Nollningen - en uråldrig tradition

Redan 1595 anbeföll rektorn vid Uppsala universitet att en speciell ceremoni skulle hållas för nyantagna studenter i vilken de skulle "deponeras" vid akademin under sin studietid. Det hade nämligen visat sig viktigt att veta exakt när i tiden en ny student blev en fullvärdig akademisk medborgare, eftersom han som sådan ägde juridisk immunitet.

På den tiden kallades inte den nye studenten recentior utan delinkvent (ur lat. delinquens 'den som sviker sina plikter'). När han kom till Uppsala för att påbörja sina studier försågs han med en äldre kamrat, ett slags fadder som skulle hjälpa honom till rätta i den nya akademiska världen. Denna person som kallades tuktomästare hade en käpp som insignium och pedagogiskt verktyg.

Själva depositionsceremonin gick av stapeln i ett speciellt rum för ändamålet i det nybyggda Gustavianum. Där samlades delinkventerna anförda av sina tuktomästare för att styras ut. De kläddes i kläder av lappar och säckväv och svärtades in ansiktena med aska och sot. De fick hattar med horn och åsneöron och i mungiporna sattes galtbetar. Sedan drevs den med hugg och slag runt på alla fyra på Uppsalas gator som en skock får.

När de så hade skändats lagom mycket återvände församlingen till Gustavianum för att fortsätta ceremonin. Depositionsmästaren höll först ett långt tal på latin tryfferat med en massa påhittade nonsensord, för att skrämma delinkventerna som ju förväntades behärska latin när det kom till universitetet. Därefter hölls muntlig examination på innehållet i talet. Frågorna som ställdes var t.ex. "Hur många loppar gå i sked?" och "Har du haft en mor?" Den förvirrade och skrämde respondenten kunde knappt mumla fram något hörbart svar eftersom han hade munnen full av galtbetar och vad han än svarade rättades han snabbt med barska förmaningar om att "Loppor gå icke i sked - de hoppa" och "Du har inte haft en mor din skälm - det är hon som har haft dig" ackompanjerat av örfilar och slag med påkar. Depositionsmästaren hade också en träyxa till sitt förfogande för att kunna hugga av träskallar, om han skulle få några sällsynt dumma svar.

Efter examinationen var det dags att steg för steg avkläda delinkventerna de skojiga munderingarna. Dessa skulle symbolisera den råhet och brutalitet och alla de ungdomliga laster som delinkventerna ansågs besitta och som de nu allegoriskt måste avkläda sig innan de kunde upptas som fullvärdiga akademiska medborgare. Sålunda symboliserade galtbetarna i mungiporna omåttlighet och glupskhet, hornet förvildning och åsneöronen dumhet. Tyvärr får man väl lov att säga att hela ceremonin snarare symboliserade den råhet och brutalitet som deras äldre kamrater aldrig hade lyckats avkläda sig när de själva var delinkventer. Depositionsmästaren plockade fram en väldig tång ur en säck. Denna kopplade han runt halsen på delinkventen och skakade och ruskade till dess galtbetarna föll ur munnen. Sedan fick delinkventen krypa fram på golvet för att avhyvlas med en stor rubank så att öron och horn lossnade. Han kläddes av naken och slutligen var det dags att torka honom ren i ansiktet. För detta ändamål hade depositionsmästaren en synnerligen otrevlig trasa full med träck och exkrementer och den användes alltid med sådan kraft att delinkventen åtminstone blödde näsblod efteråt. Här hade delinkventen förvisso en möjlighet att undgå misshandeln. Han kunde bistå depositionsmästaren med en egen näsduk, och då bli försiktigt avtorkad med vatten, men depositionsmästaren accepterade bara näsduken om det var ett mynt av tillräckligt stor valör inknutet i ett av hörnen på näsduken. När så alla attributen var avlägsnade och delinkventen stod där naken och ren döptes han i vin och upptogs som en fri akademisk medborgare.

Under 1680-talet tog sig dessa depositionsceremonier allt mer groteska uttryck och det hörde faktiskt inte till ovanligheterna att delinkventerna inte överlevde akten! Det var ett föga studievänligt klimat för den som var hågad att påbörja sin allvarliga och ambitiösa förkovran vid akademin. Det dåliga rykte som hade spritts över landet om depositionen i Uppsala inverkade också negativt på nyrekryteringen av studenter. Situationens allvar insågs av Karl XI som i många avseenden var en hyven kung. Han verkade ju bl.a. för avskaffandet av häxprocesserna och i linje med det passad han på av förbjuda depositionsceremonin 1691.

Redan samma läsår som förbudet kom ertappades en samling södermanlänningar med att bryta mot det och ordna en egen depositionsceremoni. De nya studenterna hade fått absolution i Domkyrkan. Efter detta bjöd södermanlänningarna hem sina nya landsmän för att dela en tunna öl, och det måste ju sägas vara ett föredömligt sätt att ledsaga nationens juniorer. Väl hemma i studiekammaren, fångade i fällan, blev tonen emellertid en annan. Det visade sig att de yngre landsmännen inte alls skulle få vara med och dricka öl utan bara passa upp, och för att ha en ändamålsenlig klädsel försågs de ut i delinkventutstyrseln. Med horn och galtbetar och delinkventkappa av lappar fick de krypa runt och servera och tvangs under öldrickande att utföra en burlesk och bisarr exercis. Allt detta kom dock till akademiska konsistoriets kännedom och anstiftaren till samkvämet, Arvid Finke, straffades hårdast. Han tvingades att under en hel termin gå omkring i delinkventutstyrseln!