Pomeranser och blanka vapen - En ögonblicksskildring ur 1600-talets studentliv

Text: Erik & Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 11-1995
Denna artikel grundar sig på det högtidstal Erik höll på Södermanland-Nerikes nations Carl Carlsson Gyllenhjälm gasque 1995.

För den som är intresserad av Uppsalas studentliv under stormaktstiden är det Akademiska Konsistoriets protokoll den viktigaste källan. Ett av de i särklass märkligaste aktstyckena i detta protokoll är daterat den 14:e juni 1640.

Den handlar om striden om en pomerans - ett slags apelsin - en strid som kulminerade i att västgöten Ingemar Petri nästan skar näsan av närkingen Benedictus Jacobi med en kniv. Upprinnelsen till detta vålsdåd är ganska fantastisk. Benedictus och Ingemar hade en gemensam studiekamrat som hette Peder Olai Vestergothium. Denne hade drunknat en tidig morgon annandag pingst 1640 i Fyrisån, i vilken han hade drattat något påstruken efter en krogrunda. Hans två kamrater Benedictus och Ingemar blev bjudna på gravöl till Alsike Prästgård söder om Uppsala. De två kamraterna slog följe en bit söder om Gottsunda för att gå till fots. Det är ett ganska ordentligt stycke - drygt 4 mil fram och tillbaka. Detta tillryggalade de på en och samma dag, men vad gör man väl inte som fattig student när det vankas gratis öl. När de så hade gått några timmar är det väl rimligt att anta att de började bli hungriga. Västgöten Ingemar var dock en mycket from man, som enligt konsistoriets protokoll fastade var fredag till skymning, och ville därför inte veta av något fikande på färden. Närkingen Benedictus var, trots sitt förpliktigande namn, något mindre from, och tog upp en pomerans ur fickan. Då blev Ingemar mäkta upprörd. Dels av för oss svårbegripliga religiösa skäl, men framför allt för att han fått för sig att pomeransen hade tillhört den drunknade Peder, och att Benedictus hade stulit den ur dödsboet. Väl framme i Alsike någon gång på eftermiddagen skulle liket beses. Benedictus rapporterade till Konsistoriet att det slemma liket som legat någon tid i vattnet luktade svårartat, och att han därför hade tagit upp den väldoftande pomeransen att hålla för näsan. Ingemar ska då ha tagit pomeransen av honom, och tvingat honom fram att lukta på sin döde vän. När de sedan gick hem till Uppsala ville Benedictus ha tillbaka sin pomerans. Han började rycka Ingemar i armen och okväda honom med mustiga uttryck som "lappbuse", "bottenjute", "hundsvotte" och andra svavelosande tillmälen, som närmast för tankarna till kapten Haddock. Ingemar säger i konsistoriet att han då i räddhåga drog sin kniv. Han skar sin vän från ena ögat tvärs över näsan och ned över munnen. På Benedictus vittnesmål förefaller det som han inte brydde sig särskilt mycket om att han hade blivit uppsnittad tvärs över ansiktet. Sådana små vänskapliga blessyrer tycks ha varit vardagsmat för stormaktstidens råbarkade studentkorps. Värre var det att Ingemar mot rådande kutym hade lämnat honom i vägkanten utan att tillkalla en bårbärare. Den huvudsakliga anledningen till att Benedictus drog Ingemar inför skranket tycks emellertid ha varit att hans dyra pipkrage hade skurits sönder och blodats ned. Konsistoriet beslöt efter en kort diskussion att Ingemar skulle betala 9 riksdaler i skadestånd för pipkragen, och att han skulle sättas i studentfängelset "carcern" och sitta där till dess kärande Benedictus tyckte att han hade suttit länge nog.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.