Korvtåget 1598

Nog för att man har hört talas om fajtande professorer och akademiska strider, men blott en gång i universitetets brokiga historia har professorerna verkligen mobiliserat en armé och lett den i fält - Korvtåget 1598.

När man på Uppsala möte 1593 beslöt att gjuta nytt liv i det av reformationen något bedövade universitetet, rekryterades nya professorer framför allt från Gråmunkeholmen. Där hade det på Johan III´s tid legat vad vi skulle kalla en regional högskola. Mötets ordförande, Nicolaus Bothniensis, hade varit professor i exegetik och hebreiska där, och besteg nu samma lärdomsstolar i Uppsala. Med sig hade han bl.a. Jacobus Erici, den förste i vårt land som undervisade i klassisk grekiska, och som nu installerades som professor i dogmatik. Gemensamt för dessa gamla grånade Gråmunkekollegor var att de tillhörde de mest extrema lutheranerna i samhället, och de hade omformat den norske jesuiten Klosterlasses högskola till en lutheransk efter föredömme från Wittenberg. De var också med och hårdast drev linjen att Sverige skulle förbli lutheranskt efter arvprinsen Sigismunds kröning.

I hertig Karls uppror mot kung Sigismund några år senare stod hela samhället splittrat. Det var långt ifrån så enkelt att protestant stod mot katolik. Den protestantiske ärkebiskopen Abraham Angermannus, försökte t.e.x. förmån Uppsala universitet med dess kolegium av professorer att ta parti för konungen. Rådet och rikets ständer vacklade - det gällde att satsa på rätt häst, om man inte ville bli ett huvud kortare. Professorerna från Gråmunkeholmen stod dock helt på hertingens sida. De hade alla en gång i tiden dömts till villkorliga fängelsestraff, då de hade satt sig till spjärn mot Johan III´s kryptokatolska liturgi, och gissade att de skulle sitta säkrare i sadeln med hertig Karl på tronen.

Saken drevs till sin spets 1598, då konungen beslöt att företa en rent militär invation, för att näpsa sin brorson. Strategin var att Sigismund skulle landsätta en mindre polsk arméenhet om 5.000 man strax söder om Kalmar, i ett slags skenmanöver, för att därigenom binda upp hertig Karls här och den svenska flottan. När svenskarna hade gått söderut för att skydda Kalmar, skulle den finska hären under ledning av Arvid Eriksson Stålarm, som fortfarande var konungen trogen, skeppas över från Åbo till Roslagen, för att slå norrifrån mot ett oskyddat Stockholm.

Så tändes då vårdkasarna längs Upplandskusten i juli när Stålarm och den finska armén steg iland vid Gröneborg, norr om Stockholm. Inför det annalkande hotet tog professorerna Bothiensis och Erici sitt ansvar. De spottade i nävarna och bytte sina gramaticor mot harnesk och blanka vapen. Från sina katedrar drog de ut på den Uppländska landsbygden och reste ett hemvärn av uppskrämda bönder, som de sedan tågade i spetsen för mot Gröneborg. Avgörande för allmogens beredvillighet att dra ut i strid torde klubbkriget ha varit. I detta krig hade Stålarm kväst den finska allmogen på ett något hårdhänt sätt Detta övertramp utnyttjades flitigt av hertig Karl i en av krigspropagandans större triumfer för att skrämma allmogen till sin sida.

Sigismunds krigslist gick emellertid i stöpet. Att beräkna tiden för seglatser var svårt, och inte fanns det några telefoner eller e-mail, så att man kunde korrelera den polska och den finska flottans rörelser. Följden blev att Stålarm landsteg i Roslagen flera veckor för tidigt, och hela den svenska flottan låg kvar och lurpassade på honom i den Stockholmska skärgården. När detta stod klart för finnarna flydde de ut till havs igen, utan att ha haft den minsta lilla skärmytsling med professorsarmén.

Av hela fälttåget blev det blott en trevlig picknick mellan slåtter och skörd, och väl framme i Gröneborg kopplade man av och åt sina medhavda matsäckar av korv, varför denna något udda akademiska övning har gått till historien som korvtåget.