W. E. Svedelius

Historikern och statsvetaren Wilhelm Erik Svedelius, mest känd som "gubben Sved", var något av urprototypen för vår bild av den tankspridde och jovialiske Uppsalaprofessorn.

Historikern och statsvetaren Wilhelm Erik Svedelius, mest känd som "gubben Sved", var något av urprototypen för vår bild av den tankspridde och jovialiske Uppsalaprofessorn. Född 1816 i Köping fick han sin akademiska skolning vid Uppsala universitet och fortsatte sin forskarkarriär här, och 1862 fick han den Skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap. Att han var medlem av diverse akademier, en utomordentlig retoriker och en flitig vetenskapsman gjorde ett mindre intryck på hans samtid än de oräkneliga gångerna han trampade i klaveret.

Med ansiktet "liksom knådat i plastellina, men ännu ej avslutat" och iklädd en maläten vinterpäls året om var Svedelius ett känt original i Uppsala. I tankspriddhet kunde han artigt hälsa på en ko samtidigt som han inte kände igen den förbipasserande rektor magnifikus. Vid ett besök av Karl XV sägs han ha följt konungen på promenad i bara morgonrock och tofflor. Legendarisk blev den vetenskapliga diskussion i Skytteanum, då gubben Sved skulle hämta en bok som stöd för sina påståenden men gick och lade sig att sova i stället i ren distraktion. På bjudningar var han en fasa med sin vana att nysa över smörgåsbordet och att högt kriticera de anrättningar som inte fallit honom i smaken. På en middag råkade han breda smör i sin vänstra hand, eftersom han glömt att först ta sig bröd. Förmanad av bordsgrannen, lär han ha tackat och klappat denne hjärtligt på axeln med den färdigtbredda handen.

De som skojade med gubben Sved fick alltid svar på tal. En Uppsalaprofessor, som undrade över varför just Svedelius fått sitt öknamn, som var bra mycket yngre än han själv, fick till svar att "man kallar väl inte en riktig käring för gubbe". Hånad för att han brukade tala med sig själv förklarade Svedelius att han på så sätt slapp att få dumma svar på sina frågor. För studenterna var Svedelius en omtyckt måltavla. "God morgon, herr professor, det var en förfärlig sjögång", hälsades han på gatan efter en fest på V-Dala, då han starkt berusad försökte ta sig hem utan att kunna hålla balansen, varpå han genast genmälde: "Kan just tro det, eftersom jag möter så många vrak".

Särskilt många skandaler råkade gubben Sved ut för i hovets närvaro. Under Oskar II:es tal till universitetsledningen lär Svedelius till publikens förfäran ha utropat "han pratar så mycket strunt!", för att inte nämna den av konungen besökta historieföreläsning, då gubben Sved valt ämnet "om en konung var människa eller djur"... Enligt Svedelius samtida var "hans många distraktioner för övrigt sådana, att om de förövats med vett och vilja, borde han fått stryk i varje vägamöte, så grova och taktlösa kunde de vara".

Mycket populär bland studenterna, var Svedelius känd för en stor frikostighet, med vilken han delade ut privata bidrag till sina obemedlade elever, utan att någonsin kräva återbetalning. Studerande i akut behov av punsch eller andra läromedel blev aldrig avvisade från Skytteanum utan en mindre kontant summa på fickan. Han var också en barmhärtig tentator. En delinkvent, som visat en imponerade okunnighet om allt möjligt, räddade Svedelius genom att deklarera att han skulle fråga honom "när Gustaf II Adolf dog, och om tentanden inte visste, att konungen dog 6 november 1632, skulle han bli underkänd." Man får förmoda, att studenten kunde svaret... Även om Svedelius hellre friade än fällde och "inte dög att vara poliskonstapel", så tog studenterna ändå ofta det säkra före det osäkra och skickade upp kursens bäste student gång på gång i samma muntliga tentamen, som bara uppgav olika namn. Svedelius lär även ha somnat vid ett sådant tillfälle. Mot kvinnor hyste Svedelius en stark misstänksamhet. Av alla professorsfruar skålade han helst för professorskan Landtmansson, vars man var ungkarl. Vid ett tillfälle yttrade han också att "varje dam, som tänker gifta sig, borde läsa juridik, så kunde hon åtminstone träta med metod". Själv ogift, deklarerade sig Svedelius sakna "all fallenhet för vällustens utsvävningar", ett ämne han också utbrett sig vitt över i sina memoarer Anteckningar om mitt förflutna lif, utgivna efter hans död 1889. I dessa, liksom i Afsked från studenterne, kom Svedelius med flera förmaningar till ungdomen, där ett kyskt liv i vetenskapens tjänst ställdes som mönster för kommande studentgenerationer.