Omvigeskappen 1840

På Carolinas handskriftsavdelning finns en märklig anteckningsbok av en anonym författare med titeln: "Bilder ur studentlifet i Södermanlands-Nerikes nation på 1830-1850 talet". Här kan vi bl.a. läsa om "omvigeskappen", som kom att bli det första embryot till studentromantikens majfester och senare tiders vårfester i botan.

Omvigeskappen utkämpades den första maj 1840 på Eklundshofsslätten mellan de båda Södermanländska riddarna Hackespeck af Raskarnäbben och Slyvis af Islandet. Den förre var studentpoeten Hagberg och den senare den notoriske muntergöken Aminson (senare lektor i Strängnäs). Sitt kotterinamn hade han erhållit redan på gymnasiet, då ha som nybörjare i franska hade råkat uttala "celui" med en något suddigt södermanländskt accent såsom "sly".

Omvigeskappen hade haft sin upprinnelse i ett varmt meningsutbyte mellan Hagberg och Aminson under ett samkväm på Hofvet, valborgsmässoafton, kvällen innan. Tvisten mellan de båda herrarna hade gällt huruvida tapperhet mera grundar sig på personligt mod än på kroppskrafter. Hagberg som var en "spenslig långskranglig ungherre, med någon böjelse för sprättaktighet, förövrigt vig, men icke just stark" framhöll ivrigt modet såsom hjältens mest framstående egenskap. Aminson däremot var av "betydande kropsstryka, hade stora polisonger, var redbar och rättfram, och vad man kallar en duktig pojke". Han hade gjort sig känd i en rad bataljer med stadens borgarbrackor och betraktade dessa slagsmål "såsom en rolighet, såsom ett uttryck för den nordiska översvallande kraften - ja, såsom en urgammal nordisk gymnastik". Han pläderade därför tvärt emot Hagberg för "den nordiska kraften" som mest huvudsaklig för hjältens tapperhet. Slutet blev att Hagberg med fälld handske utmanade Aminson på tvekamp. Klockan 3 e.m. dagen efter samlades kämparna på Berglins lokal där de intog en bål av mumma, för att sedan marschera i god ordning ut till Eklundshov. I täten gick Carl Abraham Löfvenius - en förgrundsfigur i den mest nersupna falangen av studentromatiker, och tillika död som student. Han förde en fana som "utgjordes av en i bjärta färger lysande gardin från Södermanland-Nerikes nations biblioteksrum, och var försedd med en mässingstrumpet varmed signaler gjordes". Därefter kom "det manliga modets förfäktare" ridande på en stor rödbrun vallack lånad på en gästgivaregård, och efter honom "den nordiska kraftens förkämpe något kutryggig och utan stigbyglar på ett grått tämligen ostadigt sto, som tillhörde en bonde i Gamla Uppsala". Slutligen marscherade övriga landsmän tre och tre i ledet och efter dem följde en lång svans nyfikna som hela tiden växte.

Väl framme på slätten placerades två bord på vilka stolar sattes för härold och prisdomare. Efter en rad trumpetsignaler uppläste nu härolden "ett i högsta grad pompöst memorial. Riddarna hälsades med amplaste loford, svassande förtäljandes om krossade sköldar och krossade hjärtan, om väldiga strider och utomordentlig ära i mångfaldiga äfventyr och bataljer, i kamp mot gesäller, nymfer, brackor och kypare."

Därefter vidgades kretsen och efter än mer trumpetande red riddarna iväg för att ta anlopp och mötas i omvigeskappen. Lansarna utgjordes av gärdesgårdsstörar och det var överenskommet att den riddare skulle anses besegrad som först blivit nödgad att kasta sig ur sadeln. Lansarna fälldes och första anloppet ledde till stilrena stötar dock utan synlig påföljd. Även efter andra anloppet satt båda riddarna kvar i sina sadlar, men nu blev Aminsons sto argt och skenade iväg med honom långt ut på slätten. Hagberg såg sin chans. Han förföljde sin motståndare och högg tag i honom bakifrån för att rycka honom ur sadeln, men "då uppstod hos Aminson ett slags berserka-raseri, så att han med gnistrande ögon vände sig mot Hagberg och det höll på att bliva en strid på allvar". Hagberg fann då för gott att självmant kasta sig ur sadeln, och högtidligt förklara sig övervunnen, för att bibehålla upptågets karaktär av lek. "Hälsade af ändlöst jubel redo nu de båda kämparna, rosade för sina utomordentliga hjältelater, i jämbredd fram till borden där fridsdomare sutto, hvarpå allmän sång följde och tornespelet var tillända." Slutligen bars de båda riddarna i guldmålade stolar på starka studentskuldror och under jublande sång hem till Uppsala.