Karl XV:s födelse

Studentromantiken föddes 1826 samtidigt som Karl XV. Här är berättelsen om de spontana gasquer som utbröt på stadens alla nationer för att fira "hjältekonungens födelse".

Under det sena 1700-talets upplysning rådde rent antirojalistiska stämningar vid universiteten i Uppsala och Lund. Man sneglade på den franska revolutionen och gick i republikanska tankar. Än värre blev det naturligtvis när Gustav IV trasslade till det rejält för Sverige i sitt mentala korståg mot Frankrike och diplomatiska magplask i Ryssland och när hans förstfödde kom till världen utbröt regelrätta kravaller i Uppsala. Sedan gick det ju som det gick. Wasadynastin gick i graven, vi förlorade Finland och som löken på laxen begåvades vi med ättlingen till en sydfransk vävare på den svenska tronen!

Historien gör dock emellanåt märkliga stormsteg framåt och bakåt, och blott något årtionde senare hade stämningarna bland studenterna i Uppsala och Lund svängt om totalt. De hade plötsligt blivit ärkerojalister lagom till dess Oskar I skulle få sin äldste son 1826. Man betraktade Karl XV:s födelse som en revansch för den svenska monarkin, och den götiska yran kände plötsligt inga gränser. Både Karl XIV Johan och Oskar I var fransmän ( Oskar var ju nästan vuxen när hans pappa fick jobb som kung i Sverige. Det var naturligtvis inte helt tillfredsställande för de unga götiska patrioterna vid universiteten att ha en kung och en kronprins som var invandrare och knappt talade ett ord svenska. När Karl XV skulle födas betraktade man honom därför som den förste äktsvenske blivande konungen i en ny stolt dynasti ( den förste med svenska som modersmål och Sverige som fosterland. Med honom skulle turerna kring Wasadynastins nedgång och fall och det nesliga nederlaget i vårt sista krig slutligen en gång för alla sopas under mattan.

Själva födelsen var en tilldragelse som man inte gärna ville missa i studentkretsarna, så därför hade studenterna i Uppsala lejt en kurir som uppehöll sig i Stockholm med instruktioner att rida i sporrsträck till Uppsala så fort födseln hade ägt rum. (Man hade inge damtidningar på den tiden.) När så kuriren kom och kunde meddela den glada nyheten att det hade fötts en kronprins och inte en prinsessa blev studenterna så glada att de samlade pengar till en guldklocka som överlämnades till kuriren.

På kvällen utbröt spontana gasquer på stadens alla nationer för att "fira hjältekonungens födelse". Vid tiotiden "då alla redan voro drukna" samlades kuratorskonventet till ett urtima sammanträde och beslöt att alla nationer skulle sätta upp ett antal deputationer som kunde skickas till de övriga nationerna så att alla nationer sinsemellan ömsesidigt kunde gratulera varandra till den historiska världshändelse som timat. Så kom då professor Geijer att leda Wermlands deputation till Östgöta. Omkring klockan elva inträdde han i Östgötas nationssal åtföljd av en kontingent något druckna wermländska studenter. Som den alltid lika nyktert observante och smått sarkastiske Henrik Bernhard Palmær förtäljer var "Geijers gång var något osäker och med svävande stämma utropade han: »Jag är ock en svensk man!» Därpå fattade han ett glas och skulle dricka, men hittade inte vägen till munnen, utan rocken erhöll välsignelsen istället. När professorn så talat och handlat gingo han och wermlänningarna så gott de kunde sin väg igen."

Denna tilldragelse har ibland betraktats som inledningen på studentromantiken ( en episod då studenterna enligt Johan Nybom var "fulla som kajor, men med Sverige på läpparna."