Disektioner i Anatomiska teatern - ett 1600-talsnöje

Visst har den svenska forskningen från och till varit provinsiell och legat långt efter de stora kulturcentra i Europa. Detta stämmer särskilt på tiden efter reformationen, då Uppsala universitet åter öppnades 1593 efter att ha legat i malpåse under större delen av 1500-talet. Men i samband med att undervisningsverksamheten återupptogs gjordes det flera ansträngningar för att blåsa nytt liv i vetenskapen. Detta har vi bl.a. Gustav II Adolf och hans informator Johan Skytte att tacka för. De stora donationerna ledde bland annat till uppförandet av Gustavianum år 1625 - en ny och praktfull universitetsbyggnad uppkallad efter kungen. Från början hyste Gustavianum såväl studentkammare och föreläsningssalar som en restaurang i källaren som studenterna kunde äta i men den fina kupolen, Theatrum Anatomicum, är av något senare datum.

Tack vare den mångsidigt begåvade forskaren Olof Rudbeck fick Uppsala universitet på 1660-talet en egen anatomisk teater, den allra första av sitt slag i Sverige. Rudbecks vetenskapliga flit förtjänar en separat berättelse. Anatomiska teaterns historia har emellertid sin grund i hans brinnande intresse för människans anatomi. Redan som ung medicinstuderande på 1650-talet blev Rudbeck fascinerad av hur blodkärlen fungerade. Vid den tiden hade den engelske forskaren Harvey upptäckt blodomloppet, men kärlsystemets uppbyggnad och funktion var fortfarande en omdebatterad fråga när den unge studenten Rudbeck kom till Uppsala och valde att läsa till läkare. Genom trägna undersökningar av människors och djurs kroppar gjorde han snart en revolutionerande medicinsk upptäckt: han identifierade och beskrev lymfkärlssystemet. 1652 bjöds han in till Uppsala slott där han i drottning Christinas närvaro fick presentera sin upptäckt på en hundkropp. 1653 publicerade Rudbeck sina rön, där han kallade lymfkärlssystemet för serösa kärl. Trots att hans bok blev den största svenska internationella insatsen i medicin och skördade mycket beröm hamnade författaren direkt i strid med den danske anatomen Thomas Bartolin. Denne hade en månad före honom publicerat en egen skrift om vad han kallade lymfkärl. Ännu när striden om upphovsrätten var i full gång reste Rudbeck för att forska i Leiden, men sedan återvände han till Uppsala där han 1660 blev ordinarie professor i teoretisk medicin. Med stor iver började han förbättra kvalitén på den svenska läkarutbildningen och satsade främst på de två ämnena anatomi och botanik. Han ansåg att medicine studenter behövde fler disektioner som övning och lät därför 1662-63 bygga Anatomiska teatern på Gustavianums tak. Sådana amfiteatrar för uppvisningar i disektionsteknik var redan i bruk vid många europeiska universitet och Rudbeck lät sig inspireras av Italien och Holland. Anatomiska teatern i Uppsala blev en av de mer påkostade och ståtliga i Europa. Den oktagonala kupolen uppfördes helt enligt Rudbecks ritningar och under hans medverkan. Utöver sin passion för anatomi var Rudbeck även en duktig snickare och målare och täljde egenhändigt ett flertal av amfiteaterns detaljer. Teatern byggdes för att kunna ta emot 200 åhörare och professor Schefferus som var samtida med Rudbeck lär ha klämt i 500 studenter på en föreläsning - det skulle knappast dagens brandmyndigheter gilla.

Hur storslagna Rudbecks planer än var blev inte Anatomiska teatern plats för mer än några få disektioner. För dessa gällde nämligen särskilda lagar. Man fick endast dissekera kroppar från brottslingar som avrättats på orten och med bara några tusen invånare i Uppsala led forskarna stor brist på vetenskapligt material. Tyvärr hade inte fler än sju (enligt vissa källor tio) förbrytare hunnit avrättas i Uppsalatrakten innan professorn tappade vurmen för anatomin. Förutom dessa stackares kroppar hade man förvisso även begagnat sig en del av djurkadaver. Ett annat problem med disektionerna var att den annars genialiskt planerade anatomiska teatern helt saknade ventilationssystem. Den vid disektionerna oundvikliga odören måste därför ha varit prövande även för 1600-talets annars ganska lukttåliga näsor.

De få disektioner som ägt rum på teatern var ett utpräglat överklassnöje. Publiken utgjordes av hovet, och varje disektion föregicks av en storslagen fest vid Uppsala slott. Efter att ha njutit av mat och dryck brukade adelsmännen sedan bege sig i högtidlig skrud till Anatomiska teatern, där de njöt såväl av den blodiga uppvisningen som av lukternas symfoni. Frågan är om Rudbecks medicinska demonstrationer någonsin hade fått en så pass bred publik om golfbanor och kabel-TV hade hört till 1600-talsmänniskans vardag.

Med sina många begåvningar var Olof Rudbeck lika mångsidig som ombytlig. Detta är som bekant geniernas privilegium. Efter några år tröttnade han på anatomin och övergav den på bekostnad av teknik, militärkonst, idrott och historiska studier. Anatomiska Teatern förblev en av universitetets huvudbyggnader och kom från 1766 bl.a. användas som universitetsbibliotek. När universitetets växande boksamling inte längre fick plats i de amfiteatraliska gångarna påbörjades byggnationen av Carolina Rediviva. Teatern byggdes delvis om till ett zoologiskt museum, och det lär ha funnits en giraff där uppe. I samma veva revs de sex läktarna (de så kallade gradinerna). De skulle återuppföras först på 1950-talet då teatern renoverades till sin ursprungliga form.