Olof Rudbeck och göticismen

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 12-1996

Olof Rudbeck d.ä. hör tvivelsutan till en av de mer mångfacetterade vetenskapsmännen som har verkat vid Uppsala universitet. Han gjorde skarpsinniga insatser inom såväl anatomi som botanik och var även en av landets ledande arkitekter. En betydligt mer udda och spektakulär insats gjorde han inom svensk historieskrivning som förgrundsfigur inom göticismen.

Upprinnelsen till göticismen står delvis att söka i en rangstrid i samband med det kyrkliga konciliet i Basel 1434. Innan de församlade kardinalerna och legaterna kunde börja ta itu på allvar med trosfrågorna var det viktigt att avgöra hur de skulle sitta i förhållande till varandra under mötets gång. Legater från finare folkslag skulle sitta längre fram och närmare Påven. Man bråkade även om hur fina stolar olika legater fick ha och om vilka som skulle få ha sina stolar på mattor. I vissa fall enades man om kompromisser så att en del legater fick ha två eller tre av fyra stolsben på en matta och en del fick till och med ha ett halvt stolsben på en mattkant. I denna infekterade rangstrid tävlade Sverige i gärdsgårdsserien. För att höja Sveriges status en smula lanserade biskopen av Växjö Nicolaus Ragnvaldi, i ett ögonblick av kreativ historieskrivning, tesen att svenskarna var ättlingar till de stolta goterna. Det germanska goterna hade på 200-talet invaderat Romarriket och skakad det i dess grundvalar, och under medeltiden betraktades de gåtfulla goterna som det största krigar- och hjältefolket - den tidens Ramboideal.

Det enda vi egentligen vet om goternas härkomst är vad 500-talshistorikern Jordanes har att meddela. Han skriver att goterna utvandrade från ön Scandza i norr för att sedan skövla en lång rada riken de passerade på sin Europatur.

Ragnvaldis argumentation gick ut på ett Scandza var samma som Skandinavien och då blev naturligtvis det två huvudstammarna "visigoter" och "ostrogoter" liktydigt med "västgötar" och "östgötar". Åtminstone det senare är en komplett feltolkning av orden "visi" och "ostro" som bara råkar påminna om "väst" och "öst" på svenska, men än idag kallas faktiskt de båda folkslagen för "västgoter" och "östgoter" på många språk.

Den spanske legaten hade ingenting att invända mot Ragnvaldis historieskrivning. Han ville dock göra konciliet uppmärksamt på att det bara var de lata och oföretagsamma goterna som hade stannat kvar i Sverige, medan de hjältegoter som hade invaderat Romarriket sent omsider efter folkvandringstiden hade haft sin ändhållplats nere i Spanien.

Fröet var emellertid sått till göticismen - en ny stolt svensk historieskrivning - och under de kommande århundradena kände sig skaror av lärda kallade, framförallt vid Uppsala universitet, att bygga vidare på en milt sagt fantastisk historisk konstruktion.

Snart hade man vid universitetet upptäckt att Sverige inte blott var det land som goterna hade utvandrat från, utan snarare det äldsta landet i världen som alla andra folkslag härstammade från. Fornforskaren Bureus drog på 1600-talet sitt strå till stacken. Han konstaterade att den allra första människa måste ha hetat Sven eftersom han ju var en sven, d.v.s. "en människa som var av mankön och ännu aldrig hade haft något att beskaffa med kvinnor". Adam eller Sven eller vad vi nu väljer att kalla honom bodde tidvis i Sverige, men Sveariket grundades emellertid först efter syndafloden. Berget Ararat där Noak steg iland hade akademikerna tyvärr lite svårt att lokalisera på den platta Uppländska landsbygden varför denna episod är höljd i mystik, men Noaks sonson Magog dyker upp på scenen som den förste sveakonungen år 88 efter syndafloden. Hans bestående insats var att han grundlade Uppsala eller "Ubbes salar" som residensstad åt sin son Ubbe, den andre sveakonungen. (Det är efter denne Ubbe som studentkåren Ubbo har fått sitt namn!)

Fantasirikedomen i göticismen kulminerade under sent 1600-tal och framför allt under Olof Rudbecks ledning. I publikationen "Atland eller Manheim" odlade han tesen att svenskarna var ättlingar till antikens hyperboréer - det lycksaliga folk som en gång bott norr om nordanvinden på ön Atlantis, och sedan spritt kulturen till Grekland och Rom. Där hade Apollon själv bott och låtit sig dyrkas i ett tempel, och redan Stjernhjelm och Bureus hade på sin tid räknat ut att det måste vara hednatemplet i Uppsala som avsågs. Detta visade sig även stämma med de grekiska urkunderna. Atlantis hade nämligen legat på ett visst avstånd och i en viss riktning från templet i Tebe, och eftersom detta tempel rimligtvis måste ha varit liktydigt med kyrkan i Täby stämde Atlantis koordinater precis med Uppsala. (Att Atlantis var en sjunken ö, tycks ha varit en sekundär fråga, som man fäste mindre vikt vid!) Från Uppsala utvandrade sedan alla antikens gudar och hjältar, vilket Rudbeck lätt ledde till bevis. Namnet på staden Troja kom från svenskans "tröja" som egentligen betydde ringbrynja. Herkules som gillade att leda härar hette egentligen "Här-Kalle", och på tal om "Kalle" så härstammade alla galler från svensken Kalle och kallades ursprungligen "Kallar". Orfeus i sin tur kom från "horpare" som är fornnordiska för harpospelare och den gammaltestamentliga guden Baal var egentligen ett feluttal av Balder. Alla antikens hjältar och gudar försågs på detta vis med svenska namn och så även flertalet geografiska platser som t.ex. Donau som kom från "Ån som donar".

Idag låter allt detta som saxat ur ett studentspex. Man får dock en något missvisande bild av Rudbeck om betraktar honom utifrån dagens syn på historia som en vetenskap. Liknande nationellt färgade och fantastiska historieskrivningar tecknades vid flertalet Europeiska universitet, och inte någonstans fanns ett uns av källkritik. Dessutom var historia på den tiden snarare mer politik än vetenskap. Sverige var en stormakt i tillblivelse under göticismens glansdagar och vårt stolta arv från goterna legitimerade Gustav II att ingripa i de Europeiska krigen och sporra svenskarna till nya bedrifter.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.