Majfesten 1843

För dagens Uppsalastudenter är tvivels utan Valborgsmässoafton den verkliga höjdpunkten i den akademiska kalendern. För ett och ett halvt sekel sedan under studentromantiken glansdagar, långt före forsränning och mösspåtagning, var firandet den sista april bara ett långdraget crescendo som kulminerade först dagen därpå i majfesten den första maj.

Redan 1840 hade några nationer och grupper av studenter börjat ha gemensam picknick på Polacksbacken utanför Eklundshov den första maj för att fira vårens ankomst. Tre år senare 1843 gick den första "allmänna majfesten" av stapeln. Alla nationer var inbjudna och festen skulle ske i form av en maskeradkarneval.

Dagen innan på Valborgsmässoafton rullade en märklig kortege runt mellan nationerna i Uppsala. Den slitna gamla vagnen hade ursprungligen brukats av drottning Kristinas hov när hon bodde i Uppsala på 1650-talet. I vagnen satt två åldrade vördnadsbjudande patroner med vitpudrade peruker och svepta i yviga vargskinnspälsar från fötterna ända upp till öronen. Dessa gråhårsmän utgav sig för att vara trofasta ungdomsvänner till den nyligen stilla avsomnade Vintern. Vid var och en av stadens studentnationer stannade ekipaget och gråhårsmännen deklamerade följande notifikation:

Tillkännagives att Naturens högst betrodde man, landshövding av övre Snöregionen, en av de fyra i Svenska Årstiders Samfund, Kommendör av Gyllne Vargskinnspälsen, Riddare av Lappvanteorden, Riddare av Snöplogen och Dubbla Fönsterrutan i Briljanter, Ordförande i Tandhackningskommiten, Ordförande i Sällskapen för Öm och Frusen Fingervård, Hedersledamot i flera in- och utländska kylda sällskap m.m. Herr Förre Kalle Winter stilla borttynat efter en tärande tösot i en ålder av fem månader och 29 dagar.

Innan ekipaget rullad vidare inbjöds nationens alla sörjande landsmän till parentation vid Eklundshov nästföljande dag.

Arla morgon den första maj, när sista gryningssupen var drucken efter nattens landskapssexor, mönstrade nationerna sina landsmän. Man klädde om till maskeradkläder, packade picknickkorgar och ställde så slutligen upp till marsch. Bakom fladdrande fanborg till ljudet av trummor och trumpeter marscherade nationerna iväg från sina hus och salar för att stråla samma och i gemensam kortege tåga ut mot Polacksbacken. (På den tiden gick det inga bussar). Bakom tåget följde en lång svans med nyfikna stadsbor.

Enligt överenskommelse hade varje nation klätt ut sig efter teman som de själva valt på högtidslandskapen kvällen innan. Sålunda kom Vermlänningarna klädda som bruks- och bergsmän med slokhattar, sotade i ansiktena och släggor över axlarna. Norrlänningarna var klädda som lappar med trolltrummor och en till klövjeren utklädd kossa. Gotlänningarna hade tagit fasta på sin stolta historia av farbönder och Hansa och kom sittande i en slup dragen av fyra oxar på en kärra. Alla de övriga nationerna hade fantasifullt nog klätt ut sig till medeltida riddare och det figurerade inte mindre än tre Don Quichote i tåget. Man hade hjälmar gjorda av gamla kastruller, gärdsgårdsstörar som lansar och Södermanland-Nerike nations riddare slöt upp bakom ett ståtligt banér förfärdigat av gardinerna från nationens bibliotek.

Väl framme vid Polacksbacken fanns tretton granrishyddor, en för varje nation, resta i en väldig ring. Man samlades vid respektive hydda och avåt en enklare sexa med sup som ett slags förrätt. När alla hade pustat ut efter marschen samlades man till middag i mitten av ringen med granrishyddor. Där hade en rotunda rests och ut från rotundan löpte tretton långbord som ekrarna i ett hjul - ett bord för varje nation. Middagen blev en särdeles långdragen historia. Än i dag är just majmiddagen på flera nationer av tradition den längsta sittningen på året. Mängder av griftetal hölls till Kalle Winters minne och ära, våren och ungdomen prisades och det sjöngs och skålades ända till aftonen. Om någon till äventyrs skulle bli törstig fanns stora punschbålar på vart bord och på höga stolpar runt rotundan fanns öltunnor uppsatta med sughävertar för självbetjäning.

Efter middagen i den tidiga vårskymningen tändes 50 tjärtunnor som lyste upp hela slätte och lekarna tog vid. Man exercerade som soldater kors och tvärs över fältet och i den närbelägna tallskogen utbröt ett rasande kottkrig. Riddarna idkade tornerspel och möttes i hjältemodiga bataljer på två lånade valacker från ett närbeläget gästgiveri. Andra lekte leken Slå-katt-ur-tunna vars något groteska regler vi helst skonar dagens förklenade studenter ifrån. (I sambandet med ett liknande Slå-katt-ur-tunnaparti en tid senare på Södermanland-Nerikes nation utbröt ett mindre groll mellan spelarna som fick sin upplösning i att den ena spelaren slog den andre i huvudet med den arma katten som tillhygge!)

Majfesten på Polacksbacken kom sedan årligen att gå av stapeln under 1840- och 50-talen och blev en symbol för studentromantiken när den var som gladast och mest uppsluppen. Både 1860 och 1861 var det regnigt och kallt den första maj - ja det till och med snöade. Man beslöt att flytta fram majfesten fjorton dagar och eftersom våren hade varit så regnig och sen flyttade man hela arrangemanget till botaniska trädgården där man kunde retirera till Orangeriet i händelse av dåligt väder. Den sista majfesten var då ett minne blott, den klassiska studentromantiken hade gått i graven men en ny tradition hade fötts: Vårfesten i Botan.