Johannes Sundblads tittskåp

Den gängse bild vi har av studentromantiken blir naturligtvis som alla klichéer något skev. Det finns gott om skildringar av yra upptåg och studentikosa tilldragelser alla tryfferade med såväl punsch som sång och poesi som stöder bilden, men var verkligen det liv som studenterna till vardags levde på 1840-talet egentligen så romantiskt? Ofta är det den enklaste mest vardagliga historien, den som aldrig sätts på pränt av krönikörerna, som blir den mest intressanta för eftervärlden.

En verklig raritet i detta sammanhang är Johannes Sundblads Upsalalif på nästa 600 sidor. I den skildras i kortare essäer studenternas vardagsliv under studentromantiken på ett helt oförblommerat och realistiskt sätt fjärran från romantik och idealism.

Själv kallade han opuset för sitt "tittskåp" och det är just jämt vad det är - ett enastående tittskåp som låter oss mer än ett sekel senare se rakt in i den fattige studentens kammare.

Johannes Sundblad var västgöte, född i Alingsås 1826, och det var framför allt det liv hans egna landsmän levde i Uppsala runt 1847 som han skildrade. För hans egen del blev vistelsen allt för kort. Blott efter ett år tvingades han av ekonomiska skäl avbryta sina studier och lämna den stad som han kom att skriva om och med nostalgi minnas resten av sitt liv. Han blev sedermera telegrafassistent i Lindköping och återvände med tiden till Västergötland där han dog i Herrljunga 1896.

Låt oss följa med Sundblad för en provtitt i hans skåp. Det är en bitande kylig novembermorgon 1847 och han är på väg hem till en landsman som bor i Brundisium på nuvarande S:t Olofsgatan. Sundblad hade ofta vägarna förbi men gick ogärna in för att hälsa trots att de båda hade studerat i Skara. Där inne såg nämligen allting ytterst fattigt ut och Sundblad blev beklämd av den pinsamma låt-gå stämningen. Till saken hör att Sundblad bestämt tyckte att landsmannens rum hade blivit större under hösten. En byrå hade funnits som värden Säfström hade tagit tillbaka då hyran ej kunde betalas, men bortsett från det hade interiören i det redan från början påvert möblerade studentrummet på något underligt vis glesnat än mer den senast tiden. Visst hade det funnits fler pinnstolar erinrade sig Sundblad och var de hade tagit vägen skulle han få veta denna morgon då han kom uppspringande i ett hastigt ärende

Då jag steg in, fick jag se honom i sin gröna kamelottekappa stå lutad över en av de återstående stolarna under de mest besynnerliga åtbörder.

- Vad står på? frågade jag förvånad.

- Åh, ja' håller på å vea (skaffa ved) svarade han enstavigt fortsättande med sina brytningar och bändningar. Dessa visade snart tillbörlig verkan. Först hördes ett par knäppningar, därpå ett starkare brakande och slutligen ett "kratsch", och stolen låg i stycken. Utan att säga ett ord upplockad han bitarne och inkastade dem i kakelugnen, varefter brasan påtändes. Själv tog han en av de två återstående stolarna och kröp så nära han kunde intill kakelugnsöppningen.

- Det där blir en dyr brasa, ty stolen får du väl ändå betala?

- Vem tusan tänker på det när en fryser?

Brasan tog sig dock inte genast. Han reste sig upp och gick fram till fönstret. Lutad mot fönsterkarmen stod han och betraktade melankoliskt träden och stallarnas vitrappade väggar som färgades av den bleka novembersolen. Sundblad kunde inte undgå att se några tårar rinna ned för hans kind. Han kamrat vände sig bort för att dölja dessa och sade med bitterhet:

- Vart ja' vänder mig är det svart! Vem har ja' å tacka härför? Jo, min far som inte lät mig stanna hemma vid färgkypen… Då kunde dä ha blett folk å mej mä. Men så va' han herre. å därföre skulle ja' också bli herrreman, kantänka fastän ja' va' ämnad te arbetare. Nu duger jag varken te dä ena eller andra

Föräldrarna hade slutat skicka pengar när studieresultaten lät vänta på sig och nu hade han inte ens råd med ved. Sundblad föreslog försiktigt landsmannen att lösa ytterligare någon växel.

- Låna? Vem den Onde vell inte låna? Men få låna dä blir en aen sak! Vill du låna mej?…Hemma är di rasande för dä inte blir nå't å't. Jag har väntat "rek" (rekommenderat brev med pengar) i tre veckor, men det ha inte hörts nå 't å… Nej, nu står ja' här å pratar å försummar å värma mej!

Sundblad tillfogar att kamraten lämnade Uppsala utan examen och dog som jordbrukare, Han konstaterar vidare lakoniskt: Hans omdöme om sig själv bekräftade sig: Han dugde inte heller på den vägen. Denna och många andra gripande skildringar av studenternas vardagsliv hittar vi i Sundblads lilla "tittskåp".