Rullan går igen

Alla har vi säkert någon gång skrålat den lätt gymnasiala bordsvisan "Rullan går..." men hur många känner till det kusliga människoöde som döljer sig bakom visans refräng?

Carl Fredrik von Rulthof matrikulerades på Södermanlands nation 1684. Vi känner honom från landsmannen Johan Wingius fragmentariskt bevarade dagboksanteckningar och framför allt från akademiska konsistoriets protokoll hösten 1686 i samband med von Rulthofs lika tragiska som mystiska död.

Upprinnelsen till vår berättelse står att finna i mordet på major Stjernehjelm, räntmästare på Upplands regemente. På resa genom Uppsala hade denne tagit in hos gästgivare Jakob Thunman på Dragabrunsgatan, där även Carl Fredrik von Rulthof var inackorderad. Kort efter ankomsten fann man Stjernehjelm ihjälslagen i spiltan bredvid sin häst och hans sadelväska var försvunnen. Antagligen hade mordet inte fått sådan uppmärksamhet om inte sadelväskan hade innehållit en betydande del av regementets kassa - bortåt 300 riksdaler. Jakob Thunman angav inför tingsrätten att han sett sin hyresgäst von Rulthof gå ut med major Stjernehjelm till stallet och strax efter försvinna med en sadelväska över axeln. Misstankarna riktades då mot von Rulthof, som förhördes av akademsiska konsistoret men han skyllde i sin tur på gästgivaren Thunman. Han svor på sin kristna tro att han gömd i höet hade blivit vittne till hur Thunman bringat major Stjernehjelm om livet. Ord stod mot ord, och till slut valde rätten att tro på adelsjunkern von Rulthof. Thunman dömdes till döden genom hängning och kroppen kom efter avrättningen att tillfalla medicinska fakulteten för dissektion. Sådana utfördes på den tiden under Olof Rudbecks ledning i den nybyggda anatomiska teatern. Von Rulthof studerade teologi och var således ej en av Rudbecks studenter, men han bevittnade ändå dissektionen då "det kunde vara gott att se om en sådan lögnhals var svart på insidan". Kvällen efter dissektionen gick Carl Fredrik von Rulthof, Johan Wingius och ytterligare några landsmän till krogen "Lilla Svalget" på Svartbäcksgatan för att "äta kvällsvard och med ett par stånkor öl skölja den rysliga liklukten ur sinnet." Mellan raderna förstår vi hur sällskapet fyllnade till och hur umgänget blev allt mer bullrigt. Det sista vi vet om von Rulthof när han ännu var i livet är att han kastade sin stånka med öl mot kallskänkan då han tyckte sig se "gästgivaren Thunmans grinande blick i skummet." Därefter lämnade von Rulthof sällskapet i hast. Han ropade efter sig i dörren "jag skall sannerligen tukta den lögnaren Thunman en sista gång" och försvann upp mot Gustavianum. Vännerna tänkte väl inte så mycket mer om detta utan tappade upp ytterligare några öl och började spela tärning. Så satt de halvannan timme men strax efter det att brandvakten i domkyrkotornet gastat ut sitt entoniga "Ingen brand" vid pass tio på kvällen genomfors plötsligt alla i sällskapet av "en fruktansvärd isande räddhåga". Ett blåaktigt ljus spred sig i fönstergluggen och strax därefter såg de vännen Carl Fredrik von Rulthofs avhuggna huvud sväva in genom gluggen och fram mot sällskapet. Morgonen efter fann man von Rulthofs kropp under dissektionsbordet i anatomiska teatern men vid axlarna låg en köttsåg och huvudet var försvunnet. Thunmans uppskurna och dissekerade kropp låg på bordet där den hade lämnats och inga andra spår syntes. Rulthofs huvud kom aldrig till rätta men vid flera tillfällen under den påföljande vintern sågs huvudet sväva utanför Lilla Svalget och runt Gustavianums tak.

Nästan två sekel senare, 1878, fick den gamla spökhistorien plötsligt ny aktualitet. Fram till dess hade varje stad haft en egen lokal tid, men med järnvägar och telegrafer blev detta omöjligt. Riksdagen bestämde att en "rikstid" skulle införas och i samband med att man skulle ställa om soluret på Gustavianums tak tog man ned hela metallklotet för att renovera det. Man fann då till sin förskräckelse ett kranium inne i klotet tillsammans med en sadelväska. I väskan fanns lite klädespersedlar, en slidkniv, flinta och stål och en penningpung med 293 riksdaler präglade fram till 1686.

Nu började observanta Uppsalastudenter åter igen se von Rulthofs eller "Rullans" svävande huvud i ett blåaktigt sken. Intressant nog tycktes dessa observationer uteslutande göras i samband med öldrickning, vilket enligt somliga hade sin speciella förklaring. Rullan hade enligt hypotesen helt enkelt icke fått öl nog den olycksaliga natten 1686 för att skölja Thunmans likstank ur sinnet. I en skräckblandad förtjusning över det ockulta, typisk för den oscarianska tiden, blev det brukligt att doppa fingrarna i ölskummet, stänka lite över axeln och mumla en besvärjelse:

Rullan går
till sin bår
blott han får
vad han trår

Versen var säkert svår att artikulera för den som druckit alltför mycket öl och kom snart att reduceras till ett glatt, oskyldigt och kärnfullt "Rullan går - gutår!". Långt, långt senare, ja ända in i modern tid, kom denna fras att bilda stommen till refrängen i "Rullan går..."