Samuel Ödmann

Samuel Ödmann, 1750-1829, var en av Sveriges tongivande intellektuella under upplysningstiden, och en mångfacetterad vetenskapsman. Han var professor i teologi, men utmärkte sig i så vitt skilda discipliner som zoologi, botanik, österländska språk och kulturhistoria. Trots alla sina meriter har han framför allt gått till historien som professorn som inte steg upp ur sin säng på mer än 30 år.

Samuel Ödmann, 1750-1829, var en av Sveriges tongivande intellektuella under upplysningstiden, och en mångfacetterad vetenskapsman. Han var professor i teologi, men utmärkte sig i så vitt skilda discipliner som zoologi, botanik, österländska språk och kulturhistoria. Trots alla sina meriter har han framför allt gått till historien som professorn som inte steg upp ur sin säng på mer än 30 år. Som ung och fattig predikant på Ingarö hade han ådragit sig "skärgårdsfrossa" (malaria). I sviterna av sjukdomen kom han sedan att lida av en patologisk frusenhet, och på 1790-talet fann han det för gott att bädda ned sig i sin säng för resten av sitt liv. Förpuppad i sin kokong av filtar tog han emot studenterna på sängkammaren där han höll sina föreläsningar, och med en sliten gammal portfölj som underlag i sängen skrev han sina vetenskapliga skrifter. Ideligen kontrollerade han med termometer att temperaturen under filtarna aldrig sjönk under 29 grader och i kakelugnen eldades för fullt året om. Minsta luftdrag gjorde honom utom sig, och så fort någon öppnade sovrumsdörren drog han upp täcket över ansiktet för att skydda sig - "jag har en sådan fasa för luften att jag ej kan tänka därpå utan en rörelse som gör att kallsvetten rinner ur varje por och en hjärtklappning av 144 slag i minuten". Han skydde också all "osund" hudkontakt med vatten, varför stanken var påträngande. Heta sommardagar kunde Ödmanns teologiska seminarier bli rent olidiga med en glödhet kakelugn, en tobaksrök så tät att ögonen tårades och all vädring strängeligen förbjuden. Väl medveten om den bastuliknande atmosfären brukade han bjuda sina studenter på svagdricka så att de skulle ha något att läska sig med.

Samuel Ödmanns väg till parnassen var lång och mödosam. Efter några år som student i Uppsala fick han avbryta sina studier av ekonomiska skäl. Han hade gärna fortsatt till magisterexamen men när kassan gått i sin fick han nöja sig med prästvigning och ett enklare påhugg som predikant på Ingarö. Där var inkomsten så mager att han helt fick förlita sig på jakt och fiske för att klara livhanken. I Uppsala hade Ödmann bl.a. studerat botanik för Linné, och under sina många jakt- och fisketurer i skärgården fortsatte nu Ödmann i sann Linneansk anda att vetenskapligt dokumentera allt han såg. Helt utanför det akademiska etablissemanget publicerade han det första ornitologiska verket i Sverige om skärgårdsfåglar och även en rad meteorologiska och botaniska skrifter. Han blev snabbt erkänd utomlands och invald i en rad in- och utländska akademier och 1790 fick han komma tillbaka till Uppsala för att börja undervisa i teologi. Först 50 år gammal, när han redan var professor, disputerade han slutligen för att erhålla sin formella examen.

De fattiga ungdomsåren hade gjort Ödmann till något av ett födogeni och med tiden blev han mycket rik, varför han hårt drev tesen att var och en är sin egen lyckas smed. När folk klagade över sitt armod brukade han säga "Knorre var och en över sig själv och sina synder - detta är min katekes." Han brukade även drämma till med morfaderns levnadsregel: "Gör ditt kall, betala dina skatter och håll mun!" Detta var förvisso sagt med glimten i ögat för Samuel Ödmann framträder som en av de första i vår historia med en helt modern syn på samhällsbyggnad och socialpolitik. Han ansåg att det var en rättighet att ha ett arbete som kändes meningsfullt, och han förordade öronmärkta skatter som skulle användas till stimulansåtgärder för att pressa ned arbetslösheten i lågkonjunkturer. Samuel Ödmann var även fast övertygad om att krig var dyrt och dumt. Han såg sig själv mer som världsmedborgare än svensk och i en tid av storvulen patriotism var han nog ensam om att betrakta Karl XII som en våldsverkare. Han ville också revidera historieundervisningen. Han tyckte att den fokuserade alltför mycket på krig och beklagade att "den stilla samfundsdygden, som mera gagnar än bullrar, aldrig förmått framtränga till av vapenbrak omgivna öron."