Verser mot en professor

Studenthistorien innehåller många exempel på lat och listig ungdom som med alla tillbörliga medel försökt slippa inlärningens börda. Lärare och professorer framställs där närmast som vetenskapens martyrer, vilka med piska och morot tvingar studenterna till arbete. Historieförfalskarna till trots har det emellertid också funnits en och annan lat professor som av sina kunskapstörstande studenter fått släpas fram till katedern. Till dessa hörde poeten och kritikern Per Daniel Amadeus Atterbom, professor i ämnen teoretisk filosofi, estetik och modern litteratur i 1830-talets Uppsala.

I en anekdot från sent 1830-tal berättas det om tiden då Atterbom skrev på sitt stora litteraturhistoriska verk, Svenska siare och skalder. I likhet med de flesta forskarna föreläste han gärna om det som han själv sysslade med för stunden. Den studerade ungdomen drabbades därför av en serie föreläsningar om "Svenska vitterhetens häfder", där Atterbom förgäves försökte smitta den sömniga publiken med sin entusiasm för barockens diktning. På föreläsningarna, som varje dag klockan elva hölls på Smålands nation var professorns åhörarskara " ej så intresserad och stor, som den visserligen bort vara, med tanke på att dessa föredrag i flera afseenden varo högst nyttiga att höra", enligt vad en samtida källa hade att förtälja. Vare sig det berodde på ämnet, på Atterboms oförmåga att vinna respekt eller på dålig luft i föreläsningssalen, glesnade publiken ständigt tills den krympte till en grupp på några få studenter, av vilka yterligare två försvann i och med det första köldknäppet. Enligt ett obekräftat rykte skulle professorn ha skrämt bort även de trognaste studenterna genom att emellanåt läsa högt ur sitt sagospel Lycksalighetens ö. Detta elaka påstående väljer vi dock att avskriva med detsamma. Även om Atterbom hann ledsna på sin lärargärning fick föreläsningarna inte läggas ner av brist på publik. Detta vore nämligen i strid med god akademisk sed. I stället började professorns hälsa svikta betänkligt så snart det drog ihop sig till en föreläsning. "Emellertid fanns der fortfarande en och annan student, som träget och beständigt brukade infinna sig förtjust över den entusiasm som syntes i föreläsarens tankegång och skildringar.", berättas det. Här nämns i synnerhet en nyinskriven student, som mitt under terminen fattade intresse för Atterboms litteraturhistoria. "Detta allt var nu godt och väl" om man ska tro vår berättare, "men när studenten under ganska ruskig väderlek slitit sig lös från sin varma kammare och sina hemstudier och skyndat till föreläsningssalen, möttes han av ett ledsamt anslag på dörren med innehåll att den lärde skalden för tillfället blifvit illamående och för en eller annan dag måst inställa sin föreläsning". Nu var inte den unga recensiorn den som i första tag gav upp sina studieplaner. Därför infann han sig på Smålands nästföljande dag och nästa och så dagen därpå. Alltid möttes han emellertid av nya små lappar på dörren, på vilka nya och mer komplicerade åkommor radades upp som ursäkter för professor Atterboms bortovaro. När denna kurragömma pågått under halva vårterminen fann slutligen den stackars studenten måttet rågat, när han kom "under vildt snöglopp på en särdeles ruskig aprildag för att afhöra dessa föreläsningar, men blef både snopen och förtretad, då han såg dörren stå på glänt, föreläsningssalen alldeles tom och upptäckte på dörren ett plakat, skrifvet med professorns egen hand och tillkännagifvande, att han till följd af opasslighet med vederbörligt tillstånd uppskjutit sina föreläsningar under en veckas tid." Nu kunde den lässugna recentiorn icke längre kuva sina upprörda känslor. Men vilka medel stod då en missnöjd student till buds i tider då kursutvärdering och kvalitetshöjande åtgärder var okända begrepp? Av denna händelse att döma tog studenterna i stället till myckt enklare lösningar. Utan att grubbla för mycket tog nämligen den unge mannen fram en sönderbiten blyertsstump ur fickan och skrev följande diktverk tätt under professorns egenhändiga meddelande:

Jag kom så villig och så from,
Att höra dig, o Atterbom,
Men jag blef sviken i mitt hopp:
Professorn har en krasslig kropp,
Och skjuter derför gerna opp.

Turligt nog för studenten bestämde han sig för att förbli anonym. Verserna spred sig nämligen hastigt och väckte munterhet bland ungdomen vid akademin. Professorerna visade prov på betydligt mindre humor. Ärendet togs upp av konsistoriet som fördömde den anonyme förövaren. När dikten på skvallerväg nått den dåvarande rektorn, Erik August Schröder, "blef denne högst uppbraggt öfver en dylik grof förnärmelse mot det akademiska majestätet och den professorsliga värdigheten samt lofvade, att om han kunde lyckas att ertappa en belackare af så grof kaliber, skulle denne minsann eftertryckligen klämmas efter". Diktens föremål, professor Atterbom själv, förblev länge ovetande om skandalen. Kanske på grund av den för poeter typiska tankspriddheten. Först mycket senare berättade rektor Schröder för honom om det osmakliga upptåget. Atterbom, som just då höll på med en recension, lär vid denna underrättelse tittat upp från sina papper, tappat pennan och strukit sig med handen genom håret. Med dimmig blick och med händerna på ryggen började han gå fram och åter genom rummet i det att han då och då utropade "O, hvad tider vi poeter få uppleva!"