Elsa Eschelsson (1861-1911)

Text: Marta Ronne
Illustration: Marta Ronne


Publicerad i Ergo 14-1994

Elsa Eschelsson var Sveriges första kvinnliga rättsteoretiker och den andra kvinnan som disputerade för doktorsgraden. Hennes liv var ett tragiskt exempel på de spärrar som vid sekelskiftet sattes för de kvinnliga forskarpionjärerna.

Elsa Eschelsson var Sveriges första kvinnliga rättsteoretiker och den andra kvinnan som disputerade för doktorsgraden. Hennes liv var ett tragiskt exempel på de spärrar som vid sekelskiftet sattes för de kvinnliga forskarpionjärerna. Född 1861, tog hon studenten som privatist vid Wallinska skolan i Stockholm och blev 1885 fil. kand i Uppsala. 1887 blev hon klar med både sin licentiat- och doktorsexamen i juridik, och som en lovande forskare blev direkt förordnad till en docenttjänst i civilrätt vid juridiska institutionen. Hon blev den första kvinnliga rättsteoretikern i vårt land, och hennes arbeten ansågs på sin tid vara betydande inom den svenska rättsvetenskapen. Förutom doktorsavhandlingen "Om begreppet gåfva enligt svensk rätt" publicerade hon flera arbeten om besittning, skuldebrev och civiläktenskap, och medverkade vid ett franskt arbete om skandinavisk civilrätt ( Eléments de droit civil scandinave, 1901) Försiktig i sina uttalanden om kvinnosaken och jämställdheten, blev hon däremot en av grundarna till ABKF, Akademiskt bildade kvinnornas förening. Hon försvarade också likalönsprincipen. Uppskattad som lärare och forskare, kunde hon ha gjort en brilliant karriär om hon hade varit man. Som kvinna stupade hon däremot på den svenska lagstiftningen, som på den tiden inte tillät att kvinnor utnämndes till professorer.

Eschellson siktade på två professurer, men blev på grund av konsistoriets protester aldrig förordnad till någon av dem. Den egna institutionen med professor Ernst Trygger i spetsen uppskattade och stödde henne. Samtidigt med docenturen 1897 blev hon vikarierande professor i processrätt och 1898 försökte institutionen även utverka ett förordnande för henne när professuren i civilrätt blev ledig. Tyvärr fick hon som kvinna inte bli ordinarie professor och fick nöja sig med det vikariat i processrätt hon haft tidigare, dock utan examinationsrätt. Som den första kvinnliga universitetsläraren i Sverige höll Elsa Eschelsson föreläsningar i process- och civilrätt och agerade även som fakultetsopponent.

Väl bevandrad i paragraferna var Eschelsson också känd för att kunna ge svar på tal, både muntligt och i skrift, och därför överklagade hon konsistoriets beslut att ge professuren i civilrätt till en mindre meriterad manlig forskare. Som argument använde hon § 28 i svenska Regeringsformen, enligt vilken ett förordnande borde ske efter "skicklighet och förtjänst", något som skulle ha gynnat henne i det här fallet. Intressant nog motsatte hon sig aldrig regeringsbeslutet att kvinnor inte fick utnämnas till professorer. Det enda hon kämpade för var att hon som kvinna, enligt § 28, borde få förordnas till den professur hon som forskare var kompetent att inneha. Hon vann inte den striden.

Eschellssons fall väckte stor debatt kring kvinnliga forskare, vilket hängde ihop med krisen på akademikernas arbetsmarknad. Konkurrensen om statsämbeterna hade just börjat hårdna. Det ökande antalet kvinnliga akademiker uppfattades som ett hot mot männens sysselsättning. Eschelsson väckte rädsla för att fler ambitiösa kvinnor skulle sikta på lediga docenttjänster och professurer i framtiden. Den kvinnliga juristen sattes därför på plats för att statuera ett exempel. Dessutom blev hon personligt motarbetad av rektor Thore Fries och andra professorer i Uppsala, som uttalade sig hånfullt om hennes protestskrivelser, förvrängde hennes argument och tillät sig skämt i stil med "Vilken skurgumma har inte världen förlorat i henne!". Nu var inte Eschelsson sen att betala med samma mynt. När professor Reuterskiöld framhöll, att kvinnorna inte dög till forskare, påpekade hon att en som bara haft tre kvinnliga studenter mot flera hundra manliga "skall ej åberopa sin erfarenhet, ty det är löjligt".

Efter flera vändor i debatten hade Eschelsson till slut vunnit striden om professorsförordnandet, om ödet inte hade ingripit. 1909 genomfördes en grundlagsändring som gav kompetenta kvinnor rätt att utnämnas till professorer. Olyckligt nog beslöt man 1911 att just professuren i civilrätt skulle undantas och förbi uteslutande manlig - en skräddarsydd lösning för fallet Eschelsson, som utestängde henne från den posten för all framtid. Några dagar efter det att beslutet hade blivit officiellt avled hon av en överdos veronal (sömnmedel). Efter hennes död uppstod en överdriven mytbilding kring Eschelsson, och hon kom att framställas som en kvinnoforskningens martyr. Hon ansågs ha brutits ner på grund av sin "stolthet och mod i förening med ömtålig sårbarhet och stark känsla för eget värde". Hennes självmord kopplades direkt till den förlorade striden om professuren. Idag tror man snarare att det var den leversjukdom hon led av, och som hon själv misstänkte vara cancer, som i kombination med alla motgångarna ledde till självmord. Allt annat förblir spekulationer, eftersom Elsa Eschelsson lät bränna alla sina efterlämnade manuskript. Endast några få brev återstår idag.


Den här artikeln ingår i en serie om 123 artiklar av Erik Ronne & Marta Ronne publicerade i Uppsala Studentkårs tidning Ergo under åren 1994-2005.