Storan - Nordens största kyrkklocka

Text: Erik Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 10-1996

I det norra Domkyrkotornet hänger ett intressant stycke studenthistoria - Storan som med sina 7367 kg gjöts under karolinsk tid med ambitionen att bli värden största kyrkklocka.

Den stora stadsbranden 15:e maj 1702 var en katastrof i paritet med moderniseringen av statskärnan på 60-talet. Domkyrkan hade antagligen klarat sig om det inte hade varit för klocktornet som stod ungefär där statyn över Jakob Ulfsson står idag. Det var lågor från klocktornet som spred sig till Domkyrkans tak och på kvällen den 16:e maj stod blott ett sotigt skelett av tegel kvar av Domkyrkan.

När röken hade skingrat var det bara att spotta i händerna och börja lägga sten på sten. Stadens mest namnkunnige arkitekt genom tiderna, Rudbeck, lade sig dock i sin säng efter branden och steg aldrig mer upp; han dog av sorg, då merparten hans samlade livsproduktion hade brunnit upp. Ansvaret för återuppbyggnaden av staden och i synnerhet Domkyrkan kom därför att ligga på professorn och ärkebiskopen Erik Benzelius (d.ä.). Han fick så gott som helt fria händer då postgången till Karl XII och hans kansler Karl Piper, som traskade omkring ner i Preussen var högst sporadisk. Ett tidigt beslut var att det inte skulle byggas upp något nytt klocktorn utanför som skulle kunna sprida en ny eldsvåda till kyrkan. Istället skulle de nya klockorna hängas i ett klockrum i norra kyrktornet.

Visserligen skedde återuppbyggnaden under det mest ärofulla och framgångsrika skedet av det Stora Nordiska Kriget, men ett krig är dock ändå alltid ett krig. Resurserna var minimala och dessutom fraktades mycket av det som återstod av brandresterna i Uppsala mot Benzelius vilja till Stockholm. Där hade slottet Tre kronor brunnit upp några år tidigare, och all natursten som kunde uppbådas i landet behövdes för det nya slottsbygget.

De ekonomiska problemen till trots ville Benzelius slå på stor. När ändå nya klockor skulle gjutas bestämde han sig för att gjuta den största kyrkklockan i världen. Gjuteriet som fick ordern gnuggade naturligtvis händerna i förtjusning och skred till verket. Resterna från de gamla klockorna smältes ner och mer malm lades till för att räcka. När klockan väl var gjuten levererade gjuteriet den utanför St: Eriks portalen. Affären gjordes upp, de fick betalt och de stack. Där stod en nöjd ärkebiskop Benzelius med vad som man då trodde var världens största kyrkklocka: En nätt pjäs på över sju ton - stor som en bil.

Nu återstod blott att hänga upp den i klocktornet. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, för även om Benzelius var en kraftkarl så var det 40 meter upp till klockrummet och upp dit ledde då bara smala spiraltrappor av trä.

Man gjorde flera försök, men misslyckades - vissa till och med dödlig utgång. Till slut utnyttjade Benzelius sin ställning som universitetets prokansler och appellerade till det akademiska konsistoriet om hjälp. Han menade att universitetet borde kunna bistå med hjälp att få klocka på plats, och framhöll att universitetet förfogade över de skarpa hjärnor som behövdes för att räkna ut hur man skulle gå till väg. Än mer viktigt var antagligen att universitetet med sina drygt 1000 studenter var det i särklass manstarkaste kollektivet i Uppsala som då faktiskt inte hade fler invånare än vad det idag bor på Sernaders väg. Det var alltså mer muskler än hjärna som Benzelius efterlyste.

Rector Magnificus under ett kortare skede vid denna tidpunkt var den något spektakuläre Johan Esberg, med en karriär full av krumbukter och motgångar.

Innan han blev rektor var det på vippen att han blev avrättad såsom förrädare och kättare, då han en längre tid hade brevväxlat med drottning Kristinas sekreterare jesuitmunken Galdenblad. Han hade till och med erbjudit sig att konvertera om blott påven ville vara snäll och betala alla de skulder han hade dragit på sig för att köpa vetenskaplig litteratur. I sitt försvar hävdade han senare att hade skrivit breven in delirio - förstörd av sömnlöshet, melankoli och huvudsjuka förorsakat av omåttligt läsande. (sic!)

Lång innan dagens politikerförakt gjorde han också några rejäla klavertramp som riksdagsman. Under sittande riksmöte påträffades han ett flertal gånger redlöst berusad i rännstenen utanför riksdagen. Saken fick sådana proportioner att riksdagen klagade hos kungen och i ett brev till kungen urskuldade sig Esberg med att till oliderlig tandvärks dämpande tagit mer Aqua Vitæ än han bort. Till försvar anför han Noak och Lot som även de bägge sig försett med överflödigt drickande.

När det äntligen blev dags för upphissandet av den nya Domkyrkoklockan samlades alla som var inskrivna som studenter i Uppsala framför Domkyrkan, och sattes sedan i selar. Med linor, block och taljor och ett flertal ankare nedgrävda i marken runt kyrkan lyckades de tusen studenterna med förenad kraft baxa klocka på plats där den än i dag hänger.

För att tacka studenterna för deras insats lovade ärkebiskop Benzelius att det på evärderlig tid skulle bjudas på fri klockklang när helst en student dog under sina studier i Uppsala. Än i dag används Storan vid sällsynta studentbegravningar. Den används även vid doktorspromotioner, och visst rymmer det ett mått av logik? En promotion om något är väl en studentbegravning.


Kommentar: Hela verket En utförlig RELATION, om Den grufveliga Eldsvåda och Skada som sig tildrog med Upsala Stad den 16 Maij år 1702. skrivet 1703 Johannes Eenberg finns inskannat och tillgängligt via denna webbsida: http://w1.181.telia.com/~u18103649/1703eenberg/branden1702.html


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.