I den utpräglat manliga studentmiljön betraktades varje studentska som en sensation, vilket gjorde att de unga kvinnorna ofta kände sig pinsamt uttittade på nationerna och på föreläsningarna. Historikern, kvinnokämpen och författaren Lydia Wahlström mindes med skräck och avsmak sitt första gången besök på hemnation V-Dala då tvingades defilera mitt framför ögonen på grupper av stirrande studenter. Hon förblev länge den enda kvinnliga nationsmedlemmen på V-Dala, där hon av de manliga kollegerna ofta kallades för "våran Lydia". Nästan lika ensamma kände sig studentskorna på andra nationer med undantag för Stockholms där de var en hel liten grupp. Känslan av att vara "annorlunda" och uttittad gjorde att de desto mera umgicks med varandra och skapade ett kvinnligt "kotteri". 1892 grundade de Upsala Kvinnliga Studentförening och gav på så sätt sina diskussionsmöten och sitt umgänge en mer formell prägel. Bland föreningens medlemmar skulle många med tiden bli kända namn inom forskning, litteratur, journalistik och politik. Samma trupp under Lydia Wahlströms ledning åstadkom ett verkligt genombrott på Valborgsmässoafton 1892 genom att som de första kvinnliga studenterna vågad bära sina studentmössor offentligt. Den kvinnliga "mösspåtagningen" var ett tydlig feministisk manifest och den slutade med succée. Sedan dess har inga kvinnliga studenter behövt bära sin vita mössa gömd i en pappåse som tidigare var brukligt.

> Som grupp hörde det sena 1800-talets studentskor inte riktigt hemma någonstans, varken i universitetsvärlden eller bland borgerskapet. De fick inte delta till fullo i universitetes ceremonier och i nationslivet. Även de professorer som förordade kvinnans rätt till utbildning gjorde en klar åtskillnad mellan de kvinnliga och de manliga studenterna. På föreläsningar var pikar och skämt om de kvinnliga studenterna inte ovanliga. På gasquer och nationsbaler fick kvinnliga studenter delta i sittningen, men sedan gavs de en diskret vink om att de borde avlägsna sig innan "den riktiga festen" började, något som ansågs opassande för en kvinna att åskåda, ännu mindre att deltaga i. Vinken kunde bestå i att nationsinspektorn och de andra herrarna tog av sig kavajerna, något som signalerade början på en exklusivt manlig fest. Uttrycket "Klockan är nio, nu ska studentskan Andersson gå och lägga sig" var också väl känt från baler och gasquer i den tidens Uppsala. Idag kan man i och för sig fråga sig om våra medsystrar verkligen gick miste om så väldig mycket genom att aldrig få skåda en stupfull studentskara iklädd solkig frack….

Av de manliga studenterna betraktades kvinnliga studenter ofta som ett mellanting mellan "anständiga" flickor som man gifte sig med och de mindre anständiga som man flörtade med för att förgylla den dagliga tillvaron. För resten av samhället framstod de kvinnliga studenterna som ytterligare en bekräftelse på sedernas förfall bland den studerande ungdomen. De dömdes ännu hårdare än de manliga studenterna, eftersom det ansågs dubbelt så fel för en kvinna än för en man att leva en fri studenttillvaro. Den vanliga fördomen var att framställa studentskan som en lustans demon, med kortklippt hår och en cigarett i ena mungipan, av vilka åtminstone det förstnämnda aldrig förekom bland sekelskiftets studerande kvinnor, om man ska tro samtida berättelser. En studentska ansågs a priori vara förespråkare för den fria kärleken, i motsats till den oskuldsfulla borgardottern. Och lyckades hon behålla sitt goda rykte kunde hon ändå komprometteras genom att slå följe med en student "mitt på blanka dagen". Samtidigt gav det ständiga umgänget mellan kvinnorna och männen en anledning till en större frispråkighet och öppen kamratskap, vilket kunde sluta med för den tiden ovanligt fria kärlekshistorer. För att hitta balansen mellan det fria umgänget med männen och faran att stämplas som "lössläppta" tog studentskorna ofta på sig en kavat och morsk uppsyn. Då stämplades de i sin tur som okvinnliga av sina manliga kamrater. Att betrakta studerande kvinnor som "könslösa" ingick länge i den allmänna föreställningen om att lärdomen fråntog kvinnan en del av hennes "naturliga kvinnlighet".

I början av 1890-talet angreps den nya kvinnotypen som Uppsalastudentskan representerade även i en tysk tidning, Akademische Blätter i Leipzig. De svenska studentskorna svartmålades av en anonym västgötastudent som framställde dem som manhaftiga nihilister, vilka med sin frigjorda livsstil bragde det "evigt kvinnliga" i vanrykte. Dessvärre visste man på den tiden lika lite om vad "det evigt kvinnliga" egentligen stod för som vi vet idag. Detta hindrade inte den kyske västgöten från att utgjuta sig över studentskor som "svärmade omkring på gatorna" och "förde ett babylonsk leverne" där de drack på nätterna med manliga studenter. Det okvinnliga hos studentskorna framhävdes också då de ansågs kompromettera hela kvinnosläktet med sina böjda ryggar, pincenez och påstådda kortklippta frisyrer. Angreppet var så nergörande att den unge Nathan Söderblom (sedemera ärkebiskop och Nobels fredspristagare), på den tiden ordförande i Uppsala studentkår, ryckte ut till studentskornas undsättning. Även självaste rektor magnificus skrev ett torrt brev till Akademische Blätter, vilket slutade med att tidningen bad de svenska studentskorna om ursäkt och publicerade den bevingade frasen "Wir verbeugen uns vor der svenska flicka"


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.