Ett muntert sorgetåg

Bland tragikomiska studentikosa händelser på 1860-talet fanns ett bisarrt sorgetåg som väckte allmän munterhet i det dåtida Uppsala. Efte att ha druckit sig medvetslös bars den studenten "Lasse Lucidor" runt i staden av sina kamrater i ett begravningståg, och t.o.m. rektor lurades att tro att studenten hade avlidit.

Bland tragikomiska studentikosa händelser på 1860-talet fanns ett bisarrt sorgetåg som väckte allmän munterhet i det dåtida Uppsala. Upprinnelsen till hela historien var en annars tyst och skötsam student som i studentikosa kretsar gällde under en något originell pseudonym. På grund av sin allmänt kända diktarbegåvning kallades han nämligen för "Poeten", och så småningom även för "Lasse Lucidor", vilket brukade förkortas rätt och slätt till "Lasse". Av en studiekamrat beskrevs han som "i alla afseenden trofast, hederlig och rättänkande kamrat, som egde ett outtömligt förråd av godmodiga infall och betydlig mimisk förmåga". Trots sin tysta läggning gillade Lasse festa ordentligt när tillfället bjöds och "när han någon gång slog sig lös in i en hvirvel af sangvinisk glädtighet och uppslupenhet, drickande brorskål med kreti och pleti" tog han sig ganska lätt vad man på den tiden brukade kalla "florshuva" och han släppte inte bägaren så länge han ännu var vid medvetande.

Efter en av dessa fester, en vårmiddag på Eklundshov, begav sig Lasse hem ännu när benen bar honom. Han hann emellertid inte passera den lilla skogen nära gästgivargården innan han ramlade omkull, fullkomligt redlös, och hamnade i diket i ett stickande sällskap av en granrisbuske. Där hittades han av en munter skara hemåtvändande kamrater bland vilka det snart utbröt en diskussion om hur man på bästa sätt kunde transportera Lasse tillbaka till hans studentkammare. Det första förslaget var att två i sänder skulle med sammanknäppta händer placera honom på sina armar medan en tredje höll honom i benen. Försöket misslyckades eftersom de offervilliga studenternas armar domnade innan sällskapet hunnit nedanför backen. Den medvetslöse lades därför ner vid dikesgrenen igen och en ny rådplägning ägde rum. Under tiden utökades den omringande skaran med allt nya studenter som stannade till i förundran. Plötsligt hördes en grov basröst som ropade "Vänta, gossar, så skall jag finna på råd!" och som visade sig tillhöra en hurtig student mera känd som "Skepparen". Genast efter utropet sprang Skepparen tillbaka till värdshuset och återkom inom kort med en bred och lång stege som han "lånat" från ett hönshus. Med sällsynt uppfinningsrikedom bredde han sedan sin rock över ribborna så att stegen förvandlades till en bår. Den alltjämt orörlige Lasse lades under högtidliga former ner på stegen och för att förhöja den dramatiska effekten band studenterna en näsduk om huvudet på honom - något som naturligtvis inte alls var nödvändigt ur medicinsk synpunkt. Under tiden hade ännu fler anslutit sig till gruppen, varav några kom med Lasses upphittade cylinderhatt, hans så kallade "lorgnett" i förgylld brons och en stor, gul sidennäsduk; tre av poetens dyrbaraste ägodelar.

Nu anordnades den högtidliga processionen på följande sätt. I spetsen ställde sig en student som bar Lasses silkesnäsduk upphängd som en fana på en lång, avbruten gärdesgårdstör. Därefter kom en annan kamrat till Lasse, bärande hans glimmande lorgnett på ett liknande arrangemang, och slutligen själva tåget med Lasse utsträckt på bår buren på fyra kraftiga studentskuldror på vardera sidan. Den övriga skaran som till dess hunnit växa till omkring sextio personer formade spontant en procession om två och två i ledet, och tåget satte i gång sedan Skepparen, beväpnad med en knölpåk, givit kommandot "framåt marsch". Knappt hade gruppen kommit i gång när det ur hopen ropades på allmän sång och någon i ledet instämde det bekanta opuset "Så lunkom vi så småningom".

Tiden hade hunnit lida över midnatt och tåget fortsatte genom den mörka staden. Då och då fick emellertid bärarna avlösas av andra, och under tiden sjöngs såväl muntra som sorgliga sånger, så att "När jag bärs ur mitt hus och min begrafning firas" blandades med dåtida schlagerlåtar såsom "Portugal och Spanien", kupletter och varietéstycken. Enligt ögonvittnen verkade dock sällskapet äga en viss förkärlek för en säregen blandning av snapsvisor och begravningspsalmer.

Medan processionen tågade vidare mot Lasses bostad nära Linnéträdgården väckte den allt större uppmärksamhet och häpnad bland förbipasserande nattvandrare. En och annan nattmössa sågs sticka ut ur öppnade fönster medan processionen fortsatte under idogt sjungande. När den äntligen nådde poetens port lyckades hans närmaste vänner få upp honom på benen och ledsaga honom uppför trappan in i hans rätt så stora studentkammare, där han avkläddes och lades till sängs. Under tiden fylldes rummet till trängsel av de resterande medlemmarna i processionen av vilka fler var nyfikna på att se Lasse återvända till nyktert tillstånd. Denne, när han nu kunde sitta upprätt i sängen och hade fått nattmössan på huvudet utropade "Adjö med er nu allihop!" samt, för att citera ett frispråkigt ögonvittne, "anmodade dem att på ett mindre lämpligt ställe kyssa sig". Under skratt och hurrarop skingrades sällskapet så småningom och försvann åt olika håll.

Historien fick en rolig epilog följande dag, då ryktet spreds i Uppsala att en student som dött på Eklundshof föregående natt hade burits hem av en studentprocession. När professor Walmstedt fått nyss om händelsen beordrade han universitetets vaktmästare att gå ut och höra efter hur det förhöll sig med studenten i fråga. Efter åtskilliga förfrågningar fick vaktmästaren reda på vår hjältes namn och adress, men lyckades inte träffa skalden hemma, utan fick veta att Lasse för närvarande frukosterade på Berglins källare. Vaktmästaren skyndade dit och fann skalden kanske inte helt frisk och kry men dock ej död. I sällskap med ett par kamrater från föregående kväll, avåt han en riklig frukost bestående av norsk sill stekt i papper, köttbullar och porter.