Historien om en basfiol

I en gulnad och punschbestänkt gammal dagbok från den gryende studentromantikens dagar kan vi läsa om en smått tokig tilldragelse rörande en basfiol tillhörande Johan Hamnström – kompositören bakom Södermanland-Nerikes högstämda nationssång "Känner du landet...".

Som student under andra halvan av 1830-talet gjorde sig Johan Hamnström känd på sin nation såsom en utomordentligt duktig musiker, men då musiken väl tystnat beskrivs han av samtida som en förvisso trevlig men blyg och tystlåten teolog som inte gjorde mycket väsen av sig. Helt utan egen medverkan kom han dock under en tid att bli mycket omtalad i Uppsala och omskriven i såväl nationens skämttidning Göken som i flera privata anteckningar. Och allt detta på grund av en nött gammal basfiol.

Det hela började där de flesta studenthistorier vanligtvis brukar sluta, nämligen när teologen efter avslutade studier var på väg att lämna Uppsala. Tilläggas må att i den för sin fattigdom kända studentvärlden gällde teologer som de fattigaste. För att kunna etablera sig som pastorsadjunkt i landsorten var den nyblivna prästen därför tvungen att ta ett litet lån ur nationskassan, varvid två av hans vänner ställde upp som borgenärer.

När lånet sedermera förfallit började Snärkes nation ansätta en av de två kvarvarande studenterna att betala tillbaka pengarna. Borgenären skrev i sin tur till sin vän teologen och fick till svar att denne såsom "Ett simpelt Guds ord från bondlandet" naturligtvis inte hade ett öre på fickan och kunde därför inte betala tillbaka lånet. Hederlig man som han var föreslog han emellertid en annan lösning. I sin gamla studentbostad hos smeden Hjort på Dragarbrunnsgatan hade han lämnat kvar en gammal basfiol som han brukade musicera på som student. Han föreslog sin vän att sälja fiolen och att använda pengarna dels till återbetalning av lånet och dels till en sexa för de båda borgenärerna. Idén föreföll i det förstone bra och den av nationen alltmer ansatte borgenären åtog sig att sälja basfiolen. Intresset för begagnade fioler visade sig emellertid vara ljummet i Uppsalas studentikosa kretsar. Efter ett tag skrattade alla åt den ivrige försäljaren som förgäves försökt bli av med instrumentet. Som en sista utväg satte han därför in följande annons i Upsalatidningen:

Basfiolister spelen opp!

Om någon här på verldens ökenstig
Vill ha en basfiol - att musicera
Och ljuf musik och sång accompagnera
Och dermed stort beröm förvärfva sig,
Så bjuds, musikens ädle vän åt dig,
Som lärt att basfioler skönt traktera
Ett sådant instrument att få probera
Och äfven köpa till evärderlig
Och evig tid. Om du dig dervid finner
Och för din konst af äkta kärlek brinner
Samt icke på en ringa utgift ser,
Vid Dragarebrunnsgatan skall du klifva
In i fru Lundbergs gård att upplyst blifva,
Der städerskan besked om saken ger.

Att många uppfattade den något udda dikten som ett nytt studentikost skämt är väl inte att undra på. Men det fanns även några, hos vilka nyfikenheten besegrade all eventuell skepsis. Studenter och andra började därför dyka upp i teologens gamla bostad med förfrågningar om den berömda basfiolen. Ingen av dem, och allra minst de allt mer jäktade borgenärerna, kunde ana att hela transaktionen skulle stöta på "en på en gång löjlig och fruktansvärd patrull".

Det kom sig nämligen att den ovannämnda städerskan, även kallad Madame, som mycket riktigt lovat att ge upplysningar om basfiolen, hade i sin tjänst en av naturen krigisk jungfru kallad "Basen". Detta öknamn hade jungfrun förvärvat i studentikosa kretsar och bland andra unga herrar på grund av sin ansenliga kroppsbyggnad i förening med en imponerande basröst. Nu ville slumpen att den någorlunda överkänsliga pigan föreställde sig att hela annonsen endast var ett skämt som gällde henne personligen. Så snart den första spekulanten dök upp vid gårdens port gick hon därför till attack. För att här citera ögonvittnens rapport "beväpnad med qvast, käpp eller eldtång, först utlöste hon en skur av ovett mot en hvar, som frågade efter den respektive basfiolen, och sedan när den anfallne fann för godt att taga till reträtten, gnodde efter honom, sålunda väpnad, långt ut på gatan under hotfulla ord och åtbörder". Under sådana omständigheter gick naturligtvis hela affären i stöpet.

Som tur var lyckades sedermera den påvre teologen i Närke att skrapa ihop lite pengar och betala tillbaka lånet. Om medlen även räckte till en sexa åt borgenärerna förtäljer varken handskrifterna eller Göken. Däremot lär de båda studenterna ha tackat ödet för att ha undkommit oskadda från äventyret. Långt efter det att den olyckliga fiolen lottats bort gick nämligen pigan "Basen" och ruvade på hämnd. Hon hördes svära högtidligen, att om hon bara lyckades få veta vem den elaka annonsören var, skulle hon "till det minsta rifva ögonen ur honom". Enligt en samtida dagboksskribent sågs pigan "åtskilliga gånger stå på lur i en portgång för att utföra denna sin föresats, så att offret endast genom en ödets gunst sluppit ifrån den hotade faran."