Ellen Fries

Text: Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 5-1995

Sveriges första kvinnliga doktor, historikern Ellen Fries, var även en av de allra första studentskorna i landet.

Sveriges första kvinnliga doktor, historikern Ellen Fries, var även en av de allra första studentskorna i landet. När hon 1874 tog studentexamen som privatist vid Stockholms gymnasium tillsammans med tre andra flickor väckte hon stor sensation i skolan. Höstterminen 1877 skrev hon in sig 22 år gammal vid Uppsala universitet. Som kvinna fick hon endast uppsöka rektorn och nationen i sällskap av en äldre manlig släkting och hon fann båda besöken mycket prövande. Sitt första möte med rektor Sahlin och några av professorerna som försökt sätta käppar i hjulet för hennes inskrivning kommenterade hon med "De goda gubbarna förefalla mig ytterst löjliga i sin stränga formalism". På Stockholms nation fick Ellen närmast en chock då hon på väg till kuratorsexpeditionen "måste passera genom en sal av full af rökande och tidningsläsande studenter" och utsätta sig för deras blickar. Utom Ellen Fries fanns den länge bara två studentskor i stan och alla tre fick lida av utanförskapet i den mansdominerade studentmiljön. "Den allmänna bildning som studentlifvet skänker, gå vi kvinnliga studenter miste om. Med oss kvinnor pratar man litet strunt, om man ens bevärdigar oss med ett samtal", skriver Ellen och tillägger, att hon i Uppsala känner sig "ensam som ett får bland getter, som en anka bland gäss". Så småningom fick hon sällskap av fler kvinnliga studenter, bland annat Karolina Widerström, som skulle bli Sveriges första kvinnliga läkare, och juristen Elsa Eschelsson. Sina erfarenheter dokumenterade Ellen i brev och dagböcker som idag utgör en personlig källa till kunskap om kvinnornas studenthistoria. Där finns även humorfyllda berättelser om Uppsalaprofessorer som filosofen Ribbing och "gubben" Svedelius.

Under de första fyra terminerna i Uppsala studerade Fries allt från filosofi, historia, rätts- och samhällslära till nordiska språk, estetik och botanik och blev klar med sin fil. kand- examen redan vårterminen 1879. Hon var en mycket flitig student och andra sysslor än läsning hade hon inte heller, eftersom hon som kvinna var helt utestängd från studentlivet. Hon fick inte delta i nationsfester och universitetshögtider eller ens visa sig på gatan utan sin tjänsteflicka som "förkläde". Valborgsfirandet fick hon beskåda genom fönstret, vilket fick henne att känna sig "som i ett fängelse". Kontakterna med de manliga lärarna generade henne och fick noga inrapporteras till föräldrarna. "Att gå upp och söka professorer och än mer docenter, det är i mitt tycke det plågsammaste här i Uppsala, för när man kommer in till personen i fråga, träffar man honom ofta i en ställning och en toalett, som ej var avsedd att skådas av en ung dam" klagar Ellen i ett brev.

Efter examen fortsatte Fries med forskarstudier i historia i Uppsala och Stockholm och blev med tiden så pass uppskattad att hon 1881 valdes till seniorsmedlem i sin hemnation och till ledamot i diverse föreningar. 1883 tog hon sin licentiatexamen och några månader senare disputerade hon för doktorsgraden på avhandlingen Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustafs regering. Disputationen ägde rum i Gustavianum och den första kvinnliga doktoranden drog mycket publik. Som nybliven doktor hyllades Ellen Fries både före och under promotionen av studentkamrater och lärarkåren. Trots att hon inte fick stanna kvar vid universitetet fortsatte hon med historisk, kultur- och kvinnohistorisk forskning samt med populärvetenskapligt författarskap. Till hennes mest betydande verk räknas biografin över rikskansler Erik Oxenstierna, det kulturhistoriska verket Teckningar ur svenska adelns familjelif i gamla tider och samlingen Märkvärdiga kvinnor. Fries var även lärare och studierektor vid Wallinum och Åhlinum i Stockholm. Som engagerad kvinnosakskvinna verkade hon bl.a. inom Fredrika Bremer-förbundet och i Svenska kvinnors nationalförbund. Trots att hon dog i blindtarmsinflammation bara 44 år gammal hann hon med sin forskning bevisa att "kvinnan kan, om hon vill, med framgång täfla med mannen äfven på det område, som denne hittills ansett såsom uteslutande sitt, lärdomens och vetenskapens."


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.