Sigurd Ribbing

Filosofen Sigurd Ribbing var Uppsala universitets mest fruktade tentator på sin tid. Han installerades som professor i metafysik 1850 och var till sin död 1899 en av boströmianismens mest ortodoxe vapendragare.

Filosofen Sigurd Ribbing var Uppsala universitets mest fruktade tentator på sin tid. Han installerades som professor i metafysik 1850 och var till sin död 1899 en av boströmianismens mest ortodoxe vapendragare. Då filosofi var ett obligatoriskt ämne i fil.kand. examen fick Ribbing nöjet att förhärja den ena studentgenerationen efter den andra med sina munliga tentor, tryfferade med giftiga fallgropar och syrliga sarkasmer.

Till det yttre var han en liten skinntorr man med nästan triangulärt huvud som rörde sig framåtlutat i hastig gång och med kantiga rörelser. Hans vedersakare, den skönhetsdyrkande professor Spongberg ansåg att "vår Herre vore falskmyntare om han hade satt en ärlig själ bakom det anletet". Ribbing var som sagt en svuren boströmian. Boströmianismen var som filosofi grundad på idealismen. Den menade att ingenting kunde existera utan tanken, och tog därför avstånd från realism och materialism. Läran var också ytterligt värdekonservativ och reaktionär, även med 1800-talets mått mätt! I egenskap av riksdagsman var Ribbing en flitig förespråkare för dödsstraff och värnade om monarkins och adelns medfödda naturliga överhöghet. Det är möjligt att hans uppfattning i denna fråga kan ha påverkats av att han själv stammade från en av Sveriges äldsta adelssläkter med rötter i 1200-talet.

Ribbing bekämpade med hetta andra filosofiska strömningar som empirismen och darwinismen. Ett av hans klassiska argument mot darwinismen var att "aldrig någon hade sett en oxe utvecklas ur en gädda!" Empirismen, som hade kommit för att stanna med den moderna naturvetenskapen, misstänkliggjorde han, då den alltför blint litade till sinnenas observationer i stället för det skarpa förnuftets klara tanke. Han hyste bl.a. en djup ringaktning för kemiprofessorn "Kapten Lasse Swanberg, och den högeligen illaluktande chemien", trots att Swanberg var en banbrytare i sitt ämne, och en av Berzelius mest framstående lärjungar. Anledningen torde inte bara ha legat i storvulna boströmianistiska spetsfundigheter, utan fanns säkert även att söka i det faktum att Swanberg inte hade nått professuren den vanliga akademiska vägen. Han var helt ograduerad, och hade undervisat i naturvetenskap i flottans mekaniska kår på Karlberg, innan han fick professuren. Det stack naturligtvis i ögonen på Ribbing, vars mentor Boström menade att kunskaperna i latin var de enda som skulle spela någon roll när man tillsatte naturvetenskapliga professorer. När sålunda Swanberg äskade pengar till utrustning för att kunna anställa "agrikulturkemiska urinundersökningar" besvärade sig Ribbing högljutt, och menade att "herr Kapten gott kunde göra de undersökningarna i sin egen potta!"

Även om Ribbing var en andens man som avsvor sig all materialism och av studenterna nästan betraktades som en asket, ägnade han sig sommartid åt en alldeles oskyldig njutning. Han badade dagligen i Fyrisån, och för att ostörd och naken kunna ta sig ett dopp brukade han gå till en ensligt belägen strand en bit söder om Uppsala. En dag drabbades han av ett missöde under sitt bad, då han mitt under någon filosofisk fundering i en vassrugg överraskades av ångbåten från Stockholm. För att skyla sin nakenhet dök han ned under ytan, men han hade inte räknat med suget och svallvågorna efter båten, som plötsligt blottade honom ned till knäna. Det sägs att han urskuldade sig med att parafrasera kollegan och filosofen Sahlin med "om det sköna ej var rent, så var det rena skönt".