Den evige studenten Nybom

Att klara livhanken genom att vara evig student är inget nytt fenomen i studenthistorien. Långt innan det statliga bidrags- och lånesystemet kom i bruk fanns en och annan student som aldrig kom i närheten av någon examen men ändå i flera årtionden lyckades klänga sig fast vid akademien. Ett exempel var Johan Nybom, en på sin tid hyllad poet och en av 1800-talets mest kända Uppsalaprofiler. Även om hans poesi för länge sedan förpassats till litteraturhistoriens sophög är Nyboms äventyrliga öden klassisk studenthistoria. För dem som aldrig hört namnet ges här ett tillfälle att lära känna mannen som gjorde karriär på att vara student.

Johan Nybom föddes 1815 i en arbetarfamilj i Uppsala och fick en för den tiden mycket bra utbildning vid stadens Katedralskola. Hans arbetarbakgrund framstår som intressant i sammanhanget, eftersom universitetsutbildning och intellektuella yrken knappt var tillgängliga för den tidens arbetarbarn. Redan i skolan uppmärksammades Nyboms litterära talang offentligt med anledning av en ambitiös dikt skriven till konung Carl XIV Johan. 1835 började Nybom sin karriär som begåvad student. Av de planerade studierna blev emellertid mindre än av det glada studentlivet. Under inspiration av krogbesök, nattsexor och intima kärleksstunder började Nyboms lyrikproduktion flöda fritt. Därmed blev han Sveriges första studentpoet, hyllad och citerad vid studentfester och universitetshögtider. Det är till stor del honom vi har att tacka för den romantiska myten om den "sanna studenten" och för den idealiserade bild av 1800-talets studentliv som överlevt ända till våra dagar. Han var den som myntade de bevingade orden "Uppsala- den eviga ungdomens stad". Utom det studentikosa temat höll han sig till patriotisk poesi som i patetiska ordalag hyllade Sveriges historia och dess hjältar. Dikterna bemöttes välvilligt av kritiken. Malla Silfverstolpe, författare och en av Uppsalas ledande kulturgestalter tog Nybom under sitt beskydd för många år framöver. Svenska Akademien belönade honom för två dikter. Förvisso påpekade en kritiker milt att poesin inte bara bestod av form, utan även förväntades ha lite innehåll. Ändå ansågs Nybom tillhöra de mer lovande bland Sveriges unga poeter. Hade Nybom lytt förmaningarna och fyllt sina dikter med substans hade han kanske blivit en god poet. I stället red han friskt på den stämning som elakt kallats för "punchromantiken" och som utgjorde en förening av en romantisk studentsyn och nationalistiska idéer. Förmodligen låg hans bombastiska verser helt rätt i tiden. I mitten av 1840-talet föddes nämligen skandinavismen, den nordiska unionsrörelse som ville skapa ett nationellt Norden och som framhävde språkliga och kulturella likheter mellan Sverige, Norge och Danmark. Impulsen till skandinavismen kom just från de tre ländernas studenter och från nordiska studentmöten i Uppsala 1843 och Köpenhamn 1845. Det var då studentmössan spred sig i Norden som ett gemensam tecken för den akademiska ungdomen. Allt detta gav näring och levebröd åt Johan Nybom. Dessutom skrev han gärna så kallade tillfällesdikter, det vill säga korta diktstycken som framfördes vid större fester, bröllop och begravningar. De här dikterna gav god ekonomisk avkastning, de var eftersökta och spred sig riket runt i avskrift. Utom för poesin gjorde sig Nybom känd som en av Uppsalas på sin tid största supare. Vid flera tillfällen avlade han nykterhetslöften och en gång gick han även med en nykterhetsförening, ett medlemskap som varade i två dagar. Känd blev den fest då Nybom bjöd alla sina kamrater på en avskedsgrogg och svor att han skulle bli nykterist från och med tolvslaget. Vid midnatt påmindes han om sitt löfte varpå han snabbt svarade att "en student hade väl rätt till akademisk kvart". När han inte kunde hålla sina nykterhetslöften försökte han i vart fall tappert ransonera spriten. Hans rigorösa spritransoner kunde se ut så här: " af brännvin högst 1,5 sup åt gången, af punsch högst 3 glas åt gången, af toddy högst 2. Af viner högst 4 glas åt gången. Obs. glögg, besk, enbart cognac förtär jag icke. Blandar ej punsch och toddy vid samma tillfälle"... Vid fyrtioårsåldern stod det klart att Nybom inte tänkte avlägga någon examen. Under några år låtsades han läsa teologi. De täta studieresorna till Uppsala var i verkligheten förtäckta krogrundor i sällskap med gamla supbröder. Utflykter till studentbordellen försummades inte. Poeten ansåg nämligen att "det kvinnliga könet skapades för att glädja vårt lif". Mycket riktigt befanns han snart ha välutvecklad syfilis. Sjukdomen skulle plåga honom under resten av livet, omväxlande med vad poeten själv tog lättare på och kallade för "vanlig gonorré". Med tiden blev Johan Nyboms poesi riktigt dålig. Då levde han till stor del på offentliga framträdanden och författaraftnar där han läste upp såväl sina gamla som nya dikter. Konstigt nog drog han i 50- och 60-årsåldern fortfarande en stor publik som uppenbarligen gillade rim i stil med: Jag är för arm dig blomsterströ se Napoli och sedan - dö får vara nog för mig.

En större talang visade han prov på som journalist, när han på 1860-talet anställdes vid Vestmanlands Läns Tidning i Västerås. Där visades han vara en skicklig debattör i politiska och sociala frågor. Västerås förblev hans bostadsort för resten av livet. Det viktigaste för Nybom var dock och förblev hans studentidentitet som han med tiden närmast gjorde till sitt yrke. Han levde helt enkelt på att personifiera "idealstudenten", en gestalt som var mer mytomspunnen än känd utanför universitetets murar. Med tiden utvecklade Nybom en sorts enmansteater där han uppträdde med studentmössa och käpp och berättade nostalgiska minnen från sin studietid i Uppsala och varvade dem med dikt och sång. Med detta program turnerade han såväl i salonger som på marknader och torg. Målet var främst att dryga de allt magrare författararvodena och de små bidragen från Svenska akademien, men tack vare dessa framträdanden nådde glimtar ur studentkulturen ut till hus och koja. De dåliga dikternas mästare Johan Nybom dog år 1889, 79 år gammal, av en snabbt utvecklad strupcancer. Då stod han fortfarande så högt i kurs att hans liv och verk hyllades i minnesrunor och tidningsartiklar. Efter sig efterlämnade han lika mycket död poesi som levande studenthistoria.