Vadet om ringen - Den kärlekskranke studentens äventyr -

I alla tider har kärleken intagit en favoritplats bland studenternas fritidsintressen. Om dess prosaiska sida stod att läsa i berättelsen om studentbordellen på Dragabrunnsgatan på 1800-talet. Om kärleken i dess mer poetiska form handlar en historia som återges i en studentdagbok från 1830-talet.

I alla tider har kärleken intagit en favoritplats bland studenternas fritidsintressen. Om dess prosaiska sida stod att läsa i berättelsen om studentbordellen på Dragabrunnsgatan på 1800-talet. Om kärleken i dess mer poetiska form handlar en historia som återges i en studentdagbok från 1830-talet. Den kan vara av intresse för dem som finner den romantiska kärleken vida överlägsen dagens fattiga erövringsknep i stil med "räkor och champagne" eller "jag har en riktig Berglin på väggen i sovrummet". I dagboken berättas det hur ett vad bland några Uppsalastudenter ledde till en lika häftig som olycklig förälskelse hos en av dem. Vilken roll dagboksskrivaren själv spelade i berättelsen är oklart, med för säkerhets skull låter vi hans namn förbli höljt i dunkel.

Bland studenterna i 1830-talets Uppsala var vadslagningen ett omtyckt nöje. Vaden gällde allt möjligt, från enkla utmaningar till diverse upptåg av tämligen betänklig sort. I det här fallet började allt med att några studenter diskuterade det alltid lockande och behagliga ämnet "vackra flickor" under det att de stärkte sig med ett blygt urval rusdrycker på Åkerstens schweizeri. Diskussionen fortsatte under en promenad till Stora Torget, dit sällskapet begav sig "på jakt efer äfventyr". Där föll studenterna offer för en driftig dalkulla som med hjälp av diverse försäljarknep och till starkt nedsatt pris av 6 skilling lyckades få dem att köpa en flätad ring i svart och vitt tagel. När transaktionen väl genomförts började de unga männen grubbla på vad de skulle utnyttja impulsköpet till. Till slut föreslog ringens köpare ett vad, som gick ut på att han skulle "bortskänka klenoden åt första vackra flicka, som man samma qväll kunde få tag i på gatorna". Vadet antogs med förtjusning av de övriga som förband sig att ställa till med en sexa, om företaget genomfördes som planerat.

Att hitta en vacker flicka på Uppsalas gator en solig vårdag i mitten av 1830-talet visade sig emellertid vara lättare sagt är gjort. Detta kom de unga männen fram till under sin promenad upp mot Carolinabacken. "Alla fruntimmer granskades på det nogaste för att se huruvida någon skulle kunna vara värdig den i fråga varande stora utmärkelsen. Men det ville icke lyckas att hitta på någon, som ansågs fullt lämplig." berättar dagboksförfattaren. "Än möttes man nemligen af hvarjehanda gamla nuckor, som icke dugde. Än varseblefs en rad pensionsflickor med långa hårflätor hängande ner på ryggen. Äfven dessa måste naturligtvis kasseras." De få förbipasserande kvinnor som någonlunda uppfyllde studenternas skönhetskriterier var dessutom alltid i sällskap med någon "förarglig student eller moder" som utgjorde ett självklart hinder mot den tilltänkta artighetsbetygelsen.

Till slut tappade de unga männen allt hopp och styrde kosan åt motsatt håll. Ett stycke in på Vaksalagatan såg de en ung och vacker dam på väg mot Stora Torget. Ögonblickligen bedömdes hon som det rätta föremålet för hedersbetygelsen. Ringens ägare gick till attack så snart damen hunnit ett stycke ner på Kungsängsgatan. Aktionen blev emellertid mindre våldsam, än vad dagens publik, uppvuxen i sex- och våldskildringarnas skugga, skulle kunna förmoda. Åtminstone om man ska tro dagboken: "Alltjemnt följd af de muntra studenterna och då föga folk syntes till, framskyndade ringens egare och bad damen, i det han ödmjukt lyfte på hatten, hålla till gods med en liten ring till present, hvilken blifvit gjord af en dalkulla. Rodnande svarade hon sig alldeles ej vilja hafva någon ring, men efter några enträgna böner, räckte hon verkligen fram sin lilla hand och emottog gåfvan, hvarefter gifvaren naturligtvis artigt lyfte på hatten och återvände till sina kamrater, hvilka med beundran åsett detta uppträde."

Så var nu vadet vunnet och studenterna roade sig kungligt ända till gryningen på den utlovade sexan. Här skulle historien vara slut, om inte för ringens ägare. Som bruket var under romantiken blev han blixtförälskad så snart han snuddat vid den okända damens fingertoppar. Kärleksruset höll honom fången under resten av kvällen och även morgonen därpå, så att han missade professor Geijers föreläsning på teologen. Redan klockan nio avbröts dock studentes kataleptiska tillstånd av ett blankt kuvert som anlände till hans studentkammare. Det innehöll endast den lilla tagelringen som den blyga unga damen tydligen ansåg sig tvungen att återlämna. Studentens eventuella drömmar om räkor och champagne i den okända skönhetens sällskap grusades fullständigt. Trots enträgna försök lyckades han varken få veta vem den unga damen var, eller hur hon fått reda på hans namn och adress. Under en tid promenerade han till och med flitigt fram och tillbaka på Vaksalagatan i hopp om att få träffa henne. Så småningom fick han veta att hon redan var förlovad på annat håll. Med tanke på den i rigen inflätade inskriptionen "Tro och hoppas" måste slutet på historien betraktas som ett ödets säregna ironi.