Johan Ihre

Språkforskaren och historikern Johan Ihre var den som städade upp efter Rudbecks fantastiska ideer om den svenska historien. Han efterlyste också att svenskan skulle rensas från latinska lånord och försökte utarbeta en enhetlig stavning baserad på "sunt förnuft".

Johan Ihre (1707-1780) härstammade från en gammal skotsk släkt som invandrade till Sverige på 1500-talet. Familjen hade akademiska anor och Johans far Thomas Ihre, Lundaprofessor och domprost i Linköping, förberedde honom tidigt för en universitetskarriär. I Uppsala och Linköping studerade Johan teologi, klassiska språk, hebreiska, tyska, franska, filosofi, runologi och historia samt en hel del andra discipliner. Han kompletterade studierna med vistelser vid universiteten i Jena, Utrecht och Leiden och avslutade dem med en bildningsresa i Europa, något som ytterligare stärkte hans språkintressen.

Efter ankomsten till Uppsala 1737 fick han professuren i latinsk poesi men ansåg själv att det var både tråkigt och onödigt att undervisa studenterna i konsten att skriva latinsk vers. I stället höll han föreläsningar om antika författare och tränade sina elever i att uttrycka sig väl på såväl latin som svenska. 1738 tillträdde han mycket riktigt den skytteanska professuren i "politik och vältalighet" och började undervisa i statsvetenskap, juridik, svenska och politisk historia. Mycket av undervisningen bestod av privata samtal med studenterna och Ihre skaffade sig snabbt ett rykte att vara god pedagog och studentvän.

Till hans popularitet bland studenterna bidrog att han flitigt deltog i nationslivet, bland annat som inspektor för Östgöta. Ihre vann tidigt stor uppskattning för både sina undervisningsresultat och sin nydanande språkforskning. Han lyckades slussa inte mindre än 453 doktorander genom disputationen och hade dessutom enligt tidens sed författat många av avhandlingarna själv, en imponerande bragd även i jämförelse med dagens marknadstänkande vid svenska universitet. Mellan 1745 och 1774 var han universitetets rektor magnificus.

Till Johan Ihres förtjänster inom den svenska språkforskningen hörde en ny syn på det svenska språkets historia och utveckling. Genom komparativa studier av de germanska språken och av Skandinaviens historia kunde han bland annat vederlägga många av Rudbecks idéer om svenskarnas härstamning från de bibliska konungarna. Han efterlyste också att svenskan skulle rensas från latinska lånord och försökte utarbeta en enhetlig stavning baserad på "sunt förnuft" som han ansåg vara det viktigaste vetenskapliga kriteriet. Med hjälp av dialektforskning hoppades han kunna "ransaka vår gamla Göthiska, och så wäl theraf, som wåra förfäders plägseder, utforska ordens betydning och upprinnelse". Till hans största arbeten hör Swenskt dialect lexicon från 1766 och Glossarium Sviogothicum, svensk ordbok från 1769, inspirerad av ett liknande tyskt verk. Med sitt krav att svenskan skulle börja användas som det vetenskapliga språket i stället för latin var Ihre långt före sin tid. Hans studier inom gotiskan resulterade bland annat i en ny, kommenterad utgåva av Silverbibeln, där den ursprungliga gotiska texten återgavs vida mer korrekt än någonsin tidigare. Arbetet uppmärksammades i Europa. Ihre lanserade även tesen att Snorres Edda var en handbok i poetik och inte en systematisk samling av hedniska myter. I sina studier i runologi och fornnordiska lyckades han vederlägga ytterligare några av Rudbecks fantastiska språkteorier.

I sina föreläsningar anknöt Ihre gärna till dagsaktuella politiska händelser och drog sig inte för att kritisera den sittande regeringen. 1750 hamnade han i politiskt blåsväder. Känd som en stor motståndare till hattpartiet anklagades han för att ha försökt uppegga till bondeupproret i Dalarna. Tack vare sitt goda rykte fick han ett mildare straff än väntat. Utom en offentlig varning dömdes han att böta ett års professorslön.

Trots de politiska skärmytslingarna hade Ihre en god ställning vid hovet där han ofta presenterade sina arbeten. 1857 blev han till och med adlad som tack för sina vetenskapliga förtjänster. "Oss ägnar såsom swenske män, att känna wårt eget tungomål och weta, hvad thet är, wi tale", blev hans livsmotto.