Carl Peter Thunberg

Botanisten, läkaren och resenären Carl Peter Thunberg (1743-1828) blev den mest betydande bland Linnélärjungar och var redan på sin tid internationellt känd. Hans liv förflöt i resornas tecken och han brukar kallas för "Japans Linné" och för "den sydafrikanska florans fader".

Botanisten, läkaren och resenären Carl Peter Thunberg (1743-1828) blev den mest betydande bland Linnélärjungar och var redan på sin tid internationellt känd. Hans liv förflöt i resornas tecken och han brukar kallas för "Japans Linné" och för "den sydafrikanska florans fader". Thunberg uppställde och beskrev så mycket som 1900 nya växter och sysslade dessutom med entomologi och mineralogi. Han föddes i en bokbindarfamilj i Jönköping och där fick han sin första undervisning, främst i latin. Under hela livet skulle han klaga på att klassiska språk förpestat hela hans ungdom utan att vara till någon nytta. Långt senare, efter att ha blivit professor i Uppsala, skulle han själv verka för att medicinestudenter slapp en del av den digra latinundervisningen. Efter studierna i Uppsala blev Thunberg med.kand 1769 och med.lic 1770. Han tillhörde Linnés mest lovande elever och skrev en av sina avhandlingar, De venis absorbentibus, hos honom. 1770 blev han även medicine doktor på avhandlingen De Ischiade. Samma år fick han ett utrikes resestipendium å drygt 3000 daler kopparmynt och reste till Amsterdam och Leyden, där han besåg allt från botaniska trädgårdar till herbariesamlingar och djur konserverade "in Spiritu vini". Sedan fortsatte han sin bildningsresa till Paris, för att där under ett år delta i anatomiska dissektioner och föreläsningar i medicin och botanik. Han observerade bl a, att man applåderade under dissektionerna och att vapen inte fick medtagas in i föreläsningssalen. I Paris lärde han sig också hur man gjorde emaljögon "så like, att man ej kan urskilja dem från naturlige", men källorna förtäljer inte om han någonsin använt denna kunskap i praktiken. Under vistelsen i Paris erbjöds Thunberg att resa till Sydafrika och Japan för där att utforska och samla nya växtarter och han avreste först till Amsterdam för att lära sig holländska, och därifrån som skeppsläkare på ett holländskt fartyg till Godahoppsudden. Efter ett år anlände han till Kapstaden. Där samlade han ca 3000 exotiska växter, en tredjedel av dem hittills helt okända, samt studerade Afrikas djurvärld. I de flitigt nedskrivna reseanteckningarna finner vi bl a iakktagelsen att :"Ett hungrigt Lejon är farligare och mindre skonsamt. Dock angriper det... mycket hellre en Hottentott än en Christen", liksom det berömda rådet till alla Afrikaresenärer: "Upptäcker man Lejon, bör man aldrig springa undan, utan stå stilla, fatta mod och se det stint i ögonen." Särskilt det sistnämnda visar märkvärdiga likheter med Uppsalas poliskommisarie Raabs filosofiska utläggningar drygt hundra år senare.

Från Godahoppsudden reste Thunberg till Java, där han utom den lokala floran även studerade hur man gjorde arrakspunch, en exportvara till Europa. Därifrån begav han sig till Japan. På resan försåg han sig med "åtskillige nödvändige klädningar...och annan granlåt för att med värdighet kunna visa sig bland de nyfikne Japaner". För sina stipendiemedel köpte han dessutom narvalsbetar som han sedan avyttrade med kolossal vinst i Japan, vilket visar att det för forskare annars så typiska föraktet för materiella ting var honom helt främmande.

Som europé möttes han av stark misstänksamhet och bevakning i Japan, men lyckades trots det inte bara utforska landets natur, folk och seder, utan även sprida kunskapen om Sverige och undervisa japanska läkare. Han blev den förste kände svensk i Japan och lämnade bestående minnen efter sig. Senare reste man även ett monument över honom i Nagasaki. Hem till Sverige medförde han imponerande växtsamlingar som gav underlag för hans pionjärarbete Flora Japonica (1784). En del av dem hade han skickat till Linné tillsammans med noggranna redogörelser för resan, och dessa kunde senare doneras till Uppsala universitet. Hälften av hans fynd gick dock förlorad på hemresan som Thunberg började 1777, återigen med uppehåll på Java, Godahoppsudden och på Ceylon, där han stiftade bekantskap med kanel- och kaffeodling samt fick en maledivisk nöt, jordens största trädfrukt som tar 10 år på sig att mogna. Hemkommen via Amsterdam till Sverige 1779 utnämndes han snart till Medicine och Botanices Professor i Uppsala och grundade 1787 Botaniska trädgården med tillhörande muséum. Under åren 1788-1793 publicerade han sin reseskildring Resa uti Europa, Africa, Asia förrättad 1770-1779. Han var medlem i 65 in- och utländska vetenskapsakademier och samfund och hann författa 165 arbeten i botanik, medicin, zoologi, mineralogi och etnografi. Han skrev även sina doktoranders avhandlingar, vilket brukligt var, och hann med 293 sådana, men till skillnad från andra professorer tog han aldrig betalt för dessa tjänster. Innan han dog 85 år gammal, testamenterade han sin enorma brevsamling (36 decimetertjocka band) och alla manuskript till Smålands nation, medveten om att "så vidlyftig Correspondence har ingen av mine Colleger någonsin ägt; och förmodligen lärer ingen åtaga sig en sådan möda för sin vetenskap och Akademiens stora nytta och luste". Samlingen deponerades senare på Carolina Rediviva. Trots alla Thunbergs förtjänster för den svenska vetenskapen förblev hans status som "äkta" Linnéan länge omtvistad i Uppsalas lärda kretsar, "emedan han dog sommartiden, då alla Linnéaner dör vintertiden". Bakom detta argument skymtar väl akademikernas kungliga avundsjuka.